Jag är så trött.
Det är ansträngande att prestera.
Speciellt då man förväntas göra det även nattetid, då man redan presterat storstädning i hemmet, pedagogik med barnen, trädgårdskötsel och fysträning under dagen.
Då är det riktigt jobbigt att bli väckt av ett brandlarm klockan 0200, ta sig i blåljusfart bakom en brandbil till den byggnad som förmodligen ändå inte brinner (det brukar den inte göra) stå där och försöka förstå varför ingen förstår vad vi gör där.
Hem igen, kan inte somna om.
Somnar om, PLING PLONG väckaren ringer och påminner mig om att jag inte alltid tänker vare sig realistiskt eller sunt.
På väckaren står det "TRÄNA".
MEN NÄ aldrig! klockan är ju för fan bara 0600 säger jag till idioten i huvudet.
Försöker somna om, men då visar det sig att någon ramlat och brutet höften flera flera flera mil från stan.
Så, nu är jag trött.

Det är kasst med bilder här, jag vet.
Det beror på konsekvenserna av den dummaste idé, förutom att jag skulle träna 0600, jag någonsin haft.
Min mobil är köpt på ett sätt som skulle få Lyxfällan att flytta hela sin produktion till Rådomsvägen och försöka omvända puckot som tecknade avtalet (cést moi), den är nämligen köpt på avbetalning med bindningstid 2 år!
Det har gått 1 1/2 år och nu har telefonen som egentligen är en kamera man kan ringa med, pajjat.
Ingen garanti kvar och ingen idé att lämna in.
Står nu och betalar 200 kronor i månaden på en telefon som ligger i en låda.
Eftersom jag aldrig går omkring med Canon-kameran så blir det inga bilder alls.
Trist, jag vet det så väl.
Ska försöka bättra mig.
Nu ska jag sova.

Det är en sen lördagkväll, likväl Lördag.
Jag har kommit hem från jobb, hämtat ett sovande barn och ett somnolent barn hos storasyster.
Ante gick på den patetiska klassträffen och det lär nog visa sig vara en riktigt bra idé.
Det lilla jag hann prata med honom innan de gick iväg så hade de väldigt trevligt.
Jag har också trevligt.
Jag älskar mina ensamma stunder då jag i lugn och ro kan dricka en öl, en whiskey och besöka tusentals events på youtube.
Det är inte ens i närheten av samma sak som att ha en musikkväll med pappa, men pappa är heller inte nära eftersom han är i Danmark, så jag tar det näst bästa.
Ensam med youtube.
Så kan jag sitta här och vara rörd av alla telefonsamtal, sms och kramar jag fått idag.
Nu är det mysigt.

Svar till Elisabeth Strömkvist och Lars Bohlin

I mitt jobb är patienten den viktigaste personen.
För att kunna rättfärdiga min patient och tillmötesgå dennes behov måste jag förutom min kunskap använda mig av vissa hjälpmedel.
I mitt specifika yrke handlar det till allra största del om en funktionsduglig ambulans.
Med funktionsduglig menar inte jag att den ska ha en motor, fyra hjul och ett så stort lastutrymme som möjligt.

Enligt Socialstyrelsen (SOSFS 2009:10 § 3) är vårdgivaren (Landstinget) ansvarig för att alla ambulanser med tillhörande utrustning som används i verksamheten har sådana egenskaper att en patient kan transporteras, vårdas och behandlas på ett ändamålsenligt och säkert sätt.
Vid flertalet tillfällen har personal fått klagomål på den oerhörda O-komfort som patienter upplevt i de nya Sprinter-ambulanserna.
Ljudnivån är så hög att det inte går att föra ett samtal med patienterna.
Patienter har vridit sig i plågor eftersom obehaget i vårdutrymmet är stort även vid låga hastigheter.

Vidare skriver Socialstyrelsen (SOSFS 2009:10 § 8) att vårdgivaren ska ansvara för att vårdutrymmet i en ambulans ska vara dimensionerat och inrett på sådant sätt att en god och säker vård kan ges.
Vårdutrymmet ska så långt det är möjligt vara beskaffat på ett sådant sätt att prehospital akutsjukvård kan ges under transport.
Vid två kända tillfällen har man i de nya ambulanserna misslyckats med det mest basala vad gäller livräddande åtgärder; hjärt-lungräddning.
Detta på grund av att de nya ambulanserna är inredda på ett sådant sätt att man helt enkelt inte når patienten under transport.

Enligt Socialstyrelsen (SOSFS 2009:10 § 11) ska vårdgivaren vid valet av inredning i en ambulans och utrustning ansvara för att en risk-och behovsanalys görs.
Någon sådan har jag som skyddsombud inte fått ta del av och då jag efterlyst den får jag inget svar, så mig veterligen finns ingen.
Enligt arbetsmiljöverket ska arbetsgivaren och de anställda samarbeta för att skapa en god arbetsmiljö.
Det är fastslaget i arbetsmiljölagen.
I den upphandling och ambulansbyggnad som skett har de anställda inte fått komma till tals sedan det möte för ett år sedan då medlemmar i den fordonsgrupp som bestod av arbetstagare fick besked om att det inte spelade någon roll vad de sa eller tyckte.
När vi krävde fyrhjulsdrift fick vi höra att vi inom ambulansen vill ha så mycket ”lull-lull” på bilarna.

Under åtta månaders tid har ambulanspersonal kämpat i motvind för att förbättra patienternas säkerhet och sin egen arbetsmiljö i de nya ambulanserna.
Efter att arbetsmiljöverket gjorde en inspektion i november 2009 har vissa förbättringar till viss del skett vad gäller vår arbetsmiljö.
Patientens miljö är inte påtänkt.
Det har även skapats en inredningsgrupp som har till uppgift att försöka rädda det som räddas kan av det skepp som sjunker. Det återstår nämligen att levereras 6 st. av dessa skepp till ambulanser och då man gjort de minimala förbättringar som går att göra kan man slå sig för bröstet och säga att man har lyssnat på personalen.

Då jag morgonen den 21 april slår upp tidningen och finner en insändare från två av våra landstingshöjdare, blir jag illa berörd och besviken.
Era ord känns tomma och varenda stavelse känns igen från chefer i vår organisation.
Jag vill inte tro att det är så, att ni blint lyssnat till vad en eller möjligtvis två chefer redovisat för er.
När vi frågar vår närmaste chef vilken extra utrustning som köpts in för 175000 kr på personalens begäran, som ni skriver om, får vi till svar att han inte vet.
Jag vill tro att ni vet vad ni skriver om.
Jag vill tro att ni får ta del av de avvikelserapporter som finns och med största säkerhet kommer att finnas angående de nya Sprinter-ambulanserna.
Jag vill tro att ni fått ta del av den undersökning Länshälsan gjorde hos oss.
Jag vill veta att ni är insatta i socialstyrelsens föreskrifter och vad som står i den svenska standarden (SS-EN 1789:2007) om ambulanser.
Jag vill arbeta med vetskapen att ni närmast bryr er om patienten.
Jag vill att ni värdesätter vår kompetens och vår profession.
Jag vill att NI lyssnar på OSS.
Jag skulle vilja bjuda er en åktur i våra nya ambulanser, som jag olikt er inte har siffror på vad de kostar, men jag undrar hur man i summor värdesätter patientens rätt till god och säker vård.
Jag undrar också vad dessa hobbybyggda ambulanser i slutändan, i riktiga siffror kommer att kosta oss.

Jag vill med denna insändare också uppmana er patienter som olyckligt nog drabbats av någon traumatisk händelse eller åkomma som gjort att ni varit i behov av oss och som då dessutom råkat ut för det obehag det innebär att vårdas i de nya stora ambulanserna.
Hör av er!
På något sätt, till mina chefer, till politikerna eller i media.
Oss lyssnar de inte på, men ER kan de inte negligera.

 Stina Lassen, Ambulanssjuksköterska Sollefteå

Dagens dag ska vi inte prata om förutom att jag gick upp för Hallstaberget klockan 0600 imorse, kom på efter halva vägen att jag inte ens visste om Ante var hemma.
Fick lite panik men gjorde inget åt det utan lät mig lugnas av sannolikhetsläran, Ante borde vara hemma 0600 en ledig dag.
Promenaden tog 1,5 timme och hela den tiden gick åt till att vara irriterad.
Hem och sedan började det stora "bocka-av-listan-projektet"
Stan för att inhandla snygga grejer till Ante som ska på någon sån där patetisk 20-årsjubilerande klassfest.
Ica för att handla diverse, Systemet för att inhandla det mest nödvändiga.
Återlämna vår livlina i fjällen till Maud och Thomas, TACK för lånet!!!
Ringa oändligt många samtal.
Skruva upp världens smartaste lösning för familjen "gömma nyckel".
Nu sitter jag återigen med luren i örat och ringer ännu viktigare samtal i ett lovande försök att ragga kvarterslag till grabbarna på Rödsta/Regnbågen födda 04.

OK, det fanns en del att säga om dagen i alla fall.
Och här kommer bilderna:

Åsså har Herman dött. En dag var bubblorna borta och ersatta med en hård skorpa.
Han stank mer än en surdeg bör göra och trots konstgjord andning hämtade han sig aldrig riktigt.
Vi begravde honom i Borgafjäll i en smörförpackning i soporna...
ovärdigt kan tyckas.

Solen kom fram efter ett antal trolleritrick från Emil.
Äntligen!!!
Dessutom grävde vi oss vår första egna grotta.
Borgafjälls snyggaste och bästa grotta någonsin.
Design och entreprenör; min bästaste Ante med hjärtlig hjälp med ett par spadtag från mig.

Dagens lunch; Murikagrillad wok i pitabröd med vitlöksdressing.
Bobrace ggr flera i olika kombinationer.
Jag har äntligen lyckats starta ven-turen själv och körde nästan över Klara då den liksom drog iväg för mig...
Allt gick bra, ingen större skada skedd.
Värst tilltygad blev väl Frida då hon vurpade på väg hem från fjället.
Vi tolkar nämligen alltid efter skotern på bob nu för tiden sedan vi insåg att det underlättar allt betydligt.

Underbar bild...

Härliga underbara soliga hy!!

Jens

Jag

"Tigerkatten Mjau" är självklart med

Vi har hittat minsta möjliga bekväma ställe att placera datorn på, allt för att undvika missbruk.


På tork

Och var är barnen...?
SOVER!!
De är ordentligt trötta efter våra dagar fyllda med fjälluft.
Humöret sviktar till och från, på både barn och mor...

Dagens lunch; Hamburgare

Klara sitter gärna i pulkan där det är torrt och vindstilla i gott sällskap av "Tigerkatten Mjau"

Kusingrabbarna

Småfolket blev alltmer kaxiga

Klara somnade

Ett försök att tolka på stjärtlapp gick...

si så där.

I pulkan på väg hem

Väderlekstöntarna fortsätter håna oss med falska prognoser.
De får oss att leva på hoppet för att sedan kasta gråa moln i ansiktet på oss.
Men det skiter vi i!!

Störande bara att deras yrke inte verkar kräva mer kunskap och precision.
Det är helt ok att på måfå gissa sig till prognoser för att i sista stund ändra till en mer exakt prognos som inte alls liknar det som tidigare sagts.
Vi roar oss vid frukostbordet att tänka oss andra yrken med lika lite krav på precision.

"Jaha, ja det är möjligt att jag sa att du skulle få antibiotika idag, men det var igår jag sa det, idag är det annat som gäller."

"Jasså står det i reklambladet att mjölken kostar 3 kronor litern, ja visst det gör det, men si det gäller inte idag"

"Opereras idag? nä men snälla du, det är ju flera månader sedan den tiden bokades in, det gäller inte längre förstår du väl"

"Ja, visst det står på bussen att den går till Sundsvall, men egentligen kör jag till Ö-vik"

I tv-tablån står det att Rapport ska visas 1900, men istället visas en repris på Uutiset från nyårsdagen 1989...

osv osv osv.

Mer bilder som visar att vi skiter i vilket, vi har det bra i alla fall!!

Inte alls lika vackert väder, men desto roligare nu när vi fick sällskap.
Fem timmar ute, ibland snö, ibland blåst och ibland var solen så nära att vi började se skuggor efter oss.
Retsamt nog tittade den dock aldrig riktigt fram utan höll sig på ett icke brännbart avstånd.
Det gjorde folket också.
Efter att några väl kända Sollefteåbor packat i hop då snön började falla, var vi helt ensamma på fjället.
Fritt fram för bobrace på skoterleden.

Ante har gråtit efter att ha kört Jesses skoter.
Jag har återigen inte lyckats få igång ven-ture och därför fick Jesse och Anders bestiga fjället med varsitt barn på släp eftersom jag inte kunde hämta dem efter deras bob-tur.
Dagens lunch var tjockkorv i tunnbröd.
Viktor har kört bob ensam och kryssat så proffsigt mellan de stackars fjällbjörkar som kantrade leden.
Klara har åkt stjärtlapp.
Viktor och Moa har klättrat i träd.
Emil har åkt Bob med mig.
M.m m.m m.m

Nu har vi tagit oss saft, kaffe, whiskey, cider, Mintu och en öl, inte allt i en mun utan potionerat på fyra vuxna och fyra barn.
Frida har börjat med maten som idag är sponsrad av Maggie, som även sponsrat med himmelskt frukostbröd. Marianne har sponsrat oss med en kladdkaka.
Vi är tacksamma bortskämda fjortisar som alla fyllt 30 år :)


Här (ska) Viktor och Moa sova.

Jo, åsså har Hermans förynglingar dött...
Hittade ingen att ge hans fyra avkommor till här i det folktomma Borga.

Vaknade för tidigt, men det gjorde ingenting för då hann vi först ut på fjället och kunde i lugn och ro välja och vraka bland de 15 grottor som fanns inom en 500 metersradie.
Vi trodde länge att vi var de enda som hade turen att vara ledig denna fantastiska måndag, men allt eftersom dök det upp fler och fler.

vi har NJUTIT!!!

Under två meter snö


Fort utför på BOB (fejkad bild eftersom det var lite vanskligt att ta kort och bromsa skenande bob samtidigt)






Jag och Viktor spelar "Finns i sjön"

Ikväll kommer Frida, Jens, Moa och Emil, det blir MYS!

Sockersött inlägg som sig bör på semestern då det finns inget som stör!!

Solen skiner, det är vindstilla och i stugan brinner det i braskaminen.
NU ÄR DET MYSIGT!!!

Tack söta rara Maud och Thomas för att ni så snällt stöttar mitt beroende ;)


Första stoppet, Edsele. Viktor hade glömt mössan hos farmor och farfar, som var så snälla att komma efter oss
med den.

Herman är med!

Här är det inte långt kvar!

Japp Jennie, dagisfröken blev pedagog.
Listan går alltså att göra längre.
Läste en intressant artikel om män och kvinnors klädkoder, nu när vi ändå är och touchar på det där manliga/kvinnliga...
Män i VD-branchen bär kostym vid, ja ALLA tillfällen.
Kvinnor i VD-branchen bär en dress, som tydligen i mångt och mycket kan göra att de lätt förväxlas med konferensvärdinnan på den konferensanläggning de möjligtvis befinner sig på.
Självklart!
Vem skulle kunna ana att kvinnan i dress hörde hemma kring det runda bordet?
Det är klart att man som man ska be första välklädda kvinna om en Loka och första lättklädda kvinna om sex...
Oj då nu drog jag visst förhastade slutsatser...

Sen var det det här med Sverige då.
Grannland till Danmark.
Sverige skriver debattartiklar och krönikor om danskarnas tycken och tänk som absolut är anmärkningsvärt på många sätt och vis, på gott och på ont.
Det senaste snacket går kring danskarnas protester mot att enbart få dricka öl på sina raster.
ÖH say what???
Ja, visst.

När jag jobbade i Danmark en fin sommar för snart 11 år sedan som brevbärare, hörde det vardagen till att man efter passets slut gick upp i fikarummet, tog sig en öl ur ölautomaten och drack den till franskbröd med salami på.
Godaste måltiden på hela dagen vill jag lova!
Ingen tyckte att det var vare sig anmärkningsvärt eller fel att sedan ta bilen hem från jobbet.
Ni ska ha i åtanke att i Danmark vet de inte vad en lättöl är i fall de inte en sommar semestrat i Sverige och trott sig kunna köpa öl i den svenska butiken...
De stackarna visste inte bättre och gör aldrig någonsin om det.
I Danmark finns lättöl bara i extremt välsorterade butiker som i statistik kan bevisa att de besöks av fler svenskar än danskar.

I Danmark finns en hel dröööös med alkoholister.
Åtminstone om man tummar lite på begreppet och tolkar det som svensk.
Alkoholister; sådana som sitter på en parkbänk en solig dag och njuter av en kall öl.
Som på en uteservering solar och dricker ett glas vin.
De som i gallerians pub väntar medan deras fruar shoppar upp semesterkassan.
MASSOR med alkoholister finns det!!

I Sverige däremot, där vi har ett "kontrollerat" intag av alkohol, har vi bara ett fåtal alkoholister.
Inte alltför många byfånar på parkbänkar som vi tar omvägar kring för att slippa komma för nära och råka smittas av dålig karma.
Vi har inte alltför många glada gubbar som följer med på shoppingturer heller.
Och inte har vi några uteserveringar där folk njuter av annat än cola en solig tisdag.

Nä, det vi har i Sverige ser vi inte.
De gömmer sig i skammens vrå inom hemmets trygga väggar.
De går inte ut och möter folk med risk att bli upptäckta.
Hemma sitter de, i bästa fall i sällskap av varandra eller kanske av en hund som troget struntar i vilken alkoholkultur matte kommer ifrån bara den får mat.
I Sverige finns en UPPSJÖ kan jag lova av de där som i brist på annat tar till det som innehåller alkohol och faktiskt finns på macken, T-RÖD!
Det finns även en UPPSJÖ av dem som på sitt lilla sätt protesterar mot Sveriges kontrollpolitik genom att tillverka sin egna berusande dryck.
Men, de sitter inte där vi kan peka på dem, döma dem och förakta dem.
De sitter hemma.
De sitter där i skammens svenska vrå och väntar på att Döden ska komma och spela shack med dem.

Själv sitter jag här hemkommen efter en fullspikad dag, en bra dag där de sista goda orden jag hörde var "helgon".
Jag tar mig en öl.
Ingen kommer döma mig för det, det är ju fredag, och i Sverige är alkohol på fredagar, lördagar, midsommar, julafton, nyårsafton, påskafton och bröllop mer förväntat än föraktat.

Under förra årets fjällresa vältrade vi oss i bacillurer som satt i halsen och tvingade hela familjen Lassen/Holmberg att tre gånger om dagen käka penicillin.
Maten smakade inget och fjälluften var stundvis så tärande i feberkroppen att vi fick återgå till stugan för att däcka på soffan.
Fjällresan två år före det vältrade vi oss i en annan art bacillurer som i rask takt hoppade från mage till mage, kaskad till kaskad.
Och det var inte det enda året vi legat magsjuka i fjällvärlden.
Det var det TREDJE året!!
Ikväll kommer de smygande, bacillurjävlarna.
De har slagit rot i näsroten, bihålorna, huvudet och i varenda cell i kroppen som nu signalerar FEBER!
Men jag är inte bitter.
Jag lagar fjällmat och bakar fjälltoppsbullar ändå.
Jag gör packlistor, handlingslistor och vattnar blommor.
Jag badar barn, lägger barn och drabbas av panikågren då det går upp för mig att jag mot alla odds varit en bättre kock än mamma ikväll.

Mitt i all ågren ropar Viktor att han ritat Bamse.
Jag rusar dit med all smärtande stressångest och överöser honom med beröm!
Han är såååå stolt, för tänk "mamma jag har aldrig tränat på det här förut!"

Nu går jag och lägger mig och vältrar mig i min ågren och lovar dyrt och heligt en bättre morgondag.
God Natt!!

Nja ja jo kanske.
Om man ska tro Sören i alla fall.
Kaxiga jag var inte upp på en enda trottoarkant och alltså slapp Sören att idag åter skrika "GE FAN I TROTTOARERNA!"
Jag fixade växling med split och allt galant, kändes till och med helt naturligt och jag var "ett med motorn"
Den enda lilla pyttelilla anmärkning Sören hade var att jag måste ta det lite lugnt i trafiken då jag inte vet vad som kommer runt hörnet.
OK, jag kan hålla med om och till och med ta åt mig av den kritiken.
Även om jag gärna skulle vilja verka världsvan vid att ratta tunga fordon på Sundsvalls klatchiga Stockholmsefterapade områden så som Östermalm, så ska jag nog inse att trafikrytmen i efteraparstan inte är som i riktiga storstan och alltså inte behöver efterapas.

Imorgon blir det ett eftermiddagspass, säkerligen mer trafik, men vad gör det?!
Och efter det passet är det bara att invänta uppkörningstid.
Oseriöst tycker Ante, så jag försöker få honom att inse att den snabba inlärningen beror på att jag kör så jävla bra!
Han tror inte att jag är redo för yrkesmässig trafik med lastbil, men vet ni vad!?
Det har jag aldrig påstått heller!
Jag ska köra en ambulans som råkar väga en aning mer än vad som är tillåtet för ett B-körkort och en aning för tung för de vägar som har en begränsad maxvikt, inte så få som man kan tro, jag har aldrig sagt att backa till en lastkaj och surra gods är det jag ska hålla på med i den närmaste framtiden i alla fall.

Sören tror på mig, och det gör jag också.
Så återstår att se om vägverkets utsända uppkörningsmänniska gör det.
Hur som så tar jag och Sören en whiskey ikväll.
Jag för min förkylning och Sören för han är övertygad om det är en bättre medicin än vilka piller som helst.

Jag gillar Sören.
Han sitter bredvid mig med bältet runt sitt uppdragna knä och fäller spydiga kommentarer om allt och alla emellan långdragna gäspningar.
Han är stuggranne med myten som upphandlat ambulanserna och har lovat att fälla spydiga kommentarer även till honom.
Sören har en schnauzer och en motorcykel.
Och han tycker att jag kör helt ofattbart bra, bättre än en Gud alltså eftersom Gud för många många mååånga är fattbart.
Jag tror jag ska ge Sören en Herman som tack för trevliga dagar...

Idag har jag kört lastbil.
Mannen som har 9 barnbarn, är pensionär med f-skattsedel som på frilansbasis talar om för blivande truckers när och hur de ska "splitta", berömmer mig och sa "DU KÖR SOM EN GUD"
Ett faktum jag länge hävdat själv också, men det väger tungt då det kommer från en rutinerad cooling som Sören.
Imorgon och på torsdag blir det fler lektioner, och efter de dagarna tyckte Sören att det endast skulle behövas en repetitionslektion innan det var dags för uppkörning.
Jag kunde få en redan nästa vecka, men si då får de allt ta med sig lastbilen till Borgafjället om de ska få till den uppkörningen.
(Det skadar inte att vara lite osvenskt kaxig, det stärker bara självförtroendet...)

Åsså kom Herman idag:

honom får jag nog ta och släpa med mig till fjället, om jag nu inte kan få tag i någon kakvakt...
Han kräver nämligen både matning och omvårdad i 8 dagar!!
Det här är verkligen ett husdjurstest, inte för att vi behöver ta ett sådant test eftersom vi ändå avklarat vårt djurrika familjeliv. Jag vet bara inte vad annat jämföra det med, för inte fasen är det detta som kallas bakning.
Min syster hade en amöba en gång som skulle matas, styckas och fördelas till "vänner" (ingen hejjare att ge som gå-bort-present direkt)
Herman påminner mer om den amöban än om den goda kaka det tydligen ska bli.
Är det någon som vill ha en bit Herman om 7 dagar?

Årets påsk blir minst sagt annorlunda mot förra.
Ante jobbar och jag sitter och drar mig för att gå ner i källaren där ett BERG av skit väntar på rensning.

Rensades ut ur ett pyttelitet förråd innan vi åkte till backen idag.
Kan i min vildaste fantasi inte förstå hur det har fått plats där inne.
Nu när Ante for på jobbet, ligger det på mig att se till att det sorteras.
Tänker ta hjälp av min gode vän Royal, sällskap har jag gott om, Viktor sitter bredvid och spelar Starwars, kan hända behöver han hjälp lite nu och då ;)
Klara tittar på Pingu, vilket är ett stöd i sig, för jag rensar hellre lite skit ur garderoben än bor i en igloo och säger NÖT NÖT!

Så kommer en massa bilder på barnens påskpyssel, massor eftersom olika saker är i fokus och det ska ni veta (och jag då jag tittar tillbaka i bloggen) inte en enda bild är redigerad i Photoshop!

Om man nu för någon stund kände sig uppåt, så kan man alltid surfa in på någon cancerblogg och istället för ilska och glädje känna sig ytlig, bortskämd och jävligt nerstämd!
Jag är så jävla skiträdd för den här skitsjukdomen att jag skäms.
Våra barn är friska, och vi är friska (vad vi vet i alla fall) och ändå är jag så nervöst psykopatiskt rädd och nedstämd att jag får skämmas.
Jag borde vara glad och LEVA, det där ordet som så många andra inte har kvar och lika många inte ens vet hur man gör mellan facbookstatusuppdateringar, mellan frukost och middag, mellan hetsbanting, förvrängda självbilder och ett vrickat samhällsideal, mellan politik och källsortering och mellan stress och semester.

Jag skäms för att jag gråter och sedan skakar av mig allt (för en stund) och surfar vidare. 
När jag skakat bort det så skäms jag igen för att jag så naivt tror att just jag och min familj skulle slippa drabbas av skiten på ett eller annat sätt.
Åsså skäms jag igen för att jag inte njuter mer av livet.
Så går det runt.
Runt och runt i en cancerhypokondrikers twistade psyke som inte vill bry sig om ytligheter som vikt och otoppat hår, oenigheter som tär, vem som sa vad och andras tycken och tänk.

Nä, det blir inget mer kringsurfande, blir en bok istället, hur vidrig den än är så är den åtminstone påhittad och lättare att lägga ifrån sig och sedan somna tätt ihop med Viktor eller Klara som tack och lov gärna sover i våran säng.
MYS nu allihopa!!



Vi sällskapar Klara medan hon badar

Blåser skum


Roligast just nu är hoppbollen (för stora och små)

En suddig men ack så vacker påskhare

Mycket bättre dag idag!
Ibland går man ner sig i gammal skit, men det enda som bevisligen växer av dynga är växter och hur mycket jag än gillar skunken i Bambis uttryck; "Det gör ingenting, man kan kalla mig blomma om man vill", så är jag ingen växt och kommer alltså inte att växa av skit.
Skitmat och godis möjligtvis, men det är inte den växtligheten jag hade tänkt mig...
Hut går hem
Man ska inte kasta pärlor åt svin
bra uttryck de där uttrycken som förmodligen kommer sig av gamla oenigheter.

Idag var det sista dagen på helveckan.
En vecka på 11 jobbar vi dagtid, 0745-1730 måndag-torsdag.
Övrigt jobbar vi dygn, långdag eller natt.

Det är också skärtorsdag och godiset har fullkomligt haglat in över barnen.
Ägg från mormor och morfar och ägg från Gulli och Henry, tack snälla.
Barnens MOR uppskattar verkligen gesten!

Sista dagen, sista badmintonmatchen, idag utan min tillförlitilige kollega Grefve som vek foten under gårdagens match.
Istället belv det en brandmannamatch med inlånad expertis från ambulansen (jag)
Här får ni ett par felvinklade filmbevis, filmade av den haltande Grefve som inte riktigt vet hur man håller en mobilkamera för att få rakast möjliga bild.
Tavlor och tavellister är han däremot en hejare på att ordna i raka led.