En nymålad spindelman på disco

En sovande spindelman i soffan


Jag tror inte det blir något C-kort för mig...

Nu vill snickaren ha kaffe, igen.

Klistrar in Jennies suveräna kommentar också:
"Livet ska inte vara en resa ner mot graven med målsättningen att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp, utan snarare sladda in från sidan, med chokladkakan i ena handen och vinet i den andra, med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man säger; WOW vilken jävla åktur!"

Jag är ymnigt rörd över rara kommentarer.
Jag är ymnigt mallig över alla kommentarer, det är nästan så att jag sitter och blir lite stor på mig samtidigt som jag får en ymnig dos prestationsångest.

Ymnigt = mycket.

I min lilla statistiska undersökning, som inte finns redovisad i någon annan form än här, så har jag kommit fram till att betydelsen av ordet är en generationsfråga.
Människor födda efter 1971, tror sig veta att ymnigt betyder lite.
Äldre människor säger att betydelsen är mycket, vilket visar sig vara alldeles riktigt.
Kan man då dra slutsatsen att skolundervisningen var bättre förr?
Eller kan man se en röd tråd i mina tidigare inlägg om dagens ungdom?
Om vi födda efter -71 räknar oss till ungdom, vilket vi i många sammanhang gör (hmm), kanske det är så att vår brist på respekt för äldre gjorde att vi sket i allt vad läraren sa...
Självklart finns undantag; någon som är klok på riktigt och någon (Håkan) som inte är riktigt klok på riktigt, vaddå ymniga skinkor!?

Nja, halvflummigt och långsökt, men ack så intressant.

Ja ja nog om det.

Idag har ambulans 952(jag och Grefven) rullat 76 mil, ambulans 955 52 mil.
Det handlar om Sundsvall, tur och retur, tur och retur, tur och retur.
En sån där dag som gör att den kommande helgen känns extra speciell och ledig.

Förutom att jag inte visste ordet Ymnigts betydelse och gillar att titta på Mammas pojkar, så är även detta ett skäl att känna sig purung:

Det här ska jag börja läsa nån gång... snart. Kanske redan imorgon... eller en annan dag.
Jag var betydligt mer motiverad då jag var 18.

Imorgon är vi lediga och på lördag ser jag fram emot fest hos mor och far.
På söndag ska jag på VIKTIGT möte och vi ska även börja tapetsera!!
Sen är det måndag igen.

Här testar Klara det nya golvet.

Förutom mitt ordliga experiment, som jag tydligen inte alls kan få nog av, så har jag ett annat intetsägande idiotiskt test på gång.
Kan jag bli beroende av snus?
Mer om det imorgon, nu har Mammas pojkar börjat.

Magdas kommentar; jag kommer i alla fall inte göra såna dumheter då jag kommer dit upp. (handlar om ungdomsdiscot i helgen)
BRA TJEJEN!
Jens är bevisligen tillbaka också, det tackar vi för :)
Någon har sett mig på Westerlunds (M), men det är jag inte ett dugg orolig över.
Dels så är det skitbra backträning att parkera där vid lunchtid och dels måste även vi supergröningar äta.
Var och vad vi äter är vi aldrig säkra på, vi tar det som faller oss in när helst det passar verksamheten.
Vi fungerar lika lite utan mat i magen som ambulansen gör utan diesel i tanken.

Har man lån eller har man skulder om man lånat pengar på banken för att exempelvis köpa ett hus?
Vad betyder ymnigt? (fuska inte nu genom att googla, tala från er egen hjärnbank)

Idag hade polisen övning på station och vi fick hjälpa till.
Jag och Grefven stod där, med skyddsmasker på, mitt i skottlossningen.
Förvisso sköts bara färgpatroner och skyttarna var duktiga, så jag var aldrig rädd.
Vår uppgift var att hitta på skador på offret som blivit knivhugget, sedan fick poliserna agera sjukvårdare, vilket de klarade bra.

Jag kunde malligt visa Viktor att jag lekt Darth Vader på jobbet idag.
Han tycker att jag har världens bästa jobb!

Vi gjorde en deal vid middagsbordet, över varsin tallrik fil och några mackor (barnen åt fiskbullar, ABBAS gåva till mänskligheten och då i synnerhet föräldrar).
Dealen var på Antes initiativ; "om jag spacklar väggarna så lägger du barnen, om du orkar det alltså?"
Han sa det inte ens med ironi i rösten och jag var helt såld!
Sedan tänkte jag att jag också måste vara så där gullig och omtänksam, så jag sa "ja men det låter bra, men orkar DU då?"
"Egentligen inte." sa han
Och därmed hade han tänt hela min ompyssliga dåliga-samvetet-låga, så förutom att sitta här nu då, så går jag in och tittar till honom nu och då.
Kanske lite för att kontrollera framstegen också...
Nu borde det väl ändå vara klart snart.

Idag skulle jag göra en fuling, som jag ytterst sällan gör; ett ärende på arbetstid.
Det är sällan nödvändigt med personliga ärenden på arbetstid eftersom vi har ledigt ganska ofta på vardagar.
Idag var det dock lite av en kris om man nu definierar det på ett icke-katastrofalt sätt.
Vi var tvungna att veta måtten på lemellgardinerna, för att veta om spotlightsen skulle få plats i fönstret.
Vi (jag och medtvingad Grefve)smög, tog hissen ner på Jysk precis vid öppningstid, smög, igen, diskret in i butiken och tyckte nog att vi lyckades undvika alla de där blickarna som faller på grönklädda gubbar som befinner sig på fel plats vid fel tid utan att behov finnes för de grönes tjänster.
Alltså sådana där elaka blickar som bränner i ryggen.
Hur som så gick allt jättebra tills chefen plötsligt dyker upp där.
Vad är oddsen för det då?!
Jag fick mina mått i alla fall och både lameller och spots kommer få plats i fönstrena.

Mycket text, lite bilder, inte bra.
Slänger in några för underhållningens skull ;)

Jo just, den patetiske stalkern var min svåger... Betoning på VAR för han lär aldrig komma tillbaka till den här bloggen i alla fall.
FÖRLÅT JENS, men vad fan gjorde du i Hudiksvall då?!

Upprörande.
Det är det minsta jag som förälder och vuxen kan beskriva dagens ungdom.
Det låter ju jävligt klyschigt och lillgammalt, speciellt då jag anser mig själv just ha passerat gränsen mellan tonåring och kvinna, men det är verkligen så, ungdomen är inte klok!

För bara 1,5 timme sedan var vi och hämtade en kille på 13 år som låg medvetslös utanför en port på stan.
Bredvid honom står ett glas och en femlitersdunk.
Denna dunk springer någon av de 20 andra småbarnen som står runt honom, och gömmer.
Då vi frågar vad han druckit får vi oerhört "vuxna" svar.
"Nästan ingenting, bara två öl och brännvin special FRÅN SYSTEMET"
Att spriten kommer från systemet har de lärt sig på någon dålig rebellkurs att de ska säga, för då är den mindre farlig.
Trots att deras kompis ligger medvetslös på marken framför oss kan de liksom inte relatera till det osannolika i det de säger.
De tror naturligtvis att vi är dumma i huvudet.
Jag försöker med all min ungdomliga kraft och rebelliska ådra, tänka mig tillbaka till den tiden då jag gjorde häxblandningar och trodde jag var bäst i världen på att lura vuxna.
Men hur hårt jag än försöker, finner jag inga likheter med dessa mindre vetande överberusade ynglingar.
Skillnader å andra sidan finns det, och den största skillnaden är Respekt!
På min tid, och det är ju faktiskt inte så vidrigt länge sedan som det låter, hyste man en oerhörd respekt för alla äldre och i synnerhet uniformerade vuxna, polis lika väl som sjukvårdare.
Såg man en vuxen på stan, gick man rakare och snyggare än en soldat marcherar.
Att vara synlig med alkohol i handen fanns inte, då kunde man ju åka i fängelse...

(BRA, mer sånt här!!)

Idag käftar ungjävlarna med oss, talar om hur vi ska göra vårt jobb, ljuger om livsviktiga uppgifter och som pricken över i hör jag hur en kille står bakom mig och låtsas piska mig i baken (ni vet, kadich kadich) då jag böjer mig för att lyfta hans medvetslöse kamrat.
Mååånga undrar om de ska följa med till sjukhuset med motivationen att de känner honom så väl (mest tjejer)
Jag avböjer bestämt, en full på sjukhuset är i alla fall bättre än två, sedan tillägger jag att om de varit lika mån om killen INNAN, så hade detta aldrig hänt!
Ni måste ju för helvete ta hand om varandra!!!


Sedan ringer jag polisen och rapporterar om berusade minderåriga.
Då har jag gjort min del av vuxenskapet, men jag undrar var föräldrarna är?!


Senare på kvällen passerar vi en polispatrull som står och pratar med ett gäng grabbar i 14-15-årsåldern.
Vi stannar för att höra hur deras kväll varit/är, så där kollegialt som jag älskar att vara med polisen eftersom jag fortfarande hyser stor respekt för dem.
Medan vi pratar med den ene konstapeln, får den andre stå och ta emot glåpord från idioterna som är vår framtid.
Vår konstapel avbryter givetvis vårt samtal för att hjälpa sin kollega och vi avviker från platsen, än en gång övertygade om att det var bättre förr.

Om bara 9 år är Viktor där, och Gud bevare kanske Klara också, redan då.
Jag tänker; om vi släpper allt, flyttar till skogen och bosätter oss i en granhydda, så kanske det går att undvika tonåren.

Några timmar senare läser jag mitt tidigare inlägg och inser att det nog är en aning för aggressivt.
Jag skulle absolut inte träda fram ur anonymiteten om blogginnehavaren var så arg som jag uppenbarligen var/är.
Nej då, simma lugnt du anonyme mystiske människa.
Jag är bara en aning överkänslig mot kommentarer där risken finns att det dryga som sägs gäller mina barn.
Jag hade ett filmklipp på Youtube där Viktor sjöng en sång, som jag fick ta bort efter att någon yngling lämnat kommentaren "Äckel" i min gästbok.
Mina, okej VÅRA barn, ska aldrig behöva lida för att deras mamma har en blogg som hon gillar att lägga ut bilder på...

Igårkväll bråkade vi om hurvida jag skulle få lov att vara delaktig i att slipa väggarna i vardagsrummet eller ej.
Nu tror ni att jag inte ville och att Ante tvingade mig och sa saker i stil med; "Det är ju du som ville göra i ordning här, då får du fan fixa det också!"
Men så var det inte.
Det lät mer så här:
"Men JO, jag VILL också vara med och fixa i rummet!!!"
Det blev så att Ante slipade och jag såg BeeMovie med barnen, åt chips, godis och drack cider.

Nu ska jag ta och svara på frågor som; På vilket sätt möjliggör chefen att jag kan göra ett bra jobb?
och; Hur vill du påverka din egen lön och löneutveckling?
Det handlar om medarbetarsamtal.
Ett samtal där jag tror mig ligga i underläge efter mitt "utspel" i media här för veckan.
Sen måste jag som fackbitch sätta mig in i SKL:s idiotiska idé och se om jag fattat rätt.

Trevlig Lördag på er!

Bloggtorka.
Uttråkad framför tv:n där jag råkade zappa in på Iceroad-truckers.
Ett program som för övrigt väcker frågan; hur kan man göra en hel serie om stora lastbilar som kör på vinterväg, jo man bor i USA och hade allvarligare torka än bloggtorka.

I alla fall så har jag äntligen fattat att, för att få in bilder snabbare i bloggen (speciellt canonkamerabilder) så måste man förminska dem, tjohoo goddag yxskaft!!
Nu har jag testat med dessa två, i pixlar sett stooora bilder, och ta mej tusan vad snabbt det gick att lägga upp dem :)

Ja Klara ser lite blekare ut än Viktor, men det bör noteras att bilderna inte är tagna vid samma tillfälle, med samma ljus.

Nu kom spänningsmusiken igång på Iceroad-truckers, men jag känner mig inte ett dugg lockad att lyfta blicken bara för att se att någon lastbil kanske eventuellt men troligen inte kommer köra genom isen, som det dessutom ligger en kamera under (?!)

Nä, jag bjuder på en bild som kom i mailen från patric igår.
Bilden gjorde mig glad och påmind om vad jag kan, även om mitt ansikte försöker dölja det kroppen mycket tydligt känner efter de 9 cyklade skogsmilen.

Någon gång, när jag kommer ur min paltkoma och murbruket i näsan hämtats av hantverkarna som beställt det, ska jag ta tag i min fysiska kondition igen.

Och så hittade jag en bild som jag vill tillägna min überbusiga systerson; charmtrollet Emil och hans far Jens:

Detta är ju ett sätt att lösa saken, nästa gång det händer ;)

Idag har vi lekt friska, även om jag varit sjukskriven också idag.
Det har gått si så där med att leka frisk, i slutet av dagen hade jag mer ont i halsen än tidigare och murbruket som vi saknade då vi skulle mura bakom kaminen, kan man hitta i mina bihålor.
Vi har i alla fall bakat bullar med en hemlig sviningrediens som jag tänkte bjuda den som vågar på.
Vi har också varit ute och insupit frisk luft och sen har vi inte gjort så mycket mer, jag och barnen alltså.
Ante har jobbat, dels på sitt jobb men han har även gjort ett bra ryck i vardagsrummet.
Ikväll skulle jag hjälpa till också.
Jag tog på arbetsbyxor och ställde mig redo att kapa golv eller vad helst som skulle krävas av mig.
Det blev så att jag dammsög och sedan såg jag Bompa med barnen, i arbetsbyxor.

Klara gjorde så söta små bullar, en hel plåt med egna små bullar som hon sedan vägrade äta eftersom de var äckliga (samma deg)
Mina bullar åt hon dock, snabbt för en gång skull dessutom :)

Så här ser vardagsrummet ut för tillfället:

Vi tog oss ut.
Vi gick på en mycket kort promenad, tittade efter fiskar och samlade guldpengar (löv)
Vi gick hem och hittade några roliga aktiviteter på baksidan, så som att plocka in klädnyporna, bygga tegelhus och sparka fotboll.
Nu är vi inne och snorigare än tidigare.

Tack för att ni redan gett fina värmande kommentarer via sms, blogg och telefonsamtal.
Visst, jag erkänner, det var helt ok, men de hade gärna fått tagit med mer av när jag pratade patientsäkerhet.
Det är ju trots allt det som är den viktigaste aspekten i vårat yrke, och naturligtvis, minst lika viktigt då att vi har det bra, så vi har möjlighet att bedriva patientsäker vård!

Om ni missade allt så kan ni se det här. 
(tror det ska funka i alla fall...)

Viktor tyckte jag var fin, men han undrade varför jag inte hade glasögonen på mig :)
Klara sov för länge sedan och Ante bowlar.

Här kommer bilder på fönstren också:

som sagt, mycket fönster blev det.

...eller nåt sånt betyder att jag tänker alltså finns jag...
Idag vet jag inte om jag tänkt så mycket alls, eller mer handlat före tanken kanske.
Det handlar inte om impulsköp den här gången utan mer att bokstavligt tala innan jag tänker.
Om ni är uppmärksamma under morgondagen kommer ni fatta vad som menas.

Idag kom våra nya fönster, och man överdriver inte om man tycker att det är m y c k e t fönster i vardagsrummet nu.
Om det är FÖR mycket får vi se då allt är klart.
Imorgon blir det mer kursande i Bispgården,
Det blir inte mer innehållsrikt än så här idag.

Ha dé

Har inte många hjärnceller kvar till att beskriva kvällen, så ni får den i bilder.
Kort sagt var det hur kul som helst!
Maten var fabulös, och sällskapet likaså!
Tack snälla rara Angelica för en kanonfest!!!!!


Angelica och Kicken visar sina partytrick


Och jag visar mitt....
Inte lätt att visualisera, men ljudet låter som en tandläkarsug. Så här på bild liknar det mest en fyllegris.




Detta är inget partytrick...

Dansar ända in i det sista :)

Finns många fler bilder, med många fler människor, men jag har inte bett dem om lov för publicering. Inte helt säker på att dessa männsikor fått  uttala sig heller, men det struntar jag i.
Kicken har lovat att "gilla" det i vilket fall, och Angelica får liksom räkna med att hängas ut då hon fyller år, Ante är van och David får liksom hänga på han med.

Nu ska jag lägga mig på soffan, imorgon åker jag till metropolen Bispgården för tre dagars facklig utbildning.

Spotify med varierade låtar i öronen, Klara framför Pippi, Viktor och Ante i ishallen, jag är hemma!!!

Dygnet har inte varit riktigt klokt, och jag tackar de bestämmande makterna att det är sällsamt förekommet.
Det började skit och det slutade skit och däremellan var det 6 andra körningar.
Vid en transport igår var jag förmodligen så pass trött och tankspridd så jag gjorde en Ante (jag har berättat om när han körde hem med ringlinjen...)
Jag körde hem med ambulansen, patient OCH anhörig.
Ja, det är så klart dråpligt och jävligt pinsamt, men ändå mänskligt.

På något sätt blir man stärkt i allting.

Jag tittar på Klara som sitter där med tindrande ögon och lynnigt humör, Gud som jag älskar dessa små människor som växer upp i detta hemmet tillsammans med oss, så himla tacksam jag är att vi har varandra och att vi mår bra!

Första träffen på BB Ö-vik för snart 3,5 år sedan

Nu gäller det att ladda om, sova några timmar och sedan är det dags för födelsedagsfest!
Denna Donna fyller 30.

En kanelbulles dag eller en bakis dag?
Jag kallar det bara söndag.
Har bara lysande minnen från gårdagen, där jag likt en pinsam mindre vetande Idolansökar-idiot gladeligen ställer upp på sångtävling och inte bara skrålar högst, skrålar mest också.
Vid några tillfällen försökte motståndarlaget bokstavligen bära mig från rampljuset, men jag är inte den som fattar en hint, jag skrålar ännu högre, till folkets jubel eller buande, jag vet inte så noga.
Sällskapet var underbart, maten var god och underhållningen var lysande!


Mina för kvällen lånade kollegor, brudarna från akuten


Nu har jag inte ens hälften så mycket fyllågren som jag har föreläsningsågren, på tisdag är det dags och jag har inte förberett så mycket som man skulle önska.
Men, det får gå som det går, och går inte det, så lär jag ju aldrig behöva göra om det i alla fall.

Tidigare idag var vi på Nipvallen för skridskoåkning.

Hittade just en bullpåse i frysen, så det blir nog till att fira kanelbullens dag ändå :)

Väntar på mamma som ska skjutsa mig till klassfesten, öhmm nä jag menar personalfesten...

När man vaknar 0600 och stirrar in i några röda dioder som talar om att klockan är just 0600, hinner man upptäcka att i just siffran 6 lyser 6 stycken dioder.
Några andra fördelar med att vakna så tidigt en lördagmorgon, kan jag inte komma på.
Några tafatta försök att somna om, slutade så här:

Nu är det frukost, och på en lördag betyder det; NUTELLA på rostat!

På spisen:

Italiensk kycklinggryta puttrar i väntan på pastan, jag KAN också laga mat.

Idag var det tänkt att det skulle muras en vägg bakom den nalkandes kaminen, men då inget murbruk fanns att få fatt på i hela vida Sollefteå (mexitegel var ju inne på 70-talet) så tog vi det som ett tydligt tecken på att det inte var meningen att vi skulle ha någon murad vägg.
Det kommer istället bli tapet bakom, och det blir säkert bra.
Just nu blir säkert allting bra, bara det blir någon gång.


Klara tvingade farfar till ett parti Memo

Imorse lekte vi badhus och då fick frukosten intas på en picnicfilt i hallen.

Plötsligt fick vi oväntat besök, två stora skoltjejer.

Ska snart hämta hem LilleMan och ikväll blir det tjejkväll med brudarna Magdalena, Matilda och Emma.
Först handling för 4:e dagen den här veckan, planering är inte min starka sida...