När ska ansvaret börja ligga i våra egna händer?
Det är lika irriterande att inte kunna påverka sitt eget liv, som det är att folk faktiskt i allt större utsträckning undanhåller sig rätten och kunskapen att faktiskt  ta ansvar för sitt liv.
Jobbar i Ramsele och ser ett uppslag på dörren till fikarummet som inbjuder till anmälan om "farliga" situationer i arbetet.
Än så länge fanns en situation uppskriven, vilken handlade om att det kan finnas is i anslutning till de parkerade leasingbilarna.
Det kan ju komma sig så att man kan halka på denna is, ramla och kanske till och med göra sig illa.
Vem ska man då skylla på?!
Vem skyller man på hemma, vem bär ansvaret där? (retorisk fråga)
Alla som jobbar här, och på andra arbetsplatser där anslag sätts upp om avtagande av eget ansvar, anses vara tillräckligt unga och tillräckligt friska för att jobba.
Dessa unga friska människor tar sig till jobbet på morgonen, kliver in på jobbet och woops så dumförklarar de sig själva genom att avsäga sig ansvaret över sig själva.
Är man tillräckligt frisk och tillräckligt ung för att ta sig till jobbet och utföra ett arbete, så måste det väl ändå finnas ett uns av eget tänkande kvar i knoppen.
"Hmm, det har regnat, det var halt på väg hit till jobbet, hmm det kanske är halt kring min icke-magiska arbetsplats också... hmm vad göra!? hmm jag provar gå försiktigt som jag gjorde hemma...hmm"
Vem ska se till att det inte är halt runt bilen, och vilken dörr ska denne person skriva sina arbetsrisker på, denne kan ju också halka då han/hon utför sitt jobb...
hmmm

För inte alls så länge länge länge sedan kunde Viktor inte rita vare sig kryss eller cirklar, men nu på bara ett par dagar (jag är dålig på tidsuppfattning...) ritar han hus, gubbe med fotboll, gräsmatta och en strålande sol!
Klara har visserligen länge drivits av sådant nappbegär att hon lätt kunnat ta sig upp till skåpet där de förvaras i väntan på nanna, natt eller bara allmän valuta. Nu för tiden klättrar hon ner igen lika smidigt som upp.
Hon lyssnar gärna på Imse Vimse på en skiva hon fick i julklapp.
Imse Vimse är på spår två.
På spår ett, som alltid kommer först eftersom hon bara kan stop och play, ligger en liten ramsa som börjar så här:
"Snipp, det är tummetott
 Snopp, det är slickepott"
Förmodligen jag som tänker fel, men jag tycker det känns lika absurbt som sjukvårdsrådgivningssidan på nätet som beskriver utslag på barnets kind "så som kinden blir efter en örfil"

Ja ja, nog babblat här kommer bilder.

Koncentration.





Klara äter frukost och läser tidningen...

Dagis master snö-hög!

Imorgon är det jobb igen, då tänker jag ta tillfället i akt att återuppleva dagens klätterbravader, bara för att skapa en roande atmosfär här på ViKla :)
God Natt.

Jobbar idag ska jag börja med att säga, så ingen tror något annat om mig efter läst inlägg.
Ambulansporten på akuten meddelades vara trasig imorse.
Nemas Problemas tänkte jag, jag råkade nämligen ut för en trasig port i Ramsele för inte så länge sedan och minns fortfarande trixet som reparatören då lärde mig på telefon.
Då vi hade en körning till akuten passade jag på att genomföra mina kunskaper, dessvärre helt resultatlöst.
Jag la dock märke till en lapp som stod på en elmojäng några meter upp på väggen. Om ett litet strömavbrott hade ägt rum kunde man prova med att dra ut sladden i en minut och därefter starta om allt...
För att nå sladden fick jag använda mig av allt jag lärt under MacGyver-tiden.
Jag tog ett bårunderrede, som kan pumpas upp en bit, sedan klättrade jag upp och balanserade mig fram till sladden och drog. Det får gå en minut och då jag stoppar i sladden igen kommer en man in genom dörren och tror naturligtvis inte sina ögon.
Det visade sig vara den lärorika reparatören som var så trevlig i telefon, som nu såg sitt revir bli angripet av ett pucko i gröna kläder.
Tyvärr kom kameran aldrig fram, men försök se framför er en gammal avdankad gymnast-wannabe med höjdskräck i kängor klättra på en rullande mackapär byggd av stålpinnar, göra något fullständigt livsfarligt helt ovetande om vad det handlar om.
Reparatören berömde dock mitt försök (men ångrade säkert innerligt telefonhjälpen) och förklarade att det inte hjälper då "skåpet brunnit", som han uttryckte det.
Jag antar att han på ett metaforiskt sätt pratade om mig...

Efter en natt som varit si så där vad gäller sömn, på jobbet, så kände jag mig si så där uppladdad för årets premiärtur i skidspåret.
Kämparglödande som jag är, så intalade jag mig själv att detta kunde gå hur bra som helst och till och med vara riktigt roligt.
Det var verkligen riktigt roligt och roligast var att jag gjorde en enastående prestation, eftersom jag inte vände om efter 50 meter då första backen kom, eftersom jag inte föll ihop på myren OCH eftersom jag inte gnällde ett enda dugg över värken i armarna som förmodligen beror på någon ännu oställd diagnos som ligger till hinder för en ännu större karriär i skidspåret, och inte ovana att framföra ett par stavar.
1 mil blev sträckan som avverkades!!! Säsongsrekord och personligt rekord!

Drabbades av en sjuklig hemlängtan imorse, då jag vaknade efter hela 3,5 timmars sömn efter en helt sanslöst rolig 30-årsfest!
Denna hemlängtan fick mig att ta på mina dubbskor och greppa en snöskyffel för att få fram bilarna ur de decimeter snö som fallit över natten.
Sara kom ut och undrade om jag verkligen mådde bra och även vilka droger jag går på.
Sedan tog vi en lååååång promenad och återvände fyllda av fjälluft (på riktigt) och hopp om dukat frukostbord.
Njet.
Det har varit en riktigt bra helg, kul kul kul!

Ett gäng galen- pannor.

En tävling. Bara för att man fyller år och själv hittat på tävlingarna betyder inte det att de övriga deltagarnas killer-instinkt falnar. Sara fick inte vinna denna gren eftersom Jenny känner sig själv imponerande bra och eftersom jag är grym på att köra Ski-Doo!
En tävling hon dock vann och detta med bravur, var pilbåge. Jag vann på pose, en gren som inte ingick men som måste uppmärksammas då proffsig pose var det absolut enda jag åstadkom i den grenen.

Nästa gren hade svårt att fastna på bild eftersom det gick såååå fort

Sparkrally med mörklagda ögon.


Ja, det var så här roligt!

Tack Sara, Jenny, Lina, Mia, Ullis, serveringspersonal tillika kockar (Ola, Emil och Jocke) för alla glada skratt, alla hits och den fantastiska maten!
Specially thanks to the nattmacka som räddade alla från dagen-efter...

Trodde inte det, men si här är jag, glad och fylld av fjälluft. Nä inte alldeles full för jag har ännu inte varit utanför dörren annat än från bildörr till farstudörr.
Snart väntar dock aktiviteter a´la Sara, vilket inte betyder lättsamma promenader utan snarare djup-pölsande-bergsklättringar och jag har även sett ballonger på rad bäras ut...
Vi får se...

Tack för snälla krya-på-ord och visad empati, det verkar ha hjälpt för jag känner mig mycket bättre om än med en smula värk i magen och inte så himlarns sugen på att belasta den med något svårsmält.
Idag har Klara visat prov på liknande kaskader, dock ej så diskret utan direkt över köksbordet...
Det är tänkt att jag ska dra ifrån detta sjuka hus och åka till Klövsjö i dag för att fira denna galna 30-åring:


Det är med blandade känslor jag åker, känns lite elakt att först smitta ner hushållet och sedan dra på äventyr på egen hand.
"Må dere tillge mig förlåtelse"
Nu har jag givetvis inte tid att sitta här, innan avfärd klockan 1400 ska jag åka slalom med Viktor, duscha och raka (det är dax för tunnbad igen och jag har inte lärt mig nånting om fysik från förra gången) packa och vad än mer man kan hinna med på några timmar.

Det blir lugnt på bloggen några dagar nu då, om ingen vill gästblogga förståss?
Kram på er!

Igårkväll hade jag besök av Kristin, vilket var mycket trevligt givetvis.
Dessvärre hann Kristin bara ut genom dörren så kände jag mig hmm si så där.
Och sen...

Inga problem alls!
Självklart kan jag erkänna att jag har fel, med förutsättning att jag verkligen har fel...
Idag fick jag ett otäckt brev med fönster på, ett så kallat fönsterkuvert.
Dessa innehåll brukar statistiskt sett inte vara några kärleksfulla glädjerader, ett lönekuvert och ca 5-10 krav på pengar.
Idag var det extra otrevligt eftersom en viss kommun hävdar att jag inte betalat vår dagisavgift i december.
Bullshit! sa jag och kastade mig på min pärm som innehåller ett virrvarr av organiserad fönserkuvertspapper, jag har hört att man ska spara dessa i fem långa år för att bli påmind om varför man jobbar.
Hur som så fann jag ingen kommunräkning i mina papper, och satte nu mitt hopp mot betalningshistoriken i datorn.
Nä.
Så nu har min ålder verkligen börjat ta ut vissa förvarningar om vad som kommer de närmsta 50 åren med glömska, ovighet (jag provade sitta på knä och böja mig bakåt, så där som barn på dagis gör. Gick inte...) och rynkor (jo, faktiskt)
Genast betalade jag.
Då jag fyller i OCR ser jag att de smugit in ett litet dolt förakt mot mig som sen-betalare, nämligen siffrorna 666 i nämnd ordning.
Nu funderar jag på att anmäla kommunen för olaga hot. Jag kan inte tolka siffrorna som annat än att de tänker skicka djävulen på mig om jag gör om misstaget.
Till mitt försvar så hittar jag faktiskt ingen räkning från kommunen från december månad, kan det vara så att de glömt utskicket i julruschen? Det är nog inte mitt fel i alla fall ska ni se...
Här är förresten min nya frilla, ett försök att dölja rynkad panna:

Ser förresten ut som om den röde med horn redan börjat nöta  på mig, jag är en aning spöklik.

Konversation i kommentarfältet:

Anna från Örebro:
Förlorar din sambo två set mot DIG är han
a. ute efter något
b. en man som har korttidsfokus
c. inte så bra spelare
d. drogad
e. inte en som jag vill dela AC/DC upplevelse med

Min Käre sambo:
Svar på tal till Anna från Örebro:
a. Är ingen snuskgubbe som gömmer mig bakom någon falsk signatur
b.Möjligt,badade Klara 2 gånger i dag
c.Vad sägs om match kl 0900 på Torsdag? Om inte damen har mensvärk förstås.
d.Är inte alla idrottstjärnor det?
e.ÄNTLIGEN!!! det tog ett tag att förstå att det är ömsesidigt!

Utan att tänka på det så har jag slängt mig med ord jag inte begriper.
När jag upptäckte att jag använt ordet mer än brukligt, för att vara ett ord jag inte riktigt vet vad det betyder,  var jag tvungen att kolla upp det.
Alterego betyder ungefär en extra personlighet.
Jag vill härmed rätta mig själv:
Jag har ingen dubbel identitet, det jag skriver här är samma åsikter som ute i riktiga världen bortom tangentbordets lätta knapptryck och minimala mothugg/medhåll.
Jag har visserligen väldigt lätt att ändra åsikt beroende på vem i debatten som faller mig i smaken, men jag är och tycker i det stora hela samma här som där.

---

natten till dagen sov vi dåligt.
En medlem hade problem med magen och med kråkor som han inte visste hur han skulle jaga bort. En annan hade problem med sängval i vanlig ordning, en tredje hade värk i benen och en fjärde störde sig på alla andra.
Idag bestämde vi oss för att skippa alla planer på slalom, skridskor och längdskidor till förmån för den vattenfyllda porslinskrukan i badrummet, eftersom magen för den första inte är OK nu heller.
Jag såg då chansen att påbörja ett efterlängtat projekt som när det är färdigt kommer att ge en ljusare tillvaro i vardagsrummet.
Natten som kommer ska jag jobba och imorgon är det åter dax för detta hos suveräna Annika:

Jo.... jag kanske har ett alterego ändå, vem är annars denna g a l n a person.

Jaha varför inte det nu då, din missunsamma önskesuperatletiska godissnaskande monologa latmask?!

Jo för det är såååå piiinsamt!
Alldeles nyss; årets manligen idrottare, en man som gjort sig stor i både plånboken och världen som golfare.
Golf som i vanliga fall klassas som h o b b y, inte för att jag vet var gränsen går...
Han svettas på scen mer än han gör på touren och tar upp en väl nött lapp ur fickan och börjar sitt tacktal med:
Jag är nog den som är mest förvånad av alla att står här ikväll, jag trodde verkligen ALDRIG att jag skulle göra det, jag är verkligen verkligen jätteöverraskad!
Ändå har karln en väl nött lapp i handen och i talet har han verkligen tänkt på allt och ALLA. Han tar liksom över hela galan och uppmanar till applåder flera gånger om för ALLA de duktiga idrottarna som kämpar så hårt för att nå sitt mål (det gör jag också). Han glömmer naturligtvis inte heller att tacka sin underbara familj... I MONACO!!! För det är väl klart, var skulle de annars bo!?
Tänk att tjäna så snuskigt mycket pengar på sin hobby och sedan måsta skatta för det i sitt fosterande land som med sina blåa ögon tackar honom för alla bollar han slagit för oss!?

---

JA Åsa O, du tog bilden! Bra ihågkommet.

...mina senast sagda ord.
fast nä nu vart det Ja, som svar på om det var en soppåse som stod i hallen.
Hur kan man inte ana att det är en soppåse vid blotta åsynen av en hårt knuten ica-kasse som är fylld så till den bredd att det nästan inte gick att knyta den där stenhårda knuten?!
I vilket fall så sa vi hej då pappa eftersom han nu beger sig mot Härnösand för att lämna och hämta diverse människor som fattat att det är mer ekonomiskt och mer miljövänligt att åka buss från punkt A till punkt B.
Han kommer åter vid 0000 och då sover mest troligt både barnen och jag.
Tidigare idag kan jag glädja mina fans med att jag vann 2 set i badminton över Ante.
Han vann visserligen 4 set men mina resultat är ändå mer häpnadsväckande.
För att återgå till de senast sagda orden så är jag motståndare till att kalla min sambo för pappa bara för att han är pappa till mina barn.
Det lär knappast finnas något mer romantikdödande än att kalla varandra för mamma och pappa, snacka om att sätta etikett på varandra och helt tappa sina egna identiteter.
Nu kom det sig så att syftet med att säga pappa, var att uppmärksamma barnen, som är försjunkna i Bolibompa, på att deras pappa nu lämnar huset. Försvarbart eller hur.

Vilda Västra är inte så vilt som namnet tycks utlova.
Det galnaste idag var en man som undrade om vi kunde karva lite i hans öga då han fått nåt skräp i det...
Vi har inga sådana befogenheter, tack och lov.
Efter två år av möjlighet till fysisk aktivitet i Ramsele har vi för första gången utnyttjat vårt hyreskontrakt med kommunen vad gäller utnyttjande av gymnastikhallen. Jag och kollegan tog en badmintonmatch, vilkeninte helt oväntat slutade med en andra-plats till mig.
Men vi har inte bara väntat på jobb, vi har jobbat en del som distriktsköterskor, vilket är ett annat avtal vi har med kommunen.
Imorgon ser jag fram emot en ledig dag där jag hämtar pigga glada barn på dagis, lagar en utsökt måltid, har en mysig kväll och sover en hel natt.
Natten mot idag visade Klara utmärkta framsteg i pottträning! Jag hörde henne tisse-tassa vid 03, hon var på pottan, tog av blöjan och kröp sedan ner i min säng där det redan var fullt med Viktor, helnöjd, pigg och stolt som få.

Jobbar idag till 2130 och imorgon till måndagmorgon.
Vad ni andra gör i helgen vill jag inte veta.
Det är alltid surt att jobba helger med vetskapen att i hemmen runt omkring sitter en massa lediga människor och myser.
Myser med sin underbara familj, sin trerätters middag, sitt röda vin och som pricken över i en massa snacks till det gemensamma kortspelet.
Naturligtvis har alla regler undantag.
Det finns dem som super sig för fulla, som missbrukar kortspelandet och börjar nästa vecka med ännu mer skulder.
Det finns dem som blir rädda för sina föräldrar som tror sig mysa till det för att det är lördag, där vinet istället förvandlar dem till allt annat än en mysig mamma/pappa.
Det finns de som inte hade råd med trerätters, eller ens med en rätt.
Och så finns det dem som råkar ut för en olycka eller annan tragedi.
Då är min lördag meningsfull.
Idag har det varit si och så med det, massor med körningar, men mer tragiska än meningsfulla.
Tragiska i många bemärkelser, men mest för att en viss dam lyckas sätta mig på pottkanten, trots sin demens.
Hon frågar om jag trivs med mitt jobb.
OO JA, det är jätteroligt! svarar jag med entusiasm.
Hon fnyser åt mig och mumlar något jag måste be henne repetera.
"Hmm, se andra människor lida, skulle det vara roligt det?!"
Jag kan förstå hennes ledsamhet, för säkert hade även hon hellre varit på en bal på slottet.

---

S, du var inte med på festen.
Väntar spänt på fler gissningar.

Här kommer några fler, i riktigt dålig kvalité, men minnet kring dem är glasklart!



På Barbados


Student

Jag vet inte hur gammal jag är, men Ekorren heter Linus.

Viktor på Charlies dop i Omsjö. SÅ HIMLA SÖT!!!


Klara pytte-pytte-liten! Fotbollsmatcher föranledde klädseln.


Famlijen Lassen på mammsens 50-årsdag

Nu är det slut på nostalgi, Let´s Dance!

Av någon ännu oklar anledning känner jag mig på ett super-surt humör idag.
Barnen är charmiga, med ack så irriterande.
Det är frysande kallt ute så hela långa dagen ha rvi varit inne och irriterat varandra.
Enligt doktorns ordination suger jag nu på ett glas rött för ett lättare sinne.


Ja, bilden är helt vidrig och bemärk, icke i realtid!
(Det bör finnas minst en av er läsare som känner igen den, ge dig till känna)
Kvällens vin intogs på ett mer moget vis, i glas.

I en familj på fyra starka viljor kan dagens start te sig olika beroende på vem som vinner kampen.
Min dag började till belåtenhet då vågen verkar vara ur bruk och gav ett överraskande positivt resultat (osketen dessutom)
Jag bryr mig egentligen inte om materiella ting som antingen fungerar eller ej, men ändå blir jag smått onödigt glad över detta orelevanta resultat.
Viktors dag började hyfsat bra, glad över den extrema kylan som bjuder in till ännu en kojdag.
Dagen tog dock en tvär vändning då vi (jag och Ante) menar att man inte kan gå på sina spel och pussel för att de då kommer att gå sönder.
Från tomma intet kom ett översvall av raseri ur den lilla fyraåringen och i kampen som följer där mamma vill dalta och pappa vill vara konsekvent, utbryter även ett missnöje bland oss vuxna "mognare" familjemedlemmar.
Den lilla Klara-Bellan som med glädje lägger sig i varenda diskussion och gärna härmar senast sagda ord, satt nöjt och log under hela de 20 minuter som meningsskiljaktigheterna varade.
 
 

Åsa; skorna är köpta på sportringen, de heter "Icebug", och med tanke på det coola namnet så måste man väl dra slutsatsen att det är hippt med dubb?!

Klev av passet 1000 efter traktorvägskörning, mitt-i-natten-körning och kisspaus på rastplats (med patient i bilen) eftersom jag även är si så där lagomt usel på att hålla mig.
Hur som så var det bestämt sedan tidigare med belöning idag.
Ante hade lämnat barnen på dagis, syster Em hämtade dem och jag kunde i lugn och ro styra mot Sundsvall och Sara.
Först och främst Kaffe, sedan shopping!
Hittade kap efter kap, olikt mig att fynda på Rea, men snart 30 så är det väl dags att lära och det finns ingen bättre lärare än fyndSara.
Fann sedan ett par efterlängtade mysbyxor som jag aldrig någonsin tänker ta av mig, enda ångern där är att jag inte köpte fler av samma sort.
Nu är jag alltså hemma och borde egentligen sova för jag är helt helt helt slut i kropp och knopp.
Denna natt bara måste bli ostörd för nu behöver jag verkligen en full natts batteriladdning.

Insikt efter en minst sagt djup granskning av Lars Winnerbäcks inre djup, få mig att inse; hmm allt är så himla lagom bra med mig!
Jag är lagom bra på badminton, äter lagom mycket godis och rör mig lagomt mycket.
Jag är lagomt smart och lagomt blåögd.
Jag sover alldeles för lite, men är bara lagomt trött på dagarna.

Idag var vi till världens ände med firmabilen. Efter en avstickare på en traktorkörd väg som tog slut i en stor snöhög, backade vi och kom sedan på rätt väg igen.
Jag är lagomt dålig på att hitta utan GPS (som var ur funktion)

Porten till garaget var ur funktion i kväll, men efter en lagomt stark insats kunde jag med tvång häva upp den, och sedan ringa en tekniker som hjälpte mig att reparera felet.

Äsch, vad trist och tjatigt det vart med allt lagomt.
Men visst är det så att "vi" tycker bäst om de som är sådär lagom?

Nu säng, förhoppningsvis en natt utan magnesiumbrist på grund av osunt obruk av choklad och en inbillning till att kunna avstå detta gift, vilket leder till värk i benen hela nätterna.
klockan 04-nånting (vem med synfel ser egentligen vad klockan är mitt i natten?) gick jag upp, glad att jag plötsligt mindes att jag hade en fembitars Plopp i skåpet. Slukade denna plus ett glas mjölk och kunde sedan somna om igen.

God Natt.

Ska man skratta eller gråta över hur värderingar ändras i dagens tider?
Jag läste en artikel i gårdagens Expressen om en svensk 24-åring som skulle få 1 år och 3 månaders fängelse, hans brott var två stulna skjortor i Phuket, Thailand.
Först reagerar jag över straffet, vadå, 7 månaders fängelse per skjorta när det finns kåtgubbar som spränger alla håligheter på små thailändska flickor i sin jakt på sina sexuella erövringar och nästan klarar sig utan straff.
Men, och här kommer värderingar, samvete och normer in, när jag läser mammans svar att hon är mer förvånad över straffet än att hennes son stulit något och dessutom gjort det utomlands.
Jag funderar då över om samhälls-skutan håller på att kantra och allra helst då mina värderingar absolut inte verkar följa samhällets.
Gör man något fel bör ett straff utdelas, självklart, och helst i den propotion som felet är. Tar man en skjorta är det självklart att man gjort ett fel och ska man inte då ha ett straff? sedan att straffet är högt det beror väl ändå på det samhällets värderingar, eller???
Själv anser jag att skjortstölden i jämförelse med pedofili är som en stor fis i universum men fel är fel och ska straffas.  

Ciao / Anna

Mina relativt nyinhandlade vinterskor:

Låt er inte luras av dess sköna yttre, under ytan lurar bara ännu en 30-årskris:

Broddar!!! eller rättare sagt dubb.

Jag och andra äldre människor som börjar känna sig skakiga på benen av diverse anledningar, inhandlar dessa dubbade vinterskor i hopp och god tro om att aldrig någonsin behöva ramla och alltid ALLTID bli sedd i butiker och andra lokaler som har golv som tål knaket och rispandet från dessa "killerboots" (det h ö r s när man går...)
Att de är sköna och inte så tokiga att se på är sådana där positiva bieffekter som vi med kris kan njuta av i eftertänksamheten över vårt, framförallt, sunda inköp.
Någon annan klok människa såg dessutom fördelen av att ha dragkedja på skodonen.
En fördel jag själv inte sett, förmodligen för att jag redan passerat en viss kravgräns på mig själv och mitt yttre. Dragkedjan kändes därav inte ens som något att reflektera över.

Jag börjar med att säga; jag älskar mitt jobb!

Så, nu när det är gjort kan jag spy lite galla och ni kan ändå hela tiden ha i åtanke att jag verkligen gillar mitt jobb.

Emellanåt händer det att jag känner mig utnyttjad i min position som ambulanssjuksköterska, inte för att någon vill åt just mig, utan för att de vill åt fordonet som jag/vi transporteras i. Enligt rykten, som skyddas av källskydd, är jag inte ensam om att uppleva att jag infinner mig i tveksamma situationer.
Det händer faktiskt, hur sjukt det än låter, att patienter inte alls är så sjuka då de begär att få en ambulans.
"Det är vår lagliga rätt att åka ambulans"
Självklart är det så, men jag tror andelen "patienter" av det slaget skulle minska markant om det kostade en nätt summa på 100 kronor att åka.
Då de står där på farstukvisten med packad väska, finrocken på och är irriterade över vad tid det tog innan vi kom (8 mil går inte fortare med ambulans än med personbil på prio 2-3)
DÅ, då jag knappt hinner kliva ur bilen innan de tagit sig in, kan jag få den där känslan av att bli utnyttjad.
Jag har vid ett antal tillfällen försökt resonera med dessa människor, vilket vi har laglig rätt att göra, att de kanske skulle kunna åka taxi till sjukhuset då vi inte kan se några medicinska hinder för detta.
Jag har försökt få dem att förstå att vi är en akutbil och om det skulle inträffa en trafikolycka, om ett barn ramlar från ett träd eller sätter i halsen eller om någons käresta skulle få hjärtstopp, benbrott, hjärtinfarkt, stroke, blödande magsår, osv osv. under den tid som jag är bunden med denna förkylning, så finns det helt enkelt ingen annan ambulans att tillgå (vissa tider).
Till svar; "Hur troligt är det då?!"
Men hallå!!!
Det är ju därför vi är här! För det där Otroliga som faktiskt har hänt, kan hända och kommer att hända.
Om nu ambulanstransporter skulle kosta ex. 100 kronor, vilket det gör i en del landsting, så skulle snåljåparna med sina packade väskor i bittra uppsyn, inte tycka det var värt det.
Kom dock ihåg vad jag sa till en början, jag älskar mitt jobb och låååångt ifrån, eller nja, många av patienterna är inte av denna kategori.
Det finns minst lika många av den sorten som inte vill besvära och som går med sina krämpor alldeles för länge.
Till dem skulle jag vilja säga; Men Hallå! Det är ju för er vi är här!

Jag fattar att gränserna känns diffusa och det är dem.
Det är först då man kommer fram till damen/herren på bron med väskan, bittra minen och får en utskällning som man vet att det här är inte varför jag sitter i denna bilen.

Jo jag lyckades få med mig kameran till badet, tyvärr missade jag de ögonblick som skulle kunna anses vara mest sevärda.
Som då jag blev kaxig, tog för mycket fart,  fick upp för mycket glid på arslet och med Klara i famnen störtade helt okontrollerat ut från rutckana storlek medium. Folk omkring undrade hur i hela friden jag kunde få åka med ett barn som "hon väl aldrig kunde ha egen vårdnad om", till ett badhus och riskera hennes liv.
Som tur var stod Ante och Viktor där nere och neutraliserade hela grejen. Folk lugnade sig då de insåg att det fanns en vuxen människa i sällskapet.
Ett annat sevärt ögonblick hade naturligtvis varit i samma veva då bikinitoppen flög liksom både upp och ner på samma gång och blottade det som blottas kan. Jag kunde inte direkt åtgärda detta eftersom min armbåge fått sig en rejäl smäll, bultade och dunkade och dessutom hade jag ett halvdrunket barn på andra armen.
Jag höll mig under vattnet tills jag fann mig och fixade allting.
Här kommer de minst lika sevärda och ack så härliga bilderna från dagen.

Bäst idag; Viktor som tuffat till sig rejält och skulle åka allt, vissa saker helt ensam.
Näst bäst; Klara som också ville åka allt själv... ända till episoden med kaxiga morsan, sen ville hon inte åka nånting.

Om några få ihjälstressade minuter ska vi åka till Paradiset i Ö-vik.
Jag har aldrig lyckats lista ut hur jag på ett smidigt sätt, som inte kräver att jag måste springa upp och ner till och från omklädningsrummet, ska kunna ta bilder och dokumentera allt roligt.
Inte för att det på något vis är avgörande för hur roligt vi har, men visst är det kul att ha bilder att se fram emot på gammhuset den dagen man sitter där?!
Idag ska jag göra mitt bästa.
Trevlig måndag på er!

Igårkväll fick vi besök av de stora kusinerna, som hade bestämt sig för att deet mysigaste de kunde tänka sig att göra en lördag, var att sova hos oss.
Klart man känner sig ärad!
Idag hade vi en seg start på dagen, men då den väl kom igång, kom den igång med besked.
Skridskor på Lillänget. Jag snäppet bättre än Viktor och mycket mycket sämre än Ante, jämnbördig med Matilda och resten av gänget hade inga skridskor på sig.



Efter denna friluftsaktivitet lämnade vi barnkongkalongen hos syster Em, och eftersom jag var revanchsugen och Ante spelsugen, blev det ytterligare två matcher badminton.
Idag var vi betydligt jämnare, vilket av Ante förklaras som en direkt följd av träningsvärk.
Ett set slutade nära nog i förnedring då jag ledde med 12-0!!!
Setet därpå slutade i total förnedring då Ante vann med 15-0...
Nu ska vi försöka komma i säng i tid för första gången 2009.
Imorgon unnar vi oss lyxen av att åka till Paradisbadet.

tack Sara för ditt stöd mot dumma kossan Anna från Örebro

Först och främst vill jag förtydliga det som uppenbarligen inte uppenbaras på bilderna från badtunnan; Jag och ante har mössa på oss, Pernilla har ett pannband och Patric som tar bilden har en mössa, det kan jag intyga.
Marcus däremot kan man inte förvänta sig annat av, han har nämligen inte cykelhjälm då vi cyklar heller.
BrandAnna och Jens har jag ingen förklaring till, kanske deras ungdoms glada galenskap.
Men jag måste ändå försvara alla och berätta att ingen är blöt i håret, ingen dök i tunnan och heller inte i snön.

---

Ett visst bruk av gott självförtroende är bra, ett missbruk av gott självförtroende kan kännas bittert.
Jag har varit kaxig, mycket kaxig, och skrutit om diverse lyckade prestationer i badminton.
Idag var det upp till bevis.
Eftersom vi hade barnvakt, drog jag upp Ante till jobbet för att spöa honom i badminton.
Eftersom jag missbrukat mitt självförtroende fick jag surt smaka på förlustens bittra smak.
Han gav mig ett set, sen gav han mig dyngstryk.
Detta trots att han inte spelat badminton sedan han en vacker vindstilla sommardag spelade mot en kompis, som också var 10 år...
Vad detta säger om mig är väl ganska tydligt; jag har alldeles för länge missbrukat mitt självförtroende.

Idag känns det si så där i Antes huvud, mitt är det inga som helst problem med, och min alldeles egna slutsats av den skillnaden är att jag inte satt i den heta tunnan lika länge som Ante gjorde.
Jag ägnade mig emellanåt (en gång) åt betydligt kallare aktivitet.
(Ante gjorde visserligen ett snödopp han också, men fastnade inte på bild, så det räknas inte.)

Jag ligger ner som synes, och Patric kastar snö på mig, vilket i alla moraliska fall är strängt förbjudet! Ni vet, man sparkar inte på den som ligger och givetvis kastar man inte snö på en halvnaken person som ligger heller!!!
Patric är dock förlåten eftersom han och Pernilla bjöd på en mycket trevlig kväll, med hett vatten och gott snacks!


Efter snörullningen sved det kännbart mycket på de nyrakade benen, vilket inte bara visar på badtunne-orutin och fysiologisk okunskap utan också på att mod ibland kan förvandlas till övermod.

Tack alla inblandade för en trevlig kväll!

Livet är fantastiskt i vilket läger som helst, bara man känner sig älskad och en smula behövd.
Ikväll ska jag och Ante på badläger hos MultiPatric och hans MultiPernilla.
Det lär bli kul!!
Om fotografering tillåts kommer bevis på mod, då vi trotsar kylan, senare.
Nu laddar vi upp med pannkakor.
Skaffa er en trevlig kväll.

Måste man infinna sig i samhällets struktur?
Jag börjar allt mer känna en viss samhörighet med folkslaget som bosätter sig i kollektiv och sköter sig själva, (med förutsättning att man kommer väl överens med majoriteten i kollektivet)
Med vilken motivering ska jag finna mig i att sätta barnen i en skola där mobbning är lika vanligt som bristen på respekt för både lärare och elever?
varför ska jag acceptera att de som styr över våra ekonomiska resurser och bränslepriset är lika kompetenta för jobbet som vem som helst?
Varför jobba enligt ett system som kallas Time-care vars syfte är att lägga sitt eget önskeschema, då reglerna för att lägga detta schema begränsar möjligheterna till fritid mer än ett fast schema i slutändan hade gjort?
Ska jag som ansvarig för vården av en patient gå till jobbet sjuk för att jag annars förlorar så mycket pengar att den där hutlösa elräkningen kommer tära på matkontot?
osv. osv.
Om man nu bara skulle sköta sig själv och sina, skulle jag förmodligen gå åt av rastlöshet, men på något vis skulle det kännas mer meningsfullt än att infinna mig i ledet av nickedockor.
Nu ska jag sluta älta sånt jag ändå inte kommer stå för i slutändan, för inte fasen skulle jag vilja ha livet på något annat sätt än just som det är.
Jag ska däremot göra som alla andra och städa bort julen innan 20:dag Knut, bara för att vi är så längtansfulla bort från nuet och vidare mot ljusare tider och sommaren.

Efter att ha upplevt en närmast chockartad upptäckt på en bekants katts bakdel, har jag kommit fram till att katter absolut inte är nånting för mig.

Jag har nu varit ledig i snart tre veckor och det tär på mig och mitt alterego.
Det tär på barnen också som lätt som en plätt kan provocera mig till labila psykkomorsan som måste be hundratusen gånger om ursäkt för att jag satte dem på denna nersmutsade jord i mitt nersmutsade tempraments fångenskap.
Jag berättade som tröst att de imorgon ska få sova hos mormor och morfar, vilket bemöttes med glädjetjut.
Korta inlägg på grund av tristess.

På Miras dop. Det är dessa blickar jag så gärna hade sett då jag startade min sagotradition på julafton.




Citat: "jag vill gå hääääm, jag fjyser!"

Det finns en stjärtlapp under arslet, och det går läskigt fort.

Då kylan äntligen släppt sitt grepp om omvärlden kan vi som varit gisslan i 3 dygn komma ut.
Det känns helt fantastiskt och oerhört nödvändigt.
Frågan är bara, vad göra?
Slalom, skridskor eller pulkåkning?
Det gäller att tänka snabbt för 1600 är vi bjudna på middag och innan dess ska ju både lunch vara intagen och duschen utnyttjad.
Vad gör ni andra idag då? (ja detta är en fråga för att få lite kommentarer i statistiken)

Vad jag avskyr de där människorna som tror sig vara bättre och mer än andra.
Hur kan man vara så illa maskinerad i huvudet och tro att lilla Sollefteå är en världsmetropol där man inte alls känner igen alla människor.
Eller är det helt enkelt så att de ignorerar och inte vill. Visst fri vilja och allt det där, men då ska de inte vid annat tillfälle klistra på falskgrinet och vara tjenis.
BLÄÄÄ.
Värst av allt är att jag låter mig tryckas ner i vad-är-det-för-fel-på-mig-träsket.
BLÄÄÄ
Säg hej för f-n!

Nu är jag så less och arg så någon årskrönika blir det inte någe mer. ett tips till er som har mer välsmort maskineri än de där nickedockorna som nämns ovan, kan själva backa i bloggen och läsa er less på vad som hände från augusti och framåt.

Juni:
Vi åker till Stockholm och ser Celine Dion på Globen.
Sverige spelar en massa matcher i något som jag inte orkar sätta mig in i vad det var.
Jag får provåka brands nya hävare och inser att jag är en aning höjdrädd på 30 meters höjd.
Lekrummet som liknade en urflyttad knarkarkvart, blir färdigt!
Begreppet MÅNGA HÄSTAR uppkommer och har fortfarande en plats i vokabuläret vissa arbetspass på ambulansen.
Lårkaka efter en busstur.
Jag ses i rikstäckande TV då jag motar grisar som blivit hemlösa efter en tragisk brand.


Klara fyller 2 år!


Jag permanentar håret, det blir lockigt.
Lilla Julia kommer ut.

Juli:
Jag fortsätter tjata om en katt och skickar denna fina bild till Ante på mms:


Jag får den här tillbaka:


Lilla söta gamla Tilda går vidare.
Klara bajsar i trädgården.
Jag tatuerar mig i nacken


Vi åker till älskade Danmark!
I Danmark roar vi oss med diverse utflykter och golvläggning.
En handelsresa till Tyskland blir ökänd av diverse bakvända anledningar.
I Sverige fortsätter vi sedan njuta av semestern i Bålsta och även på hemmaplan där dagarna fylls av dagsutflykter.

Denna krönika tar sån satans tid att göra och tid finnes icke även om det är 25 minusgrader och man har kojdag.
Återigen; fortsättning följer.

Idag kallt, jättekallt.
Vi tar en kojdag, befogad även efter en he-vetesnatt där Bella vänt och vridit på oss alla.
Efter en Alvedon som verkar mycket bra som sömnmedel till oroliga barn, sov hon gott resterande snutt av natten.
Dopet igår var mysigt, och gott med smörgåstårta efteråt :)
Nu måste vi tanka bränsle i raketerna så vi orkar med kojdagen.
Idag är oddsen goda att jag blir färdig med årskrönikan, om det nu är nån som bryr sig, vilket jag i och för sig inte tar hänsyn till för här gör jag som jag vill.

April:
Jag inleder min praktikperiod på IVA, en fantastisk arbetsplats som väcker idén om ännu en vidareutbildning.
Bloggen sötaste bild läggs in:


Mitt vuxna vaccinationssår spricker och det ger bonuspoäng i vuxenligan, även om det är lite äckligt.
Jag tjatar ännu mer om en katt, men inser själv att nackdelarna vinner och ger mig väl nu... kanske
Viktor visar prov på en slags oförbjuden svordomskombination; Jävla Spik!
Jag gör praktik på ambulansflyget i Umeå, kul att flyga men mycket mer än så var det inte.
Vi demonstrerar mot våra sjuka sjuksköterskelöner.


Jag gör praktik på narkosen.
Älskade pappa åker till sjukhus i Danmark med en blödning. Orolig hela tiden! Vill till Danmark!!!
Jag blir bedömd av min lärare på min arbetsplats och lagom till smörkaffet kommer larm om trafikolycka, jag blir godkänd.

Maj:
Jag säljer vår vagn och lite andra prylar till Sara och Emil, vilket väcker motstridiga känslor.
Åker till London för att åka lite ambulans, shoppa och se sevärdheter, otroligt minnesvärd resa och jag hade även nöjet att träffa Lina en sväng innan hemfärd.



Ok, tjatet om katter var inte klart...
Viktor fyller 4 år!


Jag skär av mig fingertoppen och inleder ett liv som handikapad.

Nu får det vara nog för idag, vi ska göra oss klara för dop, lilla Mira ska få vatten på huvudet.

Har vänt åter från det frostbitna men snöfria Bålsta.
En fantastisk nyårsafton där man likt en grevinna fick sitta på det jästa arslet och bli uppassad från höger och vänster.
Jag gjorde en del tafatta försök att skapa rättvisa i köket, men det var fjuttigt om man jämför med värdparets vitlöksmarinerade solrosfrön i salladen, frukost, lunch, trerätters middag, frukost, lunch och däremellan en massa kaffe kakor, gott gott och mera GOTT!
I all matlagning och förberedelser hade de dessutom planerat en spännande skattjakt på gården för barnen.
De fick följa en karta som inspirerat många kartritare i världen och med ficklampa lyste de sig fram till skatten.
Det tråkiga med denna nyår var att jag i vanlig ordning grät.
Denna gång var det dock inte på grund av nyårsångest utan istället på grund av barn-som-vaknat-i-ett-tomt-hus-för-att-föräldrar-står-ute-och-skålar-och-blivit-rädda-för-raketer-ångest.
Lovade mig själv som enda nyårslöfte att aldrig någonsin igen lämna barnen ensamma och stå som ett fån utanför och skåla i bubbel och titta upp i luften på vackra raketer och ännu vackrare stjärnhimmel.
Nu bildkavalkad och kanske senare eller en annan dag kommer fortsättningen av årskrönikan.

Relax innan kvällen (var är värdparet?)


Skattkarta





Nyårsdamer

Mer nyårsdamer


Lagdelning, genom lappdragning.




Viktor såg bilden och undrade om vi gifte oss här...