Kära secret santa!
Jag önskar mig:
- prenumeration på Amelia
- spikmatta
- Berocca som räcker i evighet
- Att jag INTE fastnade på bild i fartkameran
Vad önskar ni er?
Har ni tid?
Tiden är fortfarande skenande och ändå sitter jag mest bara här.
Klara framför TV:n med ursäkten kyla, och jag framför datorn med samma goda ursäkt.
Vi hade kunnat spela spel, men det krävs liksom att någon av oss vill göra det.
Vi hade kunnat uträtta ärenden på stan och inhanldat de efterlängtade ljusen som krävs för att tända adventsstaken, men det krävs en bil som startar.
Eftersom bilen INTE startar fick vi oss en påtvingad promenad till skolan imorse, därför VET vi att det är kallt och att TV är ok.
Det enda nyttiga som händer här idag är att tvätten hängs, skor blir ingådda och bröllopslåtar lushörda.
Igår provade jag klänningen som magiska Kicki sytt in, och herreje, hon har gjort det!
Den sitter perfekt!
Nu hoppas jag att mardrömmarna om klänningen kan sluta förfölja mig.
På onsdag är det kalenderstart och jag har inte ett enda paket avklarat!
Fortfarande krävs en startande bil...
Imorgon åker jag och Klara en snabb tur till Sundsvall för att hämta hem ringarna och bunkra blockljus. Efter det ska jag infinna min irriterande stressade uppsyn på jobbet då en "viktig" person kommer på besök.
Det är slut på bläck i skrivaren så bröllopsprogram och vigselprogram får snällt stanna i datorn tills patronen kan hämtas.
På lördag fyller Ante år.
Jag blir sjukt stressad nu av alla måsten!
Jag är inte rolig nu.
Inga fina bilder, inga vitsiga inlägg och ingen strategi.
Håll till godo.
Viktor Lassen - Viktor Holmberg
Så sorgligt och samtidigt så löjligt att det nästan får mig ännu mer tyngd bara av att jag är så tyngd av något som är så banalt.
Viktors papper från folkbokföringen kom idag.
Hans namnbyte har gått igenom och han är inte Viktor Lassen mer...
Han är Viktor Holmberg och jag kan inte bestämma mitt patetiska hjärta för om det låter bra eller om det låter lika illa som mitt löjligt tyngda sinne.
Inget illa menat mot er kära blivande namnefolk, bara det att nu har jag samma känsla i mitt bröst som jag hade då han var bebis och jag hela tiden var helt säker på att någon skulle ta honom från mig.
Nu känns det som om någon lyckats...
Det gör inte det hela bättre att jag jobbar hela helgen och som vanligt blir låg av att vara timmar och åter timmar från de kära där hemma.
Allt springer ifrån mig nu.
Mitt i all glädje över stundande jul, bröllop, och resa känns det som om jag inte hinner med.
Det känns som om allt händer utanför mig och utan mig, även om jag i allra högsta grad är delaktig och ofta också beslutande.
Det var till exempel jag själv som lämnade in namnbytespappren på Skatteverket.
Ändå var det som om jag inte alls var beredd på att detta skulle komma NU.
Och varför är det bara Viktor som heter Holmberg undrar ni...
Förmodligen för att om detta löjliga tingest nu är den enda sorgen jag har i en annars så glad tid, så tror fan att Han som kan jävlas vill jävlas lite extra för att få mig att komma ner på jorden en liten stund.
Namnbytet på Klara kommer förmodligen dimpa ner på måndag, preciiiis när den första chocken lagt sig.
Vi bakar
Vi gjorde igår i alla fall, idag städar vi och när Viktor slutar skolan blir det adventspyntning.
Jobbar hela helgen och har för en gång skull en smula framförhållning.
Viktors längst upp och Klaras de övriga.
Hembackebulla, hembackebollar och hemrulleköttbulla!
Viktor kan simma
Trots protester om att delta överhuvudtaget i simskolan denna dag, men övertalad med löften om att det var sista gången i vattnet tog han sig dit.
En dam satt med ett protokoll och prickade av vilka som klarade vad inför kommande medaljförsäljning.
Bland annat skulle det simmas 10 meter.
Viktor hade sagt innan att han INTE kan simma, så vi blev båda förvånade när han fint som en fisk simmade dessa 10 meter, två gånger dessutom!
Efteråt sa han "jag trodde inte att jag kunde simma! Jag ville nypa mig själv men det gick ju inte för jag simmade!!"
Jag hade dessutom fel vad gällde att det var sista gången i vattnen, nästa gång ska det provas ryggsim.
Det krockar dessvärre med innebandyn och vi kände oss ganska övertygade om att han skulle välja favouriten innebandy, men nähä.
"men hallå, har vi en pool eller?! Jag kan ju inte träna simning hemma, men innebandy kan vi ju spela i källaren så det är väl klart att jag ska på simskolan!"
Låt mig slippa ålderdomen
Så kan man ju inte säga, för fan vad jag skulle ångra mig om jag förolyckades, kom till s:t Per med ångerfyllda tårar i ögonen och fick ett hånleende till svar.
Men jag gillar inte äldreboenden, jag avskyr instutitionskänslan, den ger mig gåshud ända in i märgen.
Jag har jobbat där, i samhällets avloppskanal.
Jag har sett vad jag skulle vilja kalla misär och i vissa fruktansvärda fall, vanvård.
Jag har tydliga vidriga bilder på näthinnan från när en kollega med öppen dörr till en boende torkar honom i baken och samtidigt skäller ut honom för att han gjort ner sig.
Min erfarenhet sträcker sig inte längre än till detta enda boende, som för övrigt inte finns längre, och jag törs verkligen inte påstå att det ser likt ut överallt.
Jag hoppas att det inte ser likt ut överallt, men skräckexempel har ju tyvärr poppat upp i media från olika delar av landet.
Nu för tiden kommer jag i kontakt med äldreboenden när vi jobbar Västrapassen med ambulansen.
Då fungerar vi förutom som ambulanssjuksköterskor även som distriktssköterskor och kommunsköterskor.
Nu och då har vi ärenden in på äldreboenden och gåshuden kommer direkt.
Det sitter en gammal här och en gammal där, TV:n visar det digitala grundutbudet på hög volym, någon sitter med hakan i bröstet och snarkar, en annan luktar UVI och en tredje försöker hitta hem.
Jag tänker bara; här vill jag aldrig bo, SÄTT MIG ALDRIG HÄR!
Sen hejar jag på dem alla med ett leende och vetskapen om att min grön/gula uppsyn gör dem än mer förvirrade.
De eldsjälar som verkligen passar för att arbeta med att sätta guldkant på livets slutskede, beundrar jag, egentligen behöver man inte vara eldsjäl, även om det är önskvärt. Många gånger skulle det räcka med att folk bara SKÖTER SITT JOBB!
De som inte passar för att omhänderta våra föräldrar, mor- och farföräldrar, våra föregångare, vår visdom och vår uppfostran, avskyr jag! (lika väl som jag avskyr olämplig personal inom skola och barnomsorg!)
När allt fungerar som det SKA, är det givetvis en bra och nödvändig lösning med äldreboenden.
Ättestupa som är ett förlegat alternativ, är förmodligen inte lagligt längre och inte särskilt humant heller.
Nä, äldrevården är bra, men den måste fungera.
Varför den inte fungerar sitter i den mänskliga faktorn, som vi så ofta förlåter för att den är just mänsklig, men ett misstag är inget misstag när det följer ett mönster.
Förmodligen handlar mycket om ekonomi...
Nu har man byggt ett demenscentrum, med röda toaletter och olikfärgade dörrar.
Det är bra!
Nu satsar man på äldrevården och det är ju skitbra.
Men även detta är bara bra om det fungerar som det SKA!
När jag läser min gode bloggväns blogg om hennes nära insikt i satsningen förstår man att även om tanken är god, är handlingen fatal.
Baksidan av satsningen skrivs det inte om i tidningen, och knappast vågar någon yttra sig med risken att få stämpeln "otacksam" sittande i pannan ända tills s:t Per hånler vid porten.
Men så är det, när allt inte fungerar som det SKA, så blir det alltid tredje part som blir lidande.
En man med ett flyttlass inkastad i en tillfällig bostad, utan den hjälp man utlovades men tack och lov med beundransvärda anhöriga i sin närhet!
Hoppas hans granne har samma tur...
foto; Anna Malmberg, suverän fotograf
Jay Smith
Ve och fasa, Jay Smith tände en brasa av en cannabistrasa!
Alla fans skiker YEEAAAH!
Varför ska han bli förlåten, förklarad och friad?!
Han om någon, på toppen av sin "karriär", en förebild för alla Idol-fantaster, borde väl bli tydligt markerad med ett NEJ, så gör vi INTE!
Jag kan köpa att man gjort bort sig i det förflutna, att man innesitter en erfarenhet som faktiskt kan gagna många unga om man använder den till att blotta sig själv och erkänna för sig själv OCH andra att man gjorde fel.
Jag kan däremot INTE köpa att man får ett återfall och verkar tro att en rockig whiskeyröst per automatik ska skapa acceptans för ett drogmissbruk.
Men fansen rasar och hans kollegor rasar mot tv4 som faktiskt ville göra det enda vettiga och markera att Nolltolerans gäller ALLA.
Jag personligen tycker att NOLLtolerans mot droger gäller uppstickande rockstjärnewannabees i synnerhet, speciellt när de vecka efter vecka säljer sig själv till världens största musiktävling tillika familjeprogram sedd av hundratusentals ungdomar som skulle göra vad som helst för att få smaka bara liiite av allt vad det innebär att vara känd.
Check
Det är rörande vad ni bryr er!
Jag är inte under iden, inte än.
Jag behöver bara ha en smula panik emellanåt för att faktiskt få något gjort, det fick jag igår och det tänker jag fortsätta med idag även om natten på jobbet varit allt annat än lugn.
Så här ser det ut:
Paniken är det enda som bunkras
Provdukade, ser förjävligt ut!!
Trist tråkigt, bart och fantasilöst, trots tusentals sprayade kottar...
Jag vet inget om min klänning, jag får inte tag på prästen, undrar fortfarande om det ska vara kött eller kyckling, barnen har inga kläder, det är slut på bläck i skrivaren, vi har inte bunkrat tusen marchaller och mina naglar är korta.
Jag känner mig utanför mitt eget bröllop!
Min viktmotivation är i botten.
Jag har ingen kontroll och det är bara 39 dagar kvar.
Och mitt i alltihop ska här adventspyntas, bakas, firas födelsedagar för att inte tala om JUL.
Julklappar ska inhandlas och köttbullar ska rullas, det ska skrivas lappar om lucia och samtidigt ska vardagen fungera med ljuslyktor till skolan, frukt i väskan varje dag och tydligen fungerar min väckarklocka inte längre.
OCH VAR SKA JAG BUNKRA BLOCKLJUS!!?
Hur ska VI ta oss till och från kyrkan?!
Bandet ska ha en önskelista och den nya BH:n skaver, och utöver det ska jag fungera på jobbet också.
Fan, det är en liten smula synd om mig idag.
Äntligen har paniken kommit!
Han har känt sig lite ensam i sina sömnlösa stressade nätter, men nu älskling får du sällskap.
Inatt blev jag väckt av först det ena och sen det andra barnet.
Kissat på sig, kissnödig, sällskapssjuk och sen var det kört.
0300 började jag skriva lista på saker som måste göras OMGÅENDE!
När jag somnade om vid 0430 var det av ren utmattning och jag vaknade inte igen förrän klockan var 0739, vilket innebar en hel del panik.
Som tur var, var barnen redan vakna så jag slapp hela väckningsprocessen som brukar vara i ungefär 15 minuter.
Nu ska jag börja beta av listan, men jag behöver hjälp med en grej.
Jag behöver en fotograf, om nu brandEric inte får ledigt.
det ska gärna inte vara en sån där asdyr proffsfotograf, utan gärna någon duktig hobbyfotograf, som säkerligen tar lika fina bilder men till ett betydligt förmånligare pris.
Ring tjing! tji fick jag!!!
Efter att ha lämnat en son på skolan efter att ha gått misste om en efterlängtad sovmorgon, begav jag och Klara oss till Sundsvall.
Målet var tre ringar, ett takräcke och en jävligt vettig förklaring till varför någon på Twilfit lyckades sälja på mig två silikonkuddar som enligt bild och instruktioner skulle hålla brösten på plats i den armbandslösa bröllopsklänningen!
Vi började med ringarna, och det gick över förväntan!
Tyvärr, måste jag ändå säga, var vi tvungna att köpa dem i Sundsvall eftersom Sollefteå var 3000:- dyrare på exakt samma ringar!
Det skulle alltså bära sig att åka ett antal gånger till Sundsvall för att köpa dessa kärleksbevis.... skulle bära sig
Takräcke var löjligt enkelt att inhandla. Det är en fröjd att handla på Biltema, med deras genialiska datasystem! Hoppas HM och liknande butiker snart fattar grejen och tar efter.
Min fråga på Twilfit var; "antingen är det handhavandefel, fel storlek eller också passar dessa inte på hängbröst!?"
Förklaringen från butiken till BH-floppen var:
"nä, man ska nog ha ganska fasta bröst för att kunna ha den här..."
Tack för att den informationen kom då jag för två månader sedan var in i samma butik och frågade om verkligen ALLA kunde glädjas åt denna revolutionerande enkla silikon-nyhet.
Naturligtvis är det här inte min kropp och mina bröst! Efter dagens prövningar av fanskapet kan jag nästan sätta hur mycket som helst på att detta är ett fotomontage!
Jaha och hur slutar dagen då?
Jo, jag fick en käftsmäll då en otäck kamera plötsligt kastade en blixtjävel i ansiktet på mig.
Lär nu för evigt bli surt påmind om att besparingen av att köpa ringar i Sundsvall i själva verket var en förlust.
Kollegor!
Jag älskar mina kollegor!!
De får mig på bra humör, eller rättare sagt; det är helt omöjligt att vara på dåligt humör.
Ja OK, vissa ibland, och en speciell som egentligen inte är någon kollega får mig ALLTID på dåligt humör, men hur som helst, i det stora hela är de underbara!
Vi har så himla skoj och vi har det även riktigt skitjobbigt.
Jobbiga, tragiska och fruktansvärda livsöden berör oss naturligtvis då vi ofrivilligt (men ändå frivilligt) konfronteras med dem.
När sådant händer, har vi ett nät som fångar upp oss, en hel stab av pålitliga kollegor står beredda att ta emot.
Det är min erfarenhet, och jag hoppas verkligen att mina kollegor känner detsamma.
Alla gapar inte lika öppet som jag om allt som händer och sker i deras liv, men även om de inte gör det så hoppas jag att de känner sig så pass trygga med sina kollegor att OM, om om OM de skulle vilja så finns vi här.
I all tragik vi kan råka på, måste vi ha en gnutta humor.
Den där gnuttan blir ibland överdoserad, men enligt arbetsmiljöforskning så är det den där överdoserade gnuttan och skrattet på jobbet som gör att vi kan klara tragiken.
Det här tror jag stenhårt på.
Självklart ska vi vara professionella i vårt bemötande med patienterna (och varandra)
Med profesionell menar jag att man kan bedöma situationen och bemöta den därefter.
En del patienter blir faktiskt lugnade av att vi inte verkar vara tyngd med hela världens tyngder av ångest på våra axlar.
De ser att det inte behöver vara farligt att uppsöka sjukvården och man behöver inte vara döende för att åka ambulans.
Vid närmare eftertanke bör man INTE vara döende, för det är inte säkert att man mår bättre efter en tur i Sprintern...
OJ där kom ett litet stycke ironi
Här är ett exempel på vårt sätt att sätta humor på ett väldigt viktigt och allvarligt jobb.
Givetvis är det här erbjudandet ett internt stationsskämt, inget som någon patient råkat ut för!
Antes pysselverkstad
Det sägs att motpoler dras till varandra, eller stöter de bort varandra?
Äh nu blev jag plötsligt pinsamt osäker, men det lät så romantiskt och bra så det får stå kvar...
Jag älskar nya saker, vad som helst egentligen, från skurmopp till telefon, jag är lika barnsligt förtjust i allt som har ett alldeles nytt utseende och en funktion som väntar på att utforskas.
Ante han nöter på gamla saker så länge det går att nöta på dem.
Känns i och för sig tryggt att ingå äktenskap med en kille som har det tankesättet och som verkligen värdesätter även gamla och kanske aningen förbrukade saker...
Här försöker han laga sin mobil.
Om man ringer till Ante nu, så svarar han inte.
Smile ¤%#&%")(¤/
Jag är cyberskadad!
Jag har tappat förmågan att förmedla sinnesintryck sedan "smile"-gubbarna gjorde intåg i ALLA former av komunikation.
SMS, Word, mail, blogg, facebook...
Hur uttrycker man känslor utan kolon och parenteser?!
Nu när jag sitter och ska skriva ett seriöst brev till, för mig, viktiga personer kommer jag på mig själv med att hata smilegubbarna!
Hur seriöst är det egentligen att sätta :) i ett brev till någon jag aldrig träffat?
Men hur ska jag annars få dem att förstå att jag är glad och snäll...
På facebook törs jag nästan inte använda min så utbredda ironi utan att verkligen poängtera den med :)
Jag är rädd att missuppfattas och snobbförklaras.
Alla frågor besvarade med ett vänligt NEJ kräver en jävla smilegubbe för att på ett enklare sätt säga "tack men Nej tack"
Alla Ja kräver en smilegubbe för att visa att jag verkligen är tacksam och verkligen säger JA.
Herreje, kan jag få med mig en sån där jätte jätte JÄTTEGLAD smilegubbe i kyrkan den 1/1?
Just nu har Fotbollsgalan knuffat bort mitt efterlängtade finalprogram av Biggest Loser.
Vad jag tycker om det vill jag visa er så här :(
Slalompremiär
Det är meningen att det ska ligga två youtubefilmer här ovan, men det verkar vara nåt vajsing...
Bemötande
Min goda erfarenhet från Sollefteå akutmottagning har gjort mig en smula blåögd.
Trots upprepade erfarenheter av dåligt bemötande på Sundsvalls sjukhus, tycks jag aldrig sluta stå förstummad av förvåning.
Irritationen efteråt byggs upp och kommentarer som hade lämpat sig att uttrycka vid mötet med dessa människor, kommer för sent.
Sjuksköterskan på akuten i Sundsvall börjar sitt bemötande mot oss med den snäsiga kommentaren:
"Är ni SÄKER på att ni ska hit?!"
Eftersom det står akuten Sundsvall på vår körorder och vi även försäkrat oss genom att fråga avdelningen i Sollefteå om var vi ska, så är svaret "Jajamän, vi ska hit"
Patienten uppfattar hela situationen av fientlighet och säger då vi blir lämnad i korridoren, att sådana kommentarer kan hon gärna vara utan. Om sjuksköterskan undrar ser vår patient hellre att hon tar det i enrum med oss i besättningen. Då skulle hon som patient slippa stämpeln "BESVÄRLIG" som faktiskt de flesta patienter känner, var än i vårdkedjan de befinner sig.
I efterhand spelar jag upp ett scenario där jag, inför sjuksköterskan på akuten, säger till patienten:
"Jag är ledsen att jag behövde köra dig hit.
Du förstår, du har nu kommit till LÄNSSJUKHUSET i Sundsvall, här har de inte bara storhetsvansinne, de är också otroligt bittra och väldigt stressade över att de i flera års tid satt sig själva i skiten.
Detta gör att deras bemötande av såväl patienter som personal i allmänhet, Sollefteåbor i synnerhet, är under all kritik."
Förmodligen var det lika bra att jag inte sa detta, utan att jag istället bara log och körde mitt allra mest överdrivna väluppfostrade trevlighetsbemötande.
Efter 10 minuter kommer sköterskan tillbaka och säger "alltså NI behöver ju inte stå här och vänta med henne..."
Då hade jag inte ens fått ge rapport om hur transporten varit och vilka läkemedel jag hade gett.
Så när jag hade gjort det, givetvis på mitt allra trevligaste sätt, lämnade vi den stackars damen och åkte hem till snälla Sollefteå igen.
SKÄRPNING SUNDSVALL!
Tålamod
Jag och kollega tog en morgontur till toppen av berget.
Nästa bild kan göra er en smula chockade, men ta det bara lugnt...
OM vi inte kommer fram trots dessa hjälpmedel så tar vi våra bandvagnar (?!), så lugn bara lugn, på ett eller annat sätt tar vi oss fram.
Tiden är inte så viktig längre tror jag...
Som jag säger till barnen, "Tålamod är en fiskares bästa vän!"
Det här är ju egentligen inte ett dugg roligt, dessvärre i allra högsta grad verkligt, men fan inte ett enda dugg roligt.
Fan också
Insikten om att jag har gjort fel och att jag nu smittat mitt barn med detta fel.
Vi GÅR till skolan idag, lathet kombinerat med stress brukar hindra mig från detta simpla kommunikationssätt.
Viktor säger; "nu blir jag smal"
FANS HELVETES SKIT OCKSÅ tänker jag.
Jag har varit för öppen med mina mål.
Jag har tjatat för mycket om träning.
Jag har ältat bröllopskroppsfixering för mycket.
Jag har som sagt smittat mitt barns oskyldiga barnasinne med kroppsfixeringstankar.
Jag försöker först säga; "Det är inget barn behöver tänka på.
Alla barn växer olika och barn ska inte hålla på att tänka på sånt, bara de orkar det de vill göra"
gensvaret är snabbt; "joho för om jag är så här tjock (sticker ut armen typ så långt han når framför magen) då MÅSTE jag ju bli smal...
jag blir i alla fall smal nu, när jag går och rör på mig!"
När diskussionen varat tills vi nästan är framme, är den lite hetsk och jag går nu över till det där klassiska föräldrasvaret "DET BARA ÄR SÅ, punkt slut!"
Han tar ändå sista ordet och säger igen "men nu blir jag smal"
FANS HELVETES SKIT OCKSÅ!
Jag vill inte kasta över kvinnliga kroppsfixeringsnojor, som för övrigt aldrig verkar besinnas, på mina barn.
Nu ska jag hålla käften och sluta låta dem vara med då jag ser på Biggest Loser.
Ok
Förslagsvis Grefven eller nåt annat bittert pucko som jag möjligtvis glömt födelsedagen för, Nej det är INTE 6 kilo och 5 centimeter midja, tvärtom!
Och det är inte ens en dröm.
Roligt att du orkar bry dig...
KLART!!!!
Resan har tagit omvägar och vändningar som ännu inte är helt kartlagda hur och var de slutar.
Men jag hoppas att vi ska komma så nära orginaltanken som möjligt.
Så här börjar det:
Jag drömmer om en paus från Sverige och vardagen här. Jag vill hyra ett hus och skaffa mig en helt annorlunda vardag någon annanstans, gärna Thailand, i ett icke så exploaterat område men ändå inte för läskigt främmande.
Det här vill jag göra i TRE månader.
Ante säger mmmm, typ som Alfons pappa när Alfons vill låna verktygslådan.
Så här blir det:
Vi säger i vår bröllopsbudget, att bröllopsresa, det är jävla onödigt det!
Den går BORT!!!
Vi får idéer och tankar ihop med vänner och POFF så har vi en resa som vi kallar för bröllopsresa.
Mina tre månader bantas, KRAFTIGT.
Först till en månad, men nu till tre veckor.
Eftersom det är första gången vi ska resa tillsammans, och första gången barnen ska resa utomlands över huvud taget (förutom DK) så känns det faktiskt helt OK att resan kompromissades ner.
Jag tror nog att vi ska hinna njuta här i tre veckor, och med lite tur kanske vi till och med längtar hem igen :)
web och vin
O la la LAAA
Ni ska bara veta vad roligt det blir nu!!!
Idag leker livet må jag säga!
1. Det snöar, det här innebär dels att allt blir ljusare, vackrare och även mycket roligare (barnen var svåra att få in idag) och det innebär också att bröllopet känns ännu mer verkligt då vintern faktiskt har kommit :)
2. Allt ordnar sig.
3. Jag är så sjukt duktig, jag har nu kollat upp ALLT vad försäkringar gäller, det var dessutom väldigt enkelt eftersom tjejen i luren på Folksam var så otroligt trevlig och tillmötesgående.
4. Jag har två andra websidor öppna, en bokar flyg den andre bokar hotell.
5. Jag njuter av ett glas rött och lite sött.
Nu väntar jag bara på att Ante ska komma hem så blir allt perfekt.
VC = Various confusion?
Fick beröm att jag var ute i god tid och KRAV om att JAG skulle kunna säga exakt när jag hade blivit vaccinerad tidigare.
"Men det gäller inte mig" säger jag, " jag har fullgott skydd, det gäller barnen"
Det här var fakta tanten struntade i, jag fick inget veta förrän jag tagit reda på mina EXAKTA vaccinationsdatum.
Konstigt tyckte jag, men det var bara att lyda.
Ringde igen idag, för att redovisa min läxa.
Det hade jag inte mycket för, eftersom dagens dam var totalt ointresserad av mig men hänvisade ärendet till webben.
Där skulle jag fylla i hälsodeklaration som sedan ska ses över av doktor och sedan bokas en tid av sköterskan.
(Hon poängterade även att det var bråttom eftersom det måste göras snarast för att hinnas med...)
Perfekt! jag älskar webbaserade formulär och bokningar.
Eller jag gjorde det i alla fall...
Efter kvällens försök är jag mer inställd på att det inte blir någon resa överhuvudtaget!
Vilken mycket jävulskt krånglig websida.
Man måste alltså skaffa sig ett konto som man loggar in på va Bank ID.
Är det någon som kan förklara för mig hur jag ska kunna fylla i hälsodeklaration på Viktor och Klara då det står på webhelvete att jag endast kan fylla i för mig själv.
Jag KAN förvisso fylla i på närstående, men då måste jag logga in på DERAS konto.
Och är det då någon som kan förklara hur i helvete de ska kunna ha ett eget konto då man behöver BankID för att införskaffa ett konto!?!!???!!!
Tid
Det finns visserligen massor med tid, men hjärnan är helt ockupperad av tankar på bröllop, bröllopsresa, bröllopsgäster, kyrka, musik, transport, vaccin, pass, namnbyte, marschaller, klänning, barnens kläder Och Så fucking Vidare!
Hjärnan är alltdå för blockerad för att kunna utnyttja tiden rätt.
Oftast kommer lösningarna under de sömnlösa nätterna.
Då kommer också alla de här vardagliga sakerna som jag hela tiden glömmer.
MÅSTE ORDNA! MÅSTE KOMMA IHÅG!! tänker jag och somnar om en stund igen.
På morgonen är alla måsten glömda...
Förlåt alla ni som jag skulle hört av mig till, jag har glömt det.
Bli inte förvånade om det dyker upp ett sms mitt i natten med svar på frågan ni ställde för en månad sen.
Viktor badar, jag lider
Han är helt lyrisk och superduperexalterad.
Jag är nervös.
En sån där nervös mamma som ser alla skräckscenarior framför mig och kommer lida av katastroftankar hela dagen.
Då frågan kom igår var jag tvungen att konsultera två andra mammor, min egen och Viktors moster.
Deras svar var inte ens en liten smula tveksamma, "Klart pojken ska följa med och bada!"
Men Emma tillade också då hon hörde min darrande röst, att om jag mådde dåligt av det skulle vi inte låta honom åka.
Men sån vill jag ju inte vara!
Jag vill inte hindra Viktor från att göra roliga saker bara för att jag inte kan vara med.
Det gäller att klippa den där klibbiga navelsträngen och inse, han blir stor, och jag kommer inte alltid vara den centrala delen i hans liv...
Som Viktor sa; "mamma, det är så här stor jag har blivit nu"
Ja du, min lilla grabb, det har du :(
Dagen kommer bli lååång och nu gäller det att fylla den.
Tvätta pappa och mammas bil, träna med Manke och komma ihåg att jag har en dotter som fortfarande har mig som sin bästa vän.
För övrigt var dfet jävligt otaktiskt att visa framgångsbilden, nu backar jag med gigantiska kliv!
Jag äter snask och dricker öl och vaknar helt buksvullen och missnöjd.
Jävla karaktär, vad dålig du är!!
Ni är snälla :)
sex centimeter midja
Tack!!
Mer bröllop åt folket!
Jisses vad roligt det är och vad kära vi är!
Vi pratar, lunchar, planerar och längtar.
Allt i symbios med varandra, utan gräl och sura miner.
Vi tar en kaffe och pratar med varandra utan att den ena sitter och läser tidningen samtidigt.
Vi pussas och kramas och ignorerar barnens BLÄ-utrop (obs, vi hånglar inte!)
Ante putsar fönster och viker tvätt. Jag städar och skapar ordning och reda.
Vi har det såååå bra!!!
Det här låter som ett något ironiskt inlägg, men så är det inte!
Nu sitter jag med ett välförtjänt glas rött och firar att foten klarade Aktivas höstform ikväll!!!
Här har jag tvingat ner min blivande MAKE på spikmattan.
Utan tjafs, med ett leende på läpparna provade han och kanske kanske tyckte han till och med om det :)
Lite svårt att slappna av bara :)
Ok, nu har jag tänkt... och JO jag bjuder på en framgångsbild.
Det var ju ganska nära när jag visade min spikade rygg, men det fanns ingen "före"-bild med då...
SÅ,nu kommer det...
Några kommer tänka, "vilket jävla pucko som exploaterar sig så där"
andra kommer tänka; "BRA JOBBAT"
och ytterligare några andra kommer älska att jag lägger ut bilden men istället för att erkänna det kommer man säga; "FY fan vilken självupptagen BITCH!"
Förmodligen har ni alla rätt :)
Låt oss då åter minnas min blogg som det mediala minne det är.
Och visst jag KAN lösenskydda, men jag vill inte! för jag älskar att ni älskar att titta in här :)
självupptagen - check!
Åsså kommer ni granska, precis som jag gör, och ni kommer säga; "ja ja men hon står ju bredare med benen på den högra bilden!"
Sen kommer ni tycka att jag har skitfula trosor, trassligt hår och att hela jag lutar som det där tornet i Pisa.
Ni kommer tro att jag ångrar den 13 år gamla stjärnjäveln i svanken, och vet ni vad; ni kommer ha alldeles rätt.
Men, trots era påhopp och åsikter så kan ni inte sänka mig!
Jag är så sjukt stolt över mig! (och mina fula trosor är jättesköna...)
tre kilo kvar, HEJA STINA!!!!
Massage även på spik
Varit hos Mona och fått massage, underbart!!
Lånade även hem en spikmatta, lika underbart!!
En skön smärta som märks :)
Måste HA!!!!
musik
Test
Rent hus!
Huset är kliniskt rent, finns inte ett enda plagg kvar i tvättstugan och som grädde på marängswichen kom Amelia i brevlådan.
NU ÄR DET MYSIGT!!!
Buzzador!
Om jag kunde skulle jag länka er så att ni kommer till min rekryteringslista, men jag kan inte...
Ni får hitta själva på buzzador.com
Jag sover på aga
Det tär på sömnen kan jag säga.
Igår natt befann vi oss i ett exotiskt utland för att gifta oss.
Vi hade hyrt 40 rum på ett lyxhotell och till oss själv hade vi hyrt hela takvåningen och fullkomligt badade i lyx!
När vi som bäst höll på att packa in oss i våningen upptäcker jag att jag glömt klänningen.
PANIK!
Inte nog med det, vi hade absolut inte alls råd att ha 40 rum på ett lyxhotell och endast 20 närvarande gäster.
Vi hade absolut inte råd att bo i takvåningen.
Det slutar med att vi sitter på en billig turistrestaurang tillsammans med ett helt gäng andra turister och har vår bröllopsmiddag.
Jag får låna en vit skjorta av restaurangen...
Det är 8:e drömmen om klänningen, 2:a om ett hotell i utlandet kopplat till bröllopet och kanske 20:e som har med bröllopet att göra.
Inatt däremot drömde jag om oförskämda julgäster som kom i trasiga kläder, fattiga som parasiterna som sitter på lössen men ack med så präktiga silikonbröst...
Idag har jag ambitioner om att få in lite bilder här, det var alldeles för länge sedan...
