Hade nyss skrivit ett riktigt långt inlägg om hur revolutionerande det var för mig att kunna blogga i min mobil från fjällvärlden. Jag blev dock kaxig och skulle även lägga in en bild på viktor i skogen på slalomskidor, och sket det sig alltihop. Orkar inte återta allting men det handlar om dåligt väder ögoninflammation, strömlöshet, slalom, middag och kommande sällskap. Nu när jag vet hur man gör, kanske jag återkommer. Kram!

En välförtjänt fjällpaus mitt i alltihopa :)
Vi drar NU till Borgafjäll, kommer åter om en vecka.
Ha det gott.
KRAM!!

Det var kul igår, och det var riktigt roligt!
Jag spelade bowling grymt bra, två på min bana :)
Whisky är jättebra för halsen och idag kan man inte ana att min trötthet beror på något som har med halsont att göra.
Jag har varit igång hela dagen, handlat för fjällen både vad gäller mat och kläder till barnen.
Men icke någonstans i denna stad finns en "fjällmössa" att inhandla, inte i rätt storlek i alla fall.
Nu är det dags för tvångsklippning av Viktor, hemskt jag vet, men vill man bli fin får man lida pin.
Bilder senare.
Tack Sara för peppningar och alltid ett tipp-topp-humör-kommentarer!

men sant.
Har tillbringat eftermiddagen på v.c med hela goa familjen.
Ante mest påverkad i sin häsla, jag tvåa och barnen inget alls.
Likt förbannat visar det sig att HELA familjen har äckel-kocker i halsen!
Det är 6,5 veckor sedan barnen hade det sist, och det här är min tredje omgång på ett år.
Igår var jag hos tandläkaren på enkel undersökning som förvandlades till ett inferno av påhopp.
2 hål kunde han räkna till.
2 helt jäkla nya hål!
Inga gamla lagningar från -88 som givit vika för åldern, utan två helt sjukt nya äckliga hål.
Han påstod att jag gillar godis, jag blir stött. Vem fasen gillar inte godis!?
Men inte äter jag mer godis nu än för tre år sedan, då jag senast hade hål (i en gammal lagning, vilket mer kan ses som dåligt jobb av tandläkaren)
Tänder hals och hälsa får mig att fundera över hygien, matvanor och gravsten.
Detta osunda tankesätt ska jag bryta ikväll genom att bli Klubbmästare (idrottsföreningen på jobbet) i Bowling.
Jag kommer dra nytta av mina hål i tänderna och igenmurade, brinnande hals i spelet och hävda rätten till handikapp-poäng.
Det här med fjäskandet för Ante får vänta tills vidare...

...ROMERSKA BÅGAR!
De finns nu åter på Statoil och idag bad jag dem väga hela lådan!
den kostar inte mer än ca 160 kronor och jag känner mig helt säker på att jag någon gång i livet kommer sätta i mig en hel sån låda!
   

Annars så jobbar jag mest hela tiden, vi kör och kör och kör, vårdar och vårdar och vårdar.
Imorgon då jag, efter en fullspäckad ambulansnatt, sovit ut i 20 minuter hos tandläkaren, ska jag överrösa er med lovord angående Anders. (Detta trots att jag gillar Åsas kommentar)
Dock så har förtydligande efterlysts och jag lär kunna bevisa vår samhörighet på minst...
ett sätt...
Äsch, svammel vad trött jag är. God natt.

En kär kollega sa idag att han gillar min blogg, men undrar varför jag och ante överhuvudtaget är i hop då jag aldrig verkar ha något positivt att skriva om honom.
Hmm, jag fick mig en rejäl tanketillställare och begav mig iväg på en inre resa i mina inre rum och letade bra-fakta.
Jag hann inte så långt på min resa, så grusades synfältet ner av ett jobbrelaterat problem som kom emellan.
Och detta jobbrelaterade grus har fått mig på så dåligt humör och så disträ att jag tappat bort min sök-din-positiva-sida-biljett.
Jag måste köpa en ny och lovar då att återkomma med så mycket Brinnande kärlek till min älskade att ni kommer bli äcklade.

En snabb efterbliven resumé av helgen:
Lördagmorgon, vaknar med otäck trötthet i kroppen efter ännu en karusellnatt.
Försöker fanatiskt hitta krafter till den analkande festen, och vi lyckas!
Efter att ha haft fjällövning i Mo hos farmor och farfar, känns det riktigt bra i hela kroppen och delar av knoppen inför kvällen.


På festen var det röj minst sagt, där en hel del saker hände, som förmodligen med stor sannolikhet aldrig någonsin skulle ha hänt vid en annan tidpunkt, i ett annat tillstånd.
Som att jag mer eller mindre "våldtog" en tjej, som jag antog kände igen mig sedan sist vi träffades för si så där 3 år sedan.
Hon fick barn för drygt ett år sedan (visste inte att det var så länge sen...) och jag kastade mig om halsen på henne och utbrast GRATTIS!!!
Hon ryggar tillbaka och jag fattar då att hon inte fattar vem jag är, så jag börjar om i ett något lugnare tempo och frågar om ditt och datt.
Nästa dumma grej är att någon tycker det är överraskande roligt att blanda sin grogg i en glasburk i stället för ett glas.
Detta blir en modefluga som jag anammar ovanligt snabbt, och blir ovanligt snabbt på ett sätt som inte är brukligt för sociala sammanhang.
Min tröst är att burkgroggen även lockar andra festdeltagare i fördärvet , så ingen märker väl kanske direkt just min sociala svikt.
  


Förekom...

Söndag märker man inte ett spår av lördagens felsteg, jag tar en uppfriskande promenad, hämtar sonen hos mormor och morfar, väcker liv i Ante, som faktiskt missade burkgroggen eftersom han blev sjuk (på riktigt).
Vi åker till Mo, bjuds mat och tar hem Klara.
Sen sängen.
Måndag, ONT i halsen, riktigt ont, riktigt svullet och inget mer värt att nämna.
Idag, hårfärgning i sällskap av två ljus till barn som också fick färg i håret, lila och gult.
Nu skiner solen och halsen är mindre svullen, men släpper ifrån sig en otäck odör av var som man kan se om man gapar jätteduktigt.

Jag har ont i halsen och en aning ökad sensibilitet i kroppen.
Ante är inte bara sjukskriven för smärtor som sviter efter operationen, han är dessutom sjuk (på riktigt) med samma smärtsamma symtom som jag.
Klara deklarerade tidigt i morse att hon har ont i både halsen, stortån och alla andra lämpliga ställen som efterfrågades av retsamma föräldrar.
Viktor verkar än så länge helt smärtfri och leker dinosaurierally på sitt rum.
Festen i lördags var sjukt rolig! och bara jag ids resa mig från soffan ska ni få lite bilder lämpade för publicering, de andra håller jag för mig själv.

Kursen var helt suverän! Alla delar!
Speciellt kursens verkliga syfte, delen om medicinskt prehospitalt omhändertagande.
Jag känner mig på riktigt lite bright faktiskt, och riktigt taggad att gå ut i verkligheten och praktisera kunskaperna.
Bilden är från kvällsmyset på hotellet, för kännedom icke bekostat av landstinget.

Jag bodde under pseudonym på hotellet:

Det är skönt att bo under täckmantel, man kan liksom slappna av på ett annat sätt och inte behöva oroa sig för påträngande fans osv.
Jag var så avslappnad och anonym att det inte kändes ett dugg konstigt att gå omkring i rummet med en öl i handen och AC/DC i öronen samtidigt som läpparna rördes synkroniserat till musiken.


Till middag orkade vi inte ta oss ner från berget, och då blev det dyrt...
Till frestelsen av dessa priser åt vi:

Jag tog en Leffes Sandwich. Ett inte så flådigt namn på en varm macka som räknades som lätt middag för ett nätt pris på 120 kr.
Idag fick jag och de 15 andra deltagarna Godkänt i kursen AMLS.
Vi fick en pin...

---

Ante måste nu sitt och pissa, detta pågrund av restriktion från doktorn att han inte får lyfta mer än ett kilo...

Ett tack:
Till trevliga kurskamrater/instruktörer och nya bekantskaper!

Eftersom Ante är sjukskriven och jag ledig (idag) så hade vi långhelg.
Nästan helt ensamma kunde vi bevistas i slalombacken i närmare 5 timmar.
Klara till och med somnade i målfållan, lutad mot pappsens trygga men får-inte-lyfta-mer-än-ett-kilo-arm.
Under tiden gjorde Viktor ännu mer framsteg.
Vi förflyttade oss från barnbacken till STORA backen, och grabben grejar det också :)


Kolla utsikten

Klara på allt stadigare ben.

"Det bästa jag någonsin lärt mig är slalom!"
Viktor i förrgår.

---

Så var det det här med hur jag såg ut i de snygga glasögonen.
Jag är mer vaken nu och ser också jag att glasögonen inte är proportioneliga med mig.
De är inte stora och moderna utan bara stora.
Men så är det ju jag också...
jag som optikern till slut efter mycket provande sa till, "nehe, vi får helt enkelt gå över til ungdomshyllan"
Inte för att jag var så ungdomlig och fräsch, utan för att jag tydligen hade ett exeptionellt litet fejs, för min ålder...
De ser nog betydligt bättre ut på svärmor, som de är utvalda för :)

I ett lyckat försök att dölja skavanker retucherade jag bilden, en aning.
Dessvärre blev frillan inget snyggare för det, men visst minns ni klockslaget?!

Imorgon åker jag på tvådagarskurs i Sundsvall, hoppas på lärdom och skön hotellsäng.
Kommer åter onsdagkväll.

ottan baklänges blir natto, vilket kan tolkas som mitt i natten.
Då är jag uppe och tassar som en heffaklump på knarriga trägolv, med målet att ladda ner lite melodifestival i mina portabla musiksnäckor för att kunna städa mer effektivt.
Resten av familjen har fattat begreppet natto och sover så sött i vanlig ordning i ingen ordning alls.
Jag blev väckt av Viktor som frågade om vi skulle till backen idag, och svaret verkar ha varit lugnande eftersom han så fint kunde somna om igen.
Det kunde inte jag, och nu lockar skurhinken och den svårdoserade Skona Allrent.
På mig har jag ett par glasögonprovpar som Antes mamma lämnade här för oss att återlämna till butiken.
Ta mej tusan om jag inte redan nu blivit lite modern och gillar big-size!!
(Åsa, du har inspirerat mig)
Vet inte än om det kommer bildbevis, för som sagt är det otta, och kanske är jag inte riktigt vaken och inte riktigt klok än.
God morgon på er!

Det är lite trist eller kanske rent av skittråkigt för vissa av er att läsa om hur sjukt hektiskt fritidsliv vi har haft i helgen.
Eller om barnens framsteg, Antes sjuksteg eller allra helst mina felsteg.
MEN
Man måste komma ihåg att denna blogg skapades av anledningen att jag alltid stenåldersmässigt handskrivit dagbok om barnen och oss. 
Med bloggen kan jag kombinera minnesvärd skrivning, med info om oss till familj runt om i världen.
Dock så har mitt ego tagit över och visst är det kul då ni gillar de smått ogenomtänkta situationer jag delger er med.
Men då får ni även stå ut med denna "dagboksbit" som ska printas ut, sättas i pärm och tas fram då minnet sviker, om jag kommer ihåg det.
Att printa ut det som skrivits i datorn får mig att tänka på Nicke Sjödin som en gång sa att det är helt otroligt vad utvecklingen går framåt.
"Tänk att man kan skriva vad man vill i en dator och sedan få ut det på papper, tänk att man kan skriva med en penna på en skärm som sedan trycker det på ett papper. Inom kort kommer vi säkert kunna skriva med en penna direkt på ett papper!"

Idag har Viktor haft skidtävlingspremiär på Remslespelen.
Som alla andra föräldrar stod jag där och tyckte att just mitt barn var förvånansvärt duktigt för sin ålder och otroligt söt då han stod redo på startlinjen och då han tyckte mållinjen var lite läskig att köra över eftersom den var röd och gropig, plus att man då blev överfallen av ivriga volontärer med medaljer av GULD och saft som var varm.
Det märktes att de 300 metrarna han färdades var en prestation utan dess like, för sedan tryckte han i sig en hamburgare och blev buren till bilen.
Duktiga lilla grabb!



För tredje dagen i rad var det sedan tänkt att det skulle åkas skridskor. De andra två dagarna har det inte blivit av och idag var det i det närmaste omöjligt eftersom våren analkas.
Isarna har liksom börjat ge sig.
Och den is som såg fin ut gav verkligen vika då jag kom på den med 3 storlekar för stora skridskor (ante packat fel...) och kanske 50 kilo för tung tyngd.
PUFF, POFF så var isen borta och ersatt av helt oändamålsförenlig snögegga.

Och så ett tack:
Tack Ingela som inte anmäler mig (hoppas jag) för olovlig publicering av din dotter i liftkön...
Vet inte riktigt hur man ter sig då folk liksom kommer med i bakgrunden...

Dagen i går blev riktigt full, så full att skridskor inte ens var att tänka på.
Men Viktor har sagt att det bästa han någonsin har lärt sig är slalom, så det var ju inget fel med att tillbringa dagen där.
Klara fick åka för första gången och det gick riktigt bra. Hon blev trött fort men stod i alla fall på egna ben lika mycket som hon hängde i mina armar.
Bowling stod också på schemat och det var en riktig hit... för Klara.
Hon skulle bara följa med pappa och titta på, men hon tog över hela spelet och jublade JIPPI så fort hon fick iväg klotet.
Hon fick mycket hjälp, Viktor och Moa fick själva fixa iväg klotet och farten uppnådde hisnande hastigheter av 0,05 km/h
Väl framme var det ofta käglorna som stoppade klotet...

De som även finns i slalombacken är de där som tror att de är ensamma och äger hela vida världen. Vuxna sådana.
En oerhört fräck gubb-pappa med sin brats-fru och stackars barn som han hade noll tålamod med.
Han trängde sig före i kön, stannade mitt i liftspåret och fattade inte att han var i vägen.
Hela tiden stod hans fab-brattiga fru vänd åt andra hållet och surrade i mobilen och barnet grät och ville inte vara med.
Mitt i allt känner jag ett uns av hemlängtan.
Jag blir störd och illa berörd av hur folk kan bete sig och längtar till min trygga flock av vänner, bekanta och familj.
Flockdjur lär vi vara.

redo

som livet är; några på väg upp andra på väg ner :) alla i en bild

lite som att köra häst

OK, nu är det faktiskt bara några få dagar kvar till 30-årsdagen och som tur är har jag i god tid tänkt ut den perfekta presenten till mig.

Som en direkt påföljd till denna dårskap ska jag ge mig ett bevis på att jag förtjänar en tvåhjuling i samma prisklass som mitt senaste fordonsköp (volvon)
Detta ska jag bevisa genom att delta i CykelVasan!
L ä n g t a r . . .

Idag har Viktor varit hos kompis Loke efter dagis, stort!
Där har han lärt sig hur man dödar en drake med ett svärd.
Bra.
Veckan som gått med jobb har varit bra. För att inte alls gilla rutiner har jag trivts ypperligt med att kliva upp 0600, lämna barn 0715, jobba 0745-1730 och komma hem til den stackars sjukskrivne (icke omskrivne) sambon som lagat middag.
Slöa framför tv:n och datorn efter läggning och därefter själv dimpa i säng 2100...
En vecka av elva ser ut så här, för övrigt jobbas det dygn och 14-timmarspass.
Helgen kommer inte bli lika rutinmässig som veckan, men dock disciplinerad.
Imorgon, klippning av mig och Klara, därefter slalom, sedan ska vi uppvakta en utökad familj ett halvår i efterskott...
Lördag: skridskor, slalom, bowling
Söndag simskola och remslespelen (skidtävling)

Varför?!
Nu har julafton varit för länge sedan, jultomten har lämnat julklapparna, snögubbarna är rullade (och översnöade) slalombacken är fylld med snö som fungerar utmärkt att åka på bara de pistar som de ska.
Vi behöver inge mera snö nu!!
På Bolibompa igår hade barn runt om i landet skickat in vårtecken, en skåning hade hittat en krokus (eller nåt sånt)
Jag vill inte hitta en krokus eller tussilago, men jag vill ha sol som matchar med snön som redan finns, ingen ny snö.

Idag åt vi potatis.

Jag var och handlade efter jobbet och då kunde jag inte låta bli att lite diskret ändra killen framför mig´s sista vara på bandet så att streckkoden skulle ligga åt rätt håll.
Kontrollfreak? Neeehej
jag tycker bara att man kan bidra med det lilla för att underlätta de trevliga kassörskornas arbetsmiljö.
De otrevliga är det skit samma med.

Om bloggen känns som om det gått i stå så är det för att jag jobbar full vecka. På jobbet händer inget annat som kan nämnas (tystnadsplikt) än att jag alltid råkar ut för de där personerna som man kan hitta i arslet i fall man tappat bort dem...
Det går stå i bloggen också för att jag blivit ålagd med skrivförbud om en viss person, barnen är på dagis fulla veckan och ja då finns helt enkelt inget annat än snö att nämna.
Tur det snöar ändå då...

Den här fåniga bilden har skriv-förbuds-personen tagit för att slänga fram i tingsrätten då Dom ska fastslås i hurvida jag tar upp håret efter mig i duschen eller inte.
Kvalitén på bilden håller inte i tinget tror jag. Det går ju nästan inte alls att se vad det är, skulle lika gärna kunna vara en...
en...
en hårboll som någon främmande katt kommit in och hostat upp.

Viktor delger en hejaramsa:
"Heja Sverige, heja Sverige
Det är ni som super gör!"

Jag fattar inte vad de får allt ifrån.

Efter att ha tillbringat tre effektiva dagar i slalombacken åker nu Viktor upp och ner helt själv.
Jag tappar hakan av stolthet då han räjsar ifrån mig. Jag hinner inte ens komma upp i liften så är han nere och på väg upp igen.
Till slut började jag känna mig ganska fånig som åkte omkring där i barnbacken själv, så jag stannade nere och bara njöt av showen han bjöd på.
Han vurpade då jag stog där i alla min stolthet och jag hoppade genast på nästa lift för att komma till undsättning, men inte ens då behövde han mig.
På något sätt trollade han sig loss trots skidor som pekade åt alla håll och satte fart nerför backen igen.

Klara har klarat sig utan blöja hela långa dagen.
Eller egentligen ska jag väl säga att det är jag som klarat av att ha henne utan blöja.
Brukar av lathet vilja att hon ska ha en då vi är ute, för det är så tröttsamt att ta av alla kläder bara för att kissa...
Det visade sig inte vara några problem alls, hon är kruttorr.

Så där ja, nu har jag skrutit mig röd av förundran över våra duktiga barn.
Nu ska jag betala lite traderafynd (?)

Jag ser en trend i min blogg.
Ni har som roligast när jag beter mig som ett pucko...

Det gläder mig, för då har det ju varit till någon nytta i alla fall.
Dessutom skulle jag ju inte delge mig min idioti om det inte vore för att roa omvärlden.
Skratt är en typ av försvar, och så länge jag narrar mig själv, kan ingen annan göra det.
Dock vill jag poängtera att jag icke lovade syskonbarn övernattning, utan sa i samföstånd med barnet i fråga att vi får se hur ante mår efter op.
Men visst, tanken att ante typ bara skulle "komma hem från jobbet" fanns, och jag måste erkänna mig vara lite besviken att han faktiskt har sviter efter operationen, så som SMÄRTA.
Folk i min branch brukar säga att sjuksköterskor är den värsta sortens anhöriga, och ante är nog beredd att hålla med om det.
Han har vansinnigt ont och jag tycker han ska ta dubbla mediciner.
Han har vansinnigt ont och jag tycker han ska gå ut och gå.
Han har vansinnigt ont och får inte lyfta mer än ett kilo, jag tycker det är jobbigt att ställa fram stekpannan på morgonen för att han ska kunna tillaga lunch.
Empati, sympati, medmänsklighet. Allt sånt lämnar jag på jobbet, det sitter i uniformen tror jag.
När jag är hemma vill jag ha en väl fungerande familj, där alla ler och vill hitta på roliga saker, ingen bråkar och ingen har ont.
Ante min käre, jag älskar dig och jag tar med mig uniformen hem ikväll, OK?!

Jämställdheten har kommit långt då det behövs en internationell kvinnodag.

Idag har Ante opererat sig, eller nä naturligtvis inte sig själv men..

ok vi börjar om.

Idag opererades Anders.
Under tiden lämnade jag och Viktor Klara hos morfar för att själva åka till Hallstabacken.
Där hade jag inga förhoppningar om att stanna i mer än 20 minuter varav tre tillbringats med det egentliga syftet, slalom.
Viktor vill gärna men brukar lessna fort.
Idag hände det dock något.
Han åkte och åkte och åkte, i över en timme höll vi på och jag kunde släppa efter på selen mer och mer.
Det kändes att han verkligen börjar få kontroll på både skidor och balans.
Verkligen jätteroligt.


Efter slalom hem och åt POTATIS och fiskbullar.
Sedan lånade jag syrrans karl och barn och tog en fika på stan, redan här börjar man ana hur otroligt dålig potentiell fru jag är:
Slalom, fika på stan och sedan en del shopping också... allt medan min käre sambo ligger under kniven.
Barnen, framförallt Viktor!?! ville handla kläder. En tröja som lill-William på dagis har...

Klara fick matchande.

Först efter att vi kommit hem vid 1600 tog jag tag i luren och ringde postop.
Jo då allt har gått bra men min karl är i fyllan.
Jag rullar köttbullar, vi äter och sedan börjar jag på riktigt bli en riktigt dålig livspartner.
De ringer från postop och säger att de är lite oroliga över att skicka hem min karl i det skick han befinner sig, i fall han skulle vingla in i någon snödriva och bli liggandes.
(För er som inte vet, så bor vi ca 300 meter från sjukhusets entré.)
Jag svarar dem med skratt och kommentaren att han gått hem på fyllan förut och då ända från stan, sådeså!
Den söta uskan som ringer för att meddela om hemgången blir till slut tvungen att låta ansvarig sjuksköterska ta över kontakten med denna dumma kvinna som helt saknar empati och vett.
Jag fortsätter dock min skämtsamma tongång med denna sköterska som jag för övrigt hade som handledare under min praktiktid, och tycker mycket mycket om.
Som kollega och vän tycker jag det passar sig med humor i samtalet och jag säger samma lysande jätteroliga kommentar om fyllegång till henne. Hon skrattar och vi har så trevligt och jag längtar tillbaka till IVA.
Men sedan säger hon ändå, "men Stina allvarligt så kan jag inte skicka ut honom på egen hand".
"Ja men vad fasen barnen då!?"
Det är ju såklart skitjobbigt att klä dem och bege sig ut mitt i Bompa dessutom.
Sakteliga börjar det dock gå upp för mig att de menar allvar, så jag sätter barnen på boben och svär ännu mer över inte bara grusade vägar, utan rent av framtinade asfaltsvägar.
väl framme möts jag av en sambo i rullstol.
Hur fasen ska jag få hem honom nu då!
"Men har du ingen bil med dig?" undrar uskan som är samma som fick lämna luren till någon som kunde få mig att förstå.
"nä..." svarar puckot som dragit en bob på asfalt och lämnat bilen hemma.
Sedan springer jag hem, med boben på axeln, mer och mer medveten om hur dum jag varit, kommer tillbaka med min bil och hämtar hem hela familjen som sitter i foaje´n.
Nu sover hela den familjen och jag sitter med dumstrut på huvudet och ska se säsongsstarten av Medium.

Rolig lek... kanske
Gissa utefter vad du ser på bilderna vad som vill sägas i detta inlägg!




Potatis för övrigt, med vitlöksmarinerad kassler och kantarellsås, låter godare än det var. Det enda som gick hem hos de små var potatisen, vilket i och för sig var syftet, så godkänt betyg till tappert försök. Imorgon provar vi med potatis och de där köttfärsbiffarna som fick ge vika för en grisdel som höll på att passera gränsen till gammal (som jag. efter 30 kanske jag ersätts av nåågot lammkött istället...)

Har blivit tillfrågad att cykla cykelvasan den 16 augusti (efter 30) ska svaret vara lika självklart som om Ante skulle fria, eller big NO-NO?

Slås av en plötslig panik, i likhet med den jag känner just innan jag kräks och är rädd att svimma och inte vakna mer.
Jag är frisk nu, och paniken har (i stället för kräk och medvetslöshet) sitt ursprung i potatis.
Vi äter i stort sett aldrig potatis. Det närmaste potatis vi kan skryta med att vi kommer, är potatismos.
Fejkad sådan eftersom jag är allergisk mot klumpar i sånt som ska vara slätt, exempelvis potatismos och youghurt.
Det har dock nu kommit till min uppmärksamhet att fejkad potatismos är rena rama dödsfällan.
Massor massor massor med osunda och för kroppen helt meninglösa ämnen som inte bara ger noll energi och styrka, utan ger grogröda till den uschigbuschiga monsterkräftan som på ett fint språk den inte förtjänar, kallas cancer.
Och allt detta handlar bara om mig själv.
Så jäkla egoistiskt att utsätta mina barn för risker som bara baseras på att deras mamma har löjliga fobier för att få en klump i munnen och inte tycker att potatis smakar just någonting.
Nä, men hallå!
Om nu potatis inte smakar just någonting så kan det ju inte vara så hemskt att pina i sig det!
Direkt imorgon då jag kommer hem ska jag slänga den där jäkla pulverförpackningen och inhandla riktiga pärer som jag ska koka enligt kokboken och servera med älgfärsbiffar som jag själv gjort av en älg som Ante sköt. Nä nu vart det överdrivet äckligt, för Ante har ju inte skjutit en älg på fem år tror jag.
Men i alla fall, potatis SKA in på familjen Lassen/Holmbergs kostcirkel.
Nu ska jag läsa denna:

Den 17-18 mars är det kurs i Sundsvall. Boken är på engelska vilket gör att tidpressen känns minst sagt pressande.

När bloggen nu ända tycks ha nått något slags rågat mått vad gäller äckelpäckel, så finner jag ingen andledning till att inte delge mig av denna bild:

Syns väl tydligt att det är en monsturös finne som kom som en direkt bieffekt av det svaga immunförsvaret som drabbade min hy efter kaskadkräkningarna (alternativt en allergisk reaktion på alltför tät närhet med toastolen).
Jag har med en metod, vars effekt är obevisad, försökt döda den med tandkräm, något som tydligen resulterade i att finnen helt sonika åt upp tandkrämen och lämnade efter sig en märklig krater i röd-gula nyanser.

---

Fler Vasaloppsåkare:

---

Bilparken som är för stor:


I dag är det dock sista dagen Jettan får rulla enligt bilskatteverket (om det nu finns ett sånt)
Tack för era tips på hur vi skulle lösa detta, det var kul att ni engagerade er.
Ullis kom närmast resultatet, genom att föreslå den som kändes sämst.
Mirre hade mest kreativa lösning genom att föreslå att Viktor skulle få en av bilarna, och på sätt och vis var det också närmast resultatet, för vi kommer inte att sälja Jeten och Viktor har redan åberopat äganderätt.

Nu säger Klara; "Ja är tjött mamma..."
God Natt!

över magsjuka som kan gå över lika plötsligt som det kom.
Fascinerad över hur man likt en tecknad figur kan hä ur sig kaskader bara så där.
Det var i och för sig ingen överraskning egentligen att jag blev så himla sjuk och pävvlig, eftersom magen började knorra direkt på morgonen.
Men ändå, wow vad det kan gå undan.
Och visst är livet i sig fascinerande då jag för en vecka sedan befann mig i Stockholm med Ante, på restaurang där jag till Antes förtret valde att äta en nachotallrik istället för en 400 g-biff.
Igår kräktes jag och idag har jag redan hunnit både mocka och rida.
Jag blir förstummad över vilka svängningar det kan ta.
Självklart är jag idag även fascinerad över Vaslaoppsåkarna, så som min svåger Manke!! HEJA!!!


Klara har följt med Ante till farmor och farfar och jag och Viktor ska ta och åka tillbaka till hästarna för att få på dem täcken eftersom det så lägligt började snöa, en timme efter att jag kommit hem och duschat.