Jag kommer igen
Kroppsligt, absolut, hjärtat slog så hårt bitvis idag att jag kunde titta på det, andningen var ansträngd på ett dolt sätt och munnen rörde sig per automatik.
Men själsligt känner jag mig helt slut!
Så något mer utvecklat och roande livstecken får vänta tills imorgon då natten sjungit mig till ro och själen kan smyga sig tillbaka till det numer lugnade hjärtat och normala andningen.
Ja, hela jag får komma igen imorgon!
God Natt.
Topa del elite.
Ingen aning hur det stavas, men med andra ord skulle det kunna stå Grefven och Stina.
Vi vann det mest prestigefyllda set badminton i badmintons historia.
Ok, kraftig överdrift, men det var så vi kallade det.
I min ungdom har jag inte direkt varit någon elitsatsare.
Jag spelade pingis ett tag, men det fick ett ganska snabbt slut då vi flyttade till Sollefteå.
Åkte slalom några åk, vann de två tävlingarna jag ställde upp i eftersom det inte fanns fler deltagare i min åldersgrupp.
Åkte några varv längdskidor, men det var inget kul då jag trodde att man skulle stå och vänta på att framförvarande åkare skulle resa sig efter ett fall.
Orienterade en träning och en tävling, var lite jobbigt i regnet så det blev inte så mycket mer med det heller.
Slutade på ridskolan då jag blev sur över att jag aldrig tilldelades den häst jag ville ha, aldrig fick kalla mig skötare och aldrig blev lika stroppig som de riktiga hästtjejerna.
Startade upp Sollefteås första handbollslag, fixade tränare, hall och tid, men glömde ragga medspelare så på första och sista träningen var vi bara tre.
Dansade i en dansgrupp, var med på en uppvisning i en gul kjol mamma sytt, träffade Staffan Ling och blev mer tänd på att träffa kändisar än på att dansa.
Halkade in på en curlingbana och blev "upptäckt", var visst en jävel på att sopa och fick åka på fler tävlingar än jag någonsin trott var möjligt med så pass litet intresse.
Blev bättre och bättre på att sopa och rätt var det var hade jag sopat mig till en plats i ett Sundsvallslag som dessutom spelade i elitserien.
Men när min elitkarriär liks hade kommit igång tog den slut.
Imorgon har Viktor skidträning och det skulle kunna komma att bli en sju helvetes stress för att hinna till denna timmes åktur.
Hämta dagis 1730, träning 1800.
Efter några kloka ord mellan mig och Ante förstod vi att det är helt sjukt ologiskt att vid 5 års ålder stressa hela familjen för en skidträning.
Jag vet inte vid vilken ålder det skulle vara logiskt!?
Vid vilken ålder är det logiskt, vettigt och klokt att puscha sina barn, att toppa lag i lagsporter bara för att inte alla BARN utvecklas i samma takt och inte har samma förutsättningar, att anpassa hela familjens liv efter en idrott som helst ska utövas för nöjes skull?
Program som "Jag ska bli en stjärna" skrämmer livet ur mig.
Nu ska inte bara VI vara perfekta, nu ska även våra barn få inpräntat att är du inte bäst, är du inte.
Men det är klart, är inte våra barn perfekta är inte VI...
Vad tror man som förälder att man ska uppbringa genom att mana en 7-åring till elitträning trots smärta och protester?
Är det att sitta och vrida huvudet i takt med en bolls tur och returer på en solig utearena i Australien, sippandes på ett glas Chardonnay med vit solhatt och Dolce-brillor som är målet?
Eller är det att i tid och otid stå och baka sju sorters kakor till marknadsståndet, att ta med kataloger med New Body på jobbet, att spendera hela lediga helgen med att måla om någons hus eller att spendera en solig dag inne i kiosken utan Dolce-brillorna och med vetskapen att detta också ingår i satsningen?
Den mamma eller pappa som bakat flest kakor, sålt mest sockar, målat flest brädor och sålt mest korv, är
Den mamma eller pappa som gör detta i vetskap om att denne gör det för sina barns skull OCH för andra barns skull, för att barnen tycker detta är det roligaste som finns just nu, ÄR BÄST!
Dagen efter kan vara så
Tack för era förlsag till försök, jag har fått en del att jobba med.
Det är på G, bara inte idag.
Igår var det dagen efter samkvämet, och som sig bör dagen efter så gick jag igenom olika stadier av mående.
Vaknar och tänker att en STOR alvedon är precis vad jag skulle behöva.
Tar det med ett glas vatten som knappt går att svälja.
Gör ett försök till fler timmars välbehövlig sömn, och misslyckas.
Tänker att en dusch är precis vad jag behöver.
Tar en låååång dusch, och inget händer.
Kräks.
Tänker att en promenad är precis vad jag behöver.
Kommer hem och behöver verkligen mat.
Sover en timme och vips är jag människa igen.
Igår var vi hos mor och far.
Spelade kort under "earth hour" och drack Grönländskt kaffe som brann.
Åt kalkon och creme brulé.
Mycket trevlig kväll.
Idag är det ingen dagen efter, allt är tipp topp.
Charlie är här och just nu är de ute och leker Starwars medan Klara håller på att proppa brevlådan full med snö så Ante kommer bli förbannad då tidningen är blöt på måndag.
Klara somnade då vå kte buss med Ante i fredags.
"Earth hour"
I bra form hemma igen
Efter det gick jag och stoppade om Klara.
Ante förmodar jag ligger i sin säng... kollar inte, men konstigt vore annars.
Oj då.
Det kanske är just det som är att ta för givet.
Ni vet, det där konceptet vi absolut måste passa oss för då vi stormar fram i livet, mellan nagelklippning, lakantvätt och outgrundligt nejsägande.
Inget är att ta för givet.
Jag borde naturligtvis gå in till Ante och se att han andas lika väl som jag gör det hos Klara. (viktor sover som dagt hos kusinerna)
Ska bara....
Det är bara det att jag vet att minuten jag kliver in i sovrummet, sover jag, och jag måste faktiskt borsta tänderna först.
Vi hade kul ikväll.
Dessvärre försvann vissa speciella personer fortare än andra och till slut var jag en av dem.
Jag deklarerade min trötthet redan 0000 och fick gehör och skjuts hem 0040.
Tack underbara samkväm för en rolig kväll!!!
Malin; Vad kul att höra från dig!!!
Nästa samkväm är sista helgen i Maj, snälla kom!!
Ensam och övergiven är INTE bra!
Ja det här börjar kännas en aning patetiskt.
Jag sitter här hemma, i gott sällskap visserligen av Klara och Ante i ett annat rum, men det var liksom inte det som var meningen med kvällen.
Hit skulle ju komma tre partyglada damer och förgylla min kväll med samkväm och utgång.
Men här sitter jag alltså 2000, inte ensam, men näst intill.
Snart går Klara och lägger sig, Viktor sover hos kusinerna och Ante ser hockey vilket är likamed extremt frånvarande...
Men jag klagar inte, jag bara undrar; ska jag gå och lägga mig nu?!
Tycker synd om sin mamma och bjuder henne på sitt låtsaskalas imorgon...
Bjästa - ett Mecka för våldtäktsmän
Bjästa, det nya Meckat för våldtäktsmän.
Ja men så lär det ju bli.
Vad annat kan man förvänta sig som Bjästabo då man i rikstäckande TV reklamför sig som den mest förlåtande lilla vidriga byhålan i hela Sverige.
Att prästen snubblar över ord och tankar ska vi inte bli förvånade över.
Betydligt gudstrognare höjdare än honom har blivit förknippade med värre saker än att tycka synd om våldtäktsmän.
Hur är det ställt med byborna då?
Vi kan inte försvara det hela med att hävda att rykte är en lömsk och farlig sak.
En faktiskt facebookgrupp är inget rykte.
Uttalande i TV är heller inte ett rykte.
Och om så är fallet, varför kan inte rykten spridas i motsatt riktning?
Varför sprids rykten till kukens fördel och offrets nackdel?
Mamman, som enligt ryktet, startat facebookgruppen som var uppe i 4000 idiotiska medlemmar senast jag hörde, kan man inte heller försvara med att hon är mamma och till döden kommer försvara sin son.
Som mor till en DÖMD (glöm inte det) våldtäktsman skulle jag har krupit in i ett hörn, gråtit, skrikit, förbannat mig själv för mitt eget misslyckande, supit, gråtit och kanske supit lite till även om det bevisligen inte dränker några sorger.
Egentligen kanske det var så facebook-gruppen kom till.
För mycket supande hos en villrådig mor som inte kommer ur sitt stadie av förnekelse.
Förmodligen får hon ingen hjälp med det heller eftersom hela jävla byn verkar befinna sig i förnekelsestadiet.
Det finns bara en enda person det är synd om i Mecka, och det är den stackars lilla flickan som blev offrad.
Och så finns det ett helt samhälle det också är synd om, men det är INTE Bjästa utan det är det samhälle som i starkaste motvind försöker kämpa mot just sådana idioter som bor i Bjästa och övriga 1000-tal som deltar i facebookgruppen.
Vi tror att vi uppfostrar rätt, att vi lever som vi lär och allt det där.
Vi tror att vi har en tillräcklig straffskala för våldtäktsmän och mördare.
Vi tror att vi bygger ett Sverige på jämlikhet och respekt för varandra.
I själva verket bygger vi normer som går ut på att visa att den som har mest grejer när den dör vinner, och att precis varenda jävla kuk som går omkring i ett känslomässigt tomt skal och ser ut som en människa, förtjänar en andra, tredje, fjärde chans innan någon barmhärtig medmänniska klubbar ihjäl dem då de äntligen muckar med rätt person.
Lisa Magnusson har behandlat det här ämnet så bra att det egentligen inte finns mer att tillägga.
Det här inlägget var skrivit utifrån Ems förslag till försök, KOM IGEN- GE MIG MERA!!!
Som kuriosa kan jag meddela att det i nuläget finns 47 grupper på facebook som tar ställning MOT Bjästa och våldtäktsmän, BRA där!!!
Ge mig ett ämne!
Ok, taggad av komplimanger från framförallt Nettan så skulle det vara kul att göra ett försök.
Försök till hobbyskribent i större utsträckning än bloggen.
Jag tror att man som krönikör måste kunna behandla andra ämnen än Landstingets inrutade mönster och arroganta människor.
Jag tror man måste kunna ordbajsa om precis vad som helst, och jag vet inte om jag har det i mig.
Så om ni vill vara så söta att ge mig några ämnen så gör vi ett försök här på bloggen.
Sedan kan Nettan gå igång med sin hotkampanj mot TÅ om det skulle visa sig att jag klarar det.
Kom igen, BRING IT ON!!!
Ni är dagligen kring 50 läsare, det borde bli MINST 20 ämnen!
SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA, det här vore kul!
Ett bra, om än inte så välbesökt, möte
Men vi hade det bra, känns bra att få mer kontakt med övriga stationer.
Fick hem en Tradera"vinst" idag och ångrade mig nästan genast, är de inte lite väl tunna dessa Gneis-byxor?
Och inte går de upp mot ryggen heller...
hmm
Till mig själv har jag idag köpt skoterbyxor från Halvarssons, undrar varför man inte lägger lite mer krut på kvalité åt barnen.
Kanske för att det känns så otroligt onödigt då de inte kan ha kläderna året därpå!
Fast nog vill jag gärna inbilla mig att Gneis och Didriksson är kvalité, men vad vet jag.
Svammel, mest för att fylla raderna.
Det har liksom inte varit något mer att säga något om idag, och det är väl för himla skönt det!
Inget negativt inget upprört och surt, bara en helt neutral dag.
Nu har vi helg, en fullspikad sådan.
Imorgon Samkväm med Anki och Annika.
Lördag middag hos mor och far.
Söndag ägnar vi helt och hjärtligt otroligt gärna åt Jocke, Jenny och Charlie.
Har som sagt inte sovit så bra
Klara behövde knappast vaggas till sömn heller, redan 1900 bad hon om att få gå och lägga sig.
Idag har jag och Emma lotsat mormor runt på diverse aktiviteter, det blev en riktigt mysig dag!
Efter att touren avslutats hämtade jag hem dem som så innerligt saknades mig igår då jag hade hemlängtan i Västra.
Onsdag=speldag för mig och Viktor, Klara föredrar Nalle Puh-film.
Vi mös ända tills jag hade tänkt ut att det var tjockpannkaka som skulle tillagas till middag.
Sedan mös och spelade ännu mer tills den degiga kakan var färdig och stum av förvåning kunde vi för en gång skulle glädjas åt att Klara åt upp i samma tempo som vi andra.
Med god aptit slukade hon allt hon serverats och sedan kunde vi återgå till spel och film igen tills Ante kom hem.
Det blev så att jag slängde in en ansökan inatt, både till IVA-sköterska och Op-sköterska.
Känner att OP skulle kunna fungera som ett bra alternativ då man tröttnat på att se utsidan av vakna patienter och istället ägna sin kunskap åt insidan på sovande.
Men i vanlig ordning; ta det med en klackspark.
Kommer jag in är det inget alls som talar för att motivationen till att sätta mig i skolbänken (IGEN) kommer att infinna sig.
Dessutom är året redan fyllt av andra projekt så det finns förmodligen ingen ork eller tid heller.
Vi får se...
Imorgon blir det Härnösand och fackträff.
Det är bra att bli väckt om natten
Positivism.
Jag väcktes av en elak telefonsignal 0419, arbetade en stund och nu verkar det vara hopplöst att hitta tillbaka till stadiet av sömn jag befann mig i då signalen ljöd.
Men det är bra, för nu hinner jag med det ena och det andra.
Fundera över morgondagens måsten och gruva ännu mer över ovissheten det innebär att ha en kropp; är den frisk eller inte.
För att inte tala om barnen, de där små rackarna som inte ens är kunniga nog att förmedla konstigheter i kroppen.
Sen hinner jag bli hungrig och känna av hur det känns.
Jag kan konstatera att det blir ljust ute 0520, och om jag inte går och lägger mig snart igen kommer den här natten sluta med att jag har beställt kläder och sökt vidareutbildning nr.2 med start hösten 2010.
Det där gick ju bra!
Jag satt och väntade mitt i en grupp förväntansfulla supernervösa artonåringar som skulle skriva B-kortsteorin.
Jag tyckte till en början att vi var lika liksom, sökte kontakt och sände förstående blickar, men den enda som ville prata med mig var pappan till den minsta lilla lilla tjejen som klockan 1300 återigen skulle sitta spänt att vänta, på uppkörning.
Av någon anledning kände jag ett brinnande behov av att tala om för alla att jag INTE var där av samma anledning som dem.
Jag ville så gärna tala om för dem att jag minsann haft mitt körkort så länge att jag till och med fått förnya det en gång.
Jag har haft körkort sedan 1997!
Men så slog det mig att det skiter väl dem i, de ser nog inte ens mig som också sitter skitnervös och väntar på vägverkets utsända kontrollant.
Och så slog det mig ännu mer att det är riktigt patetiskt att sitta där och känna behov av att skryta om sin ringa ålder, när de sitter där med alla stora händelser i livet framför sig istället för bakom sig.
Fast mallig är jag, och barnslig.
Jag var den enda som lät så där lättat och glatt då jag fick veta resultatet.
När jag gick därifrån lade jag min legitimation, mitt KÖRKORT (som kontrollanten haft) på bordet där alla satt och väntade, medan jag tog på mig jackan.
HA 13 stolta körkortsår UP YOUR ASS!!! (jag sa ju det; barnslig)
Ännu en bra dag.
Har nyss kommit hem efter ännu en inspirerande dag på jobbet.
Tänk vilket privilegium att få möta alla dessa olika människor!
Det är så insiperande och roligt, klurigt och ibland jättesvårt.
Svårast av allt är att lämna barnen på dagis.
Viktor blir väldigt blyg efter att ha varit inne i en långledighet där jag och Ante jobbat så att vi inte varit i behov av dagisverksamhet.
Han vill inte gå på dagis, gruvar och skruvar och släpper inte taget om navelsträngen som odlats tillbaka under vår ledighet.
Klara är till synes likgiltig, ids bara inte GÅ till dagis, ska åka vagn, bil eller bob de 300 metrarna...
Synd bara att dagis inte är till för barnen så som sjukvården är till för patienterna.
Om det varit till för barnen hade pedagogiken varit annorlunda konstruerad.
Nu är dagis till för föräldrarna som måste lämna ifrån sig det finaste de har för att spendera sin dyrbara tid med arbete, studier eller jobbsökande.
Tänk vilket privilegium att få arbeta på ett dagis!
Att få spendera dagarna med det allra käraste och mest värdefulla någon annan har, snacka om VIKTIGT jobb!
Nu är nya bilen i drift på jobbet, fantastiskt, det tog ganska exakt 7 månader...
Den är så fin och det känns så roligt att äntligen få börja använda hela sin kunskapsbalk till hela patienten (vi kommer även åt fötterna på patienten nu när bilen är såååå stoooor och rymlig)
Imorgon skriver jag teoriprov för lastbilskort, förhoppningsvis går det bra så att jag snart får börja köra vår nya ambulans.
om jag skriver någonting med BRA i varje rubrik så kommer man i framtiden kunna googla på bra och finna mitt liv, som är BRA!!!
På tal om BRA; när jag gick i högstadiet hade vi ett Beatlesfan till lärare.
Svensklärare som han var ville han översätta den engelska texten till svenska.
Obladi Oblada life goes on bra blev; obladi oblada livet går bra BH.
Känns som om jag berättat det förut, men nu ordbajsar jag helt vilt eftersom teoriböckerna ligger bredvid mig och väntar på att pränta in den allra sista gnuttan osäkerhet i skallen innan provet imorgon.
På Ica.
Viktor sa; "Där är Helena Jonsson"
"Jaha" sa jag "vad vet du om det?"
"Hon gör messmör och åker skidskytte"
Ännu en härlig dag!
Bra dag bra helg bra väder.
Vi har varit i Forsmoby och övat fjäll-liv.
Det gick mycket bra, förutom att vissa bekvämligheter smög sig ut i friska luften.
Sällan, mycket sällan vi har datorn med oss upp på fjället, inte ens till fjällstugan faktiskt...
Sällan, mycket sällan har vi packat med perkulatorn.
Men annars så var det mesta sig likt.
Nu får ni ge er.
Jag är inte alls arg hela tiden, och jag är sååå trött på att höra det!
Vi har ett helt fantastiskt liv jag, Ante och våra kära små.
Jag har ett fantastiskt jobb om än i sällskap med en och annan irriterande typ.
Tidningen kommer hem till vår brevlåda måndag-lördag, vecka ut och vecka in.
Soporna töms måndagar jämn vecka.
Räkningarna kommer stadigt, huslånet minskar stadigt och barnen växer stadigt.
Jag har ingenting att vara arg för i allmänhet men om något stör mig så kommer det märkas, både här och och där.
Så alla som nu sitter och ställer olika diagnoser på mig och klurar på vilken typ av medicinering ni skulle vilja få in mig på; sluta!
Jag mår som en prinsessa, jag ids bara inte skriva lika rosensött och tröttsamt som hon hela tiden...
Fredagkväll var vi till Fredrik och Maria och åt tacos.
Igår var vi i backen, helt otroligt fantastisk dag!
Sedan blev det kalas i Forsmo och på kvällen kom David och Angelica på middag.
Min mage protesterade mot allt som var gott, men humöret var på TOPP!!!
Åsså kommer ni undra; var är hennes orangea hjälm!?
Den visade sig vara för stor så jag köpte en svart som var mindre, helt enkelt.
Härliga historiska bilder
Från morfar Yngve Ösths album från hans tid som Bob-förare.
Yngve till vänster.
De här ransoneringskupongerna fanns med i albumet också.
För 75 år sedan höll Britt dessa i sin hand när hon begav sig till affären.
Jag tycker det är såå häftigt med historia!
Torsdag; so what?!
Ni kommer som en skock minsta lilla hint från facebook.
Herreje, ni ska ju komma utan hintar :)
Ikväll är jag med min pappa.
Vi dricker öl och ser konsert.
Vi har avverkat Gasolin, Van Morrison och nu spelas Queen.
I bakgrunden visas diabilder digitalt från mamma och pappas bröllop och husbygge.
Jag har även bläddrat i ett album som min morfar Yngve gjort en gång i tiden, (ska visa bilder i morgon)
Det är vackert, det är ungt och det är sorgligt att bli påmind om hur fort tiden går.
Det är ingen klyscha, tiden går faktiskt alltför fort!
Kvällens klyschiga klyscha; TA VARA PÅ TIDEN!!!
Jag ger er; Idde Klara Magdalena Lassen
Jag tror jag nämnt någon gång vem som är hennes idol, gissningar?
En ursäkt så god som någon?
Varför?
Jo i rättvisans förlåtande Sverige ska alla ha en andra, tredje och kanske fjärde chans till förbättrande.
Alltså ska maten vara förstklassig, "lönen" förhandlad och tillgången till lärande obegränsad.
I efterhand kan jag tänka att om jag gått transportlinjen på gymnasiet hade jag haft en hel rad körkort, något jag ibland ångrat att jag då inte gjorde...
Hade jag också säg dopat mig, fått en snygg kropp och en manlig stämma och som ett plus i kanten hamnat i fängelse, hade jag haft fri tillgång till studier och dessutom sluppit betala av studielån i 30 år.
För övrigt vill jag be om ursäkt till de som läser Åsas blogg och hennes historia om vändningsförsök.
Jag har där spytt ogenomtänkt galla, vilket inte är ovanligt för mig då jag blir extremt upprörd och inte tänker...
Jag påstod felaktigt att läkarkåren var hierarkitöntar som såg ner på alla andra.
hmm, ja ja nu är det ju så att jag känner fler BRA läkare än dåliga och precis som Erika sa finns det stolpskott i alla yrkeskårer, jajjamen jag känner till en hel del i min egen och har även träffat på ett par i t-ex affärer och på dagis.
Så, förlåt ni som läser där och som även läser här!
Jag har en stor ogenomtänkt kvick käft och kvicka fingrar.
Myskväll?
För en busschaufför som med vana stiger upp 0500 varje morgon, är klockan 0800 lika mycket sovmorgon som man i sin ungdom hade då man skolkade från skolan de fem första lektionerna och masade sig upp ur sängen lagom till att föräldrarna åkte tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma på lunch i ett hus som var så tyst att de aldrig kunde ana att någon sömndrucken tonåring låg och lekte kurragömma (Detta är inget jag vet någonting om, bara vad jag har hört)
Så, när Ante då ska byta bussratten mot bussgodset och inte börja förrän 0800 tänkte vi, JA vi tar en myskväll sedan vi lagt barnen, ser en bra film eller en dålig, äter godis och leker helg.
Vi slår på TV:n, tusentjugomiljoner kanaler, ingen film som börjar önskad tid och ingen som vid rundzappandet fastnade i intressebalken.
Det blev antikrundan.
God Natt!
Jobbnatt
Jobbat, somnat, vaknat 0220, i säng igen 0530, vaknat, möte, hem, skidåkning med barn och Ante, hem, lunch, handla, gå-ut-tvång avvärjt JAG ÄR TRÖTT!!!
Har som inte alls omöjligt mål att ta barnen på en promenad, mest för att snön är för hård att leka i på gården och bilen är för nytvättad för att köra till exempelvis pulkbacke...
Ante tog "skitbilen" (förlåt pappa) på jobbet.
Hur låter det som ursäkt!?
Frågan är; vilken färg målar jag?
Inomhus.
För övrigt idag har vi haft räkneverkstad, besök av Angelica och senare kom Moa.
Det vi däremot INTE har gjort, och nu kommer ni svimma alla ni vädergudstillbedjare, vi har INTE varit ute.
Att försöka motivera det luftavvisande valet vore bara patetiskt.
Jag kan bara säga som så, vi hade det på vår agenda när vi vaknade, men dagarna blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag tröstar mig med att Viktor ska på skidträning ikväll och Klara är så illa tvungen att följa med eftersom jag jobbar.
Morgondagen ska bli bättre.
Viktor har i alla fall lärt sig räkna idag :)
Ja men vad hände då?
Jag for i godan ro, full av hopp om "nystart" och andra lovade ord.
Jag for till Ö-vik.
Åsså for jag hem igen...
Jag fick inte vara med.
Med tanke på dagisnivån som råder i verksamheten så tog jag tillfället i akt att vid middagsbordet fråga mina två dagisbarn om råd.
Jag sa: "Jag åkte till ett möte idag men fick inte vara med"
Klara och Viktor i kör: "VA, men varför inte då!!!?"
"Jag vet faktiskt inte"
Viktor:
"Men du, om du kommer ihåg hur dom såg ut, så nästa gång du ser dom kan du säga att dom inte får vara med åsså låser du dörren"
Klara:
"Men Mamma, man kan också fråga så här; "hej här är jag och jag vill vara med". Men du kanske inte hann för du kanske måste gå och kissa"
Jag gjorde ett kollage om dagen:
Dagen började bra och jag är fortfarande lyckligt ovetande i första solningen på två år! Min hy spottar ut finnar som om vore jag värsta tonåringen, så jag tänkte att lite strålning kanske skrämmer bort dem, sedan blev det lite löpträning, (ytterst lite) och sedan for jag...
Kom hem kastade i mig brunch som egentligen kanske var mer av en lunmid (lunch-middag) och som var jättegod! och hämtade sedan hem de små kära!
Har degat i soffan till Bolibompa, nattat och ska snart natta själv i hopp om en bättre morgondag.
God natt!!
Hopplöst
Det sägs att ögonen speglar själen.
Mina ögon är blå och jag är förmodligen den mest jävla blåögda idioten i världen.
"If you wanna make the world a better place
Take a look at yourself and then make a change"
Michael Jackson
På mammas och pappas gata
Ikväll har jag och barnen befunnit oss i min barndoms trygga vrå.
En ambivalent känsla där man befinner sig i barndomens trygghet men i en, åtminstone relativt, vuxen roll.
Mycket är sig likt, men det är en ny hund, nya rum och jag har ingen egen säng längre.
Största skillnaden finns dock i valet.
Jag VILL vara hos mamma och pappa en lördagkväll, vi har kul ihop och hade det inte varit för att jag befinner mig i en ansvarstagande roll som småbarnsmor, så hade vi förmodligen fortfarande suttit och spelat plump.
Nu blev det i och för sig ingen plump överhuvudtaget, eftersom jag när jag skulle lägga barnen drog en egenkomponerad saga om en prins och en prinsessa som jag till slut inte hade en aning om vad den handlade om.
Spela roll då tänkte jag, huvudsaken att min röst är så där behagligt sövande att de somnar, men då Viktor minst två gånger påpekat att "Mamma, nu svamlar du bara" så lade jag ner projektet och somnade i stället.
Vaknade en liten liten liiiten stund senare och funderade över om jag på något sätt skulle kunna ockupera mamma och pappas säng hela natten.
Förmodligen inte.
Jag må befinna mig på "Mammas gata" i barndomens trygga vrå, men det är likt förbaskat mammas/pappas egen säng och rättigheten att sova i den ska inget sockersött sovande guldhjärtebarn ta ifrån dem!
Vi fick som väl är skjuts hem av Em och nu ligger vi alla trygga i våra sängar i vårat hem, i mina barns trygga vrå på sin mammas gata.
Förhoppningsvis väljer de att komma tillbaka igen en lördagkväll om 20 år.
Den anonyme skojaren
Efter konfrontation erkände han och har som ni kanske sett bett om ursäkt.
Lite roligt tyckte jag faktiskt också att det var, ett sorts socialt experiment och visst har han rätt i att det är sådant man kanske får räkna med om man väljer att sälja ut sitt liv för att nå sina 15 minutes of fame.
Nu är det ju inte riktigt därför jag gör det här även om jag naturligtvis tycker att det är jättekul när statistiken stiger och era smickrande kommentarer kommer till kännedom.
Skriva är min hobby och bloggen är en kombination av minneskort, hobby och social verksamhet.
OM det nu dyker upp en och annan idiot här som på riktigt tycker att jag är en bitch som ska gå och spy, så kommer jag göra ett aktivt val och ignorera den.
Det är fasen så mycket lättare att göra det på en blogg än att göra det med de som finns alldeles för nära i verkligheten.
Mera
Efter att barnen suttit inte mindre än fyra timmar framför tv:n och blivit helt fullmatad med IQ från "Musses klubbhus", "Små Einsteins" och "Specialagent Oso" fick mitt samvete nog.
Visserligen hann jag under tiden med städ, tvätt och personlig hygien men gå-ut-måstet gnagde sig in i renligheten.
Som på beställning ringde storasyster och löste situationen.
Det blev korvgrillning och kojbygge på Remsle.
Ante ställde den onödiga frågan, "vem gjorde upp elden?"
Helt orelevant och ytterst förnedrande kommentar!
Nu har jag ont ont ont i magen, jag vet varför och det finns inget som hjälper, inte ens spy (pucko)
För mycket text, för lite bilder.
Klaras "Tigerkatt" luktar så där gammaltsalivigt som bästaste gossedjur SKA lukta.
Bästa frukostmackan, rostad med Nutella, intas varje Lördagmorgon.
Klockan är här 0430...
Nu blev jag tvärillamående.
Blåsljud
Förutom det allra tråkigaste, dammsuga, fick jag gjort nästan allting.
Det viktigaste idag var att passa 15.00 för vaccination och läkarundersökning av Viktor.
Han gruvade och gruvade och skruvade och skruvade på sig när det var dags.
Satt i ett hörn och skrek, gled ur mitt grepp och lät sig inte tröstas på något sätt alls.
Inombords kände jag mig precis likadan, men jag har tillräckligt med vuxenpoäng för att veta att jag ska bete mig enligt vad som krävs av en mamma i en traumatisk situation.
Vi backar bandet en aning.
Innan det blev bekräftat att det var dags för sprutan var det läkarundersökning.
Hon ville lyssna, klämma och känna och det gick bra, bara det att hon lyssnade så otroligt länge och väl på lillhjärtats pickande.
Jag började känna oro...
Sen säger hon att han har blåsljud på hjärtat och genast fallerar allt.
Alla kunkskaper man som sjuksköterska sitter inne med försvinner och istället flaschar bilder av sjukhussängar, barnavdelningar, thoraxöppningar och ett livslångt handikapp, för ögonen.
Läkaren ser nog bilderna i mina ögon och tar inte alls för givet att jag som sjuksköterkska ska ha koll på sånt (hon kanske inte ens vet att jag är det).
Hon förklarar så lugnande hon bara kan att det där är så oerhört vanligt hos barn och att det växer bort.
Ja jo det kan min hjärna mitt i bilderna också säga mig, bara det att då ska man ha upptäckt blåsljudet redan i spädbarnsåren och förhoppningsvis upptäcka vid 6-årskontrollen att de HAR växt bort.
MAN SKA FAN INTE UPPTÄCKA BLÅSLJUD VID 6-ÅRSKONTROLLEN!!!
Nu kan vi spola fram till sprutan och ni förstår Viktors och min gemensamma känsla av att vilja fly rummet.
Viktor övervinner sin spruträdsla på ett så fantastiskt duktigt sätt så att BVC-tanten som jag tidigare nämnde i osmickrande ordalag, ger honom hela TRE presenter.
Doktorn säger att de skriver ett OBS om blåsljuden till skolhälsovården så att de ska hålla koll på det framöver.
Nu sitter jag och undrar om jag skulle propsat på thoraxröntgen, specialistundersökningar osv. men jag vet ändå att doktorn är duktig.
Hon har ett sjukt stort ansvar och naturligtvis skulle hon ha dragit på stora trumman om hon ansåg att det finns belägg för det.
Efteråt åker vi på stan, Viktor får välja en leksak och Klara också, sen fikar vi chokladbollar.
Innan vi åker hem handlar vi och framför mig i kön står Syster Sigrid, skolsjuksköterskan som gett mig sprutor och pratat hälsovård.
Jag kan bara inte gå och ta en dosa snus framför ögonen på henne, så jag låter bli...
Visst nämnde jag att jag skulle vara tom idag?
Idag är det nämligen tämligen tungt.
Jag har av respekt för människor som inte förtjänar det hållit inne med flertalet känslor på bloggen.
Jag har också hållit inne på grund av att ruttna äpplen smittar av sig på andra äpplen och jag har som en onämnd princip bestämt mig för att inte vara det sura äpplet.
MEN!
Idag orkar jag inte vara tyst, att skriva är terapi och idag behövs det.
Kanske kommer inlägget försvinna då glädjen kommer tillbaka eller åsikterna om det blir för många, men nu finns bloggen här för mig och mitt ordbajs.
Idag känner jag mig så sänkt av motgångar och männsikor att jag mår pest!
Jag hamnar i något tillstånd där jag bryr mig om alldeles för stora saker som jag inte kan påverka och bryr mig alldeles för lite om de små sakerna.
Jag for på stan för att köpa tonvis med velourdukar till kanonpris, erbjudandet var borta och tårarna rann nästan över...igen.
Jag kommer på mig själv med att köra bil på ett sätt som borde stoppas av polisen.
Jag går förbi bankomaten med syfte att ta ut pengar, och glömmer bort det.
Jag går in på blomaffären och köper en ny blomma för den andra var full i äckliga läskiga kryp, jag hör på råd om blomvård för att undvika äckliga läskiga kryp, men jag lyssnar inte.
Jag tänker, nä nu har jag gjort mitt i branchen och den fackliga organisationen, jag hör vad mamma och Ante ger för goda råd och jag får huvudvärk.
Jag har sovit för lite och elitsjuksköterskan som var sockerboostad igår har gått in i ett tillstånd av apati.
Jag undrar om min självbild är lika skev som organisationen jag jobbar i och jag vill inte laga Carbonara till middag men det är det enda som finns att uppbringa i fantasin och kylskåpet.
Att åka och handla är uteslutet för då finns det ännu mer människor som jag är helt övertygad om att de hatar mig och att deras blickar vill döda mig.
Jag hatar att jag har ambivalenta vårkänslor och att det snöar ute.
Jag vill dra en filt över mig och plugga in Peter Gabriel i öronen och stänga av.
Nu ska jag hämta de älskade på dagis och hoppas att jag orkar vara den bästaste mamman i hela världen för just mina barn.
Jag jobbar
Internationella kvinnodagen och det enda sättet det märks på är att jag har påpekat det ett antal gånger för kollegan som ovanligt lätt gett efter för min mycket starkare vilja.
För övrigt kan konstateras att uttrycket "ensam är stark" är världens dummaste uttryck, att JYSK än en gång gjort sig förtjänt av sitt dåliga rykte och att en pizza som är så flottig att man inte behöver mer lypsyl på hela dagen också är så mättande att man inte behöver mer mat den dagen.
Tvivlar på att det behövs mer energi överhuvudtaget, jag är en fulladdad elitsjuksköterska som kommer hålla hela natten om så behövs!
(pizzan åts klockan 1200)
Däremot kommer jag vara helt tom efter morgondagens möte...
Sov gott!!
Farinsocker
Jag älskar att Anders vet mer om Farinsocker än vad jag gör.
Jag älskar att han säger, "farinsocker använder man till bakning" då jag står som ett frågetecken och undrar varför det bruna ser så geggigt ut.
Jag älskar att han säger "Farinsockret ska liksom lösa sig med vätskan om du rör länge nog" då jag står och undrar varför jag ska blanda whisky och farinsocker och sedan hälla i ett glas då ändå farinsockret stannar kvar i byttan när whiskeyn rinner iväg.
Vårt förhållande har nått precis den jämställdhet jag behöver och detta lämpligt nog inför kommande internationella kvinnodagen, som även i år får mig att citera Grefven:
"Jämställdheten har kommit lååååångt då det behövs en kvinnodag..."
Grejen är att vi dricker Irish Coffee!
Inte tråkigt längre
Igår BLEV det både bullbak och gardinupphängning, flitiga Lisa vann över Lata masken
.
Idag tog jag och Klara en promenad ner på stan och köpte mörkläggningsgardiner, det är så otroligt irriterande när solen börjar väcka oss halv 7 på morgonen!
Vi handlade även bebispresenter till två söta tjejer, så nu gäller bara att hitta en lämplig dag att överräcka dem.
Torsdag är bokat för den ena prinsessan :)
Viktor och Ante var på skridskoskola och fick hämta oss och vår fullastade vagn på stan efteråt.
Hem, lunch, backen.
Och nu väntar vi på hockeyn som börjar om två timmar.
Ante ska laga lördagsmysmiddag, tjockpannkaka...
Trevlig kväll på er!
Jag har tråkigt
Jag skulle kunna leka med Viktor, Elsa och Klara.
Eller rensa barnens garderober, eller min egen för den del.
Jag skulle kunna hänga upp gardiner i Klaras rum och i köket.
Köpte jäst igår, så bullbak skulle jag också kunna ägna ett par timmar åt.
Finns otaliga lådor som skulle behöva rensas.
Det är vad jag skulle kunna göra nu när jag ändå inte gör någonting annat...
Är det någon som har Vinterkläder till Viktor i str. 122 till salu?
Har letat runt hela staden i dag utan resultat. Lika utsålt verkar det vara på Blocket och Tradera.
Nä, bullbak lät väl klart bäst i alla fall, medan degen jäser kan gardinerna få komma upp.
Om nu förklaring krävs...
Kommentarer som kommit till "Lyrisk familj":
Måste man ha en sådan outfit redan som knatte? Har även skidåkning blivit en klassfråga nu?
Naturligtvis måste man inte ha sådan outfit som knatte, de flesta har inte det, men har man kusiner att ärva av är det väl ingen nackdel att få klä sig i Craft.. :)) Finns mer..
Ja, vad ska jag säga.
Visst skidåkning har kanske blivit en klassfråga, men inte på grund av klädsel utan snarare på grund av det faktum att man nu måste betala för att utöva sporten.
(Härmed har jag inte sagt att jag anser faktumet vara rätt eller fel...)
I just vårt fall vad gäller skidkläderna, så är det precis som kommentaren säger, ärvda grejer från kusinerna (jag skulle inte sätta på honom en RUIF-mössa annars ;)
Viktor tyckte det var jättekul att få klä sig som sina kusiner.
Men visst ska jag erkänna att det kändes väl kaxigt att komma klädd så på sin allra första skidträning, frågan är bara vem som bygger upp värderingarna om klassfråga?
Vi hade kul vilket var det huvudsakliga syftet med alltihop!
Lyrisk familj
Jag är lyrisk!
Så mysigt att trava runt där i spåret bredvid de små superduktiga skidåkarna.
Backe upp och backe ner.
Bra jobbat!!
Lyrisk över vilket rikt utbud av aktiviteter det finns i denna kommun, fantastiska föräldrar som leder och organiserar.
Bra jobbat!!
Idag har vi varit hos tandläkaren också, jag, Viktor och Klara.
Viktor fotade med sin kamera, givetvis för bloggen ;)
Ikväll firar jag 0-hål med ett glas rött och nötter till hockeyn.
Om man säger i princip liksom
Mina principer:
Mina barn är mitt ansvar
Mitt hem är MITT hem (och antes givetvis precis som barnen men nu handlar det ju om mina principer)
Jag lyssnar alltid på kroppen (detta är en väldigt vedertagen princip då det gäller att inte ta sig till ett träningspass...)
Det jag kan göra idag, kommer jag med största sannolikhet även kunna göra imorgon. ( det där lät ju skitbra :)
Jag vänder alltid streckkoden mot mig på ICA för det stod det på en skylt en gång för tjugomiljoner år sedan att man skulle göra.
När man handlar i Danmark blir man oerhört populär av att ha denna vana.
Si där kastar folk upp sakerna i en STOR hög och sedan kastar de ner allt i vagnen igen, ofta utan att ha packat det i påsar.
Jag betalar alltid parkeringsavgift av den enkla anledningen att OM parkeringsvakten kommer så har ärendet blivit väldigt onödigt dyrt.
Herreje egentligen finns en uppsjö av principer, den ena mer logisk än den andre, men nu har jag brainstormat färdigt för ikväll.
Nu ska jag lägga in lite mer kollage, har blivit en aning frälst i photoshops enkla principer...
Ledig dag idag har bestått av chokladbollsbak, spel (onsdag=speldag), grottgrävning, gäster och braskaminseldning.
Bra dag!
Vårdförbundets årsmöte
Och vem kunde ana att bussen skulle gå ungefär en och en halv timme före min beräknade tid?!
Som tur var har jag en spöklik träffande insikt om att jag inte alltid har rätt, så jag ringde min syster som är bättre insatt och frågade om bussens egentliga avgångstid.
Fick då veta att jag hade väldigt bråttom.
Blöt i håret och med eftersvetten rinnandes nerför ryggen mötte jag upp de andra förbundarna och påbörjade resan till Sundsvall.
En mycket bra eftermiddag, middag och kväll blev det.
En mycket bra föreläsare vid namn Angelica Frithiof talade om det självklara som inte alls efterlevs.
Hon talar om vikten av bemötande och om kommunikation.
Faktiskt vet hon vad hon pratar om och träffar rätt mer än en gång.
Ett tips jag verkligen kommer efterleva är tipset om luktsinnet.
Vid vänster hjärnhalva-övertag, exempelvis ilska och frustration, gäller det att ge höger hjärnhalva övertaget.
Ett enkelt sätt att göra det är att börja känna efter hur det luktar i rummet...
Hjärnan KAN inte både fokusera på ilska och lukter samtidigt, så otroligt fiffigt och användbart.
Ledig tid!
Härligt väder, avslappnad stämning och goda humör.
Vi har spelat brädspel, lekt batman i snön, hoppat från stege, handlat blomjord och krukor tyvärr gick en sönder det första den gjorde då vi kom innanför dörren, men men.
Planterat om nästan alla blommor, spelat mera spel och ätit.
Nu är det snart hockeymatch, hoppas tipsen går in idag igen :)
