Jag tycker att man visst får ha "dåliga dagar" på jobbet MEN INGEN ska behöva lida av att man har en dålig dag. Det får man hålla för sig själv. Om man upplever sina arbetsförhållanden så dåliga att det går ut över andra männsikor som behöver just din hjälp då måste man göra något åt det.

Om en person har kört in i din bil, svurit högt åt dig, bitit dig i tummen, kissat ner dina byxor, kräkts över armen, inte lämnat dig i fred ens för två minuter så kan det vara som så att denna människa ha en anledning över sitt beteende. Vem har rätten att välja den person som ska få ett trevligt bemötande för man har precis fått fika, men nästa som kommer ger man ett dåligt bemötande för man går snart av sitt pass och har inte tid.

"Som jag vill bli bemött, möter jag andra" Något jag personligen försöker eftersträva. Å jag lär mig mycket på varje möte.

Ett leende kostar inte mycket, inte en hälsning heller, lyssna, en lätt klapp, ögonkontakt är inte så svårt. Visst är det stressigt på våra jobb men detta tar som minst 30 sekunder. Man kanske kan välja att koncentrera sig på annat än att prata över huvudet på andra och titta på den man hjälper istället?

Vad som förvånar mig är hur Du kan framföra kritik på detta sätt utan att först personligen ta reda på vad som egentligen hänt? Du har valt att lyssna på tredje part utan att först konfrontera de personer som varit involverade i vården av din mormor. Då du själv arbetat på en vårdavdelning, och vet att man som vårdare ibland kan få ta obefogad kritik, borde det vara en självklarhet! En aning oproffessionellt kan jag tycka.
Sedan kan man undra varför Du som anhörig inte fanns hos din mormor, höll hennes hand och gång på gång svarade på hennes upprepade frågor?
Det som kanske är mest illa är att Du målar upp en bild för allmänheten om hur man blir behandlad på Sollefteå sjukhus, "vårt fina sjukhus" har jag för mig att du sa en gång. Men eftersom Du anser att vård/omvårdnad är något man endast uppsöker i absoluta nödfall kanske det är lika bra att vi river bygget. Då får vi alla, oavsett vem, åka till Sundsvalls sjukhus...och hoppas på gott bemötande!

Vad roligt att det skapas debatt, nyttigt liksom. Och bannemej på tiden.

Idag har vi påsklov, firar med sovmorgon och "göra-vad-vi-vill" vilket betyder att jag städar och tvättar och barnen har fått lov att spela en stund...

Går igenom bildarkivet på bloggen, finns en hel del bilder.

Så Små!

Sandlådan, som vi var tvungna att ta bort förra året eftersom hela kvarterets katter använde den som toalett.
Straffet för att man inte själv har katt sägs det...
nypermanentat, snart tre år sedan nu...

moonar för dumdristiga tyskar i Danmark, provocerande, ja det är jag det.

ridtur i Bönhamn, Viktoria, Frida och jag.

Sommar i Bålsta

Poolbad på Mobränna

Båttur på Faxälven


Nä nu måste jag sätta fart, snart kommer storfinfrämmande på kaffe.

Det här är min mormor.
Förmodligen världens bästa mormor.
Fast med handen på hjärtat vet jag för lite om det.
Jag är tyvärr ett typiskt storhelgsbarnbarn.
Det är en sådan där insikt som kommer svida i märgen och gräva milslånga grottor i samvetet när det är för sent att göra någonting åt det.

Just nu ligger min mormor på sjukhuset.
Hon har träffat alla instanser; mina suveräna kollegor, snabbt och bra omhändertagande akutpersonal, superkompetent IVA-personal, fokuserad OP-personal och slöa jävla bittra undersköterskor på avd.

Min mormor är född på 20-talet och tillhör således den högaktningsfulla generationen som faktiskt varit med om allt.
Hon tillhör också den generationen som numera sållar sina minnen och som tydligt visar att det finns hållpunkter i våra liv som är lite mer värda att samla på.

Min mormor är med andra ord en aning virrig.
En flytande sjukhusmiljö där det inte är säkert att man vaknar på samma ställe som man somnade, blir för henne ännu mer förvirrande.

Min mormor blir vad man fult nog kallar "en jobbig patient".

Det är långt ifrån all vårdpersonal som är kompetent nog eller har folkvett nog att vårda en sådan "jobbig patient"
Tyvärr spelar det ingen roll, för trots årsvis av påpekanden om viss personals olämplighet gör man som konflikträdd chef inte ett skit åt saken.

Idag fick jag berättat för mig hur man behandlar min mormor på avd(?) Sollefteå sjukhus.
Den som klargjorde saken för mig var en annan patient, som delat sal med mormor och som nu fick transport av mig och min käre kollega till ett annat sjukhus.

Hon vittnar om hur personalen stått på varsin sida om henne, babblat om än det ena än det andra och totalt ignorerat hennes förvirrade rop på hjälp.
Istället för att ge mormor ett leende av bekräftelse på att de åtminstone hör henne, ger de varandra miner som tydligtvisar hur jävulsk jobbig de tycker att mormor är.
Mormor frågar:
"varför svarar ni mig inte?"
Och de svarar inte utan går därifrån...

När min storasyster kommer för att besöka henne, säger mormor:
"jag tror att jag har gjort någonting fel, att jag har varit dum för de är så arga på mig, Emma, kan du gå och be dem om ursäkt?"
Det här har damen vi transporterade berättat, inte Emma.
Damen vi transporterade tyckte det hela var fruktansvärt obehagligt och hon ville så gärna säga till Emma att det mormor berättade var sant, samtidigt ville hon inte lägga sig i andras affärer. (vi måste trots allt komma ihåg vilket land vi befinner oss i...)

Mamma har nu berättat för mig att mormor fått ett enkelrum eftersom hon var så orolig, med sjukhusspråk: en jävligt jobbig patient.
Med mitt språk; min mormor.
Min gamla mormor som visserligen råkat radera delar av minneskortet, men som aldrig någonsin skulle göra en fluga förnär och som likt ett barn inte riktigt kan förstå var, när, hur, och varför.
Jag önskar att jag kunde veta att de flyttat henne för att i lugn och ro kunna sitta vid hennes sida och gång på gång svara på hennes upprepade frågor och att de i lugn och ro vill hålla hennes hand och vara ett litet hårstrå av trygghet att greppa tag i.
Tyvärr vet jag att man flyttar henne av andra orsaker.

Det är min mormor nu, imorgon är det någon annans mormor, farmor, morfar, mamma, pappa, syster eller bror.
De olämpliga "resurserna" i vården kommer alltid finnas där och göra oss jävligt påminda om att VÅRD/OMVÅRDNAD, det är fasen ingenting man uppsöker om man inte är i absolut nödläge.

Myskväll med Barbiefilm och välunt glas vin.
Eller välunt och välunt, välbehövligt kanske är ett bättre ord.
Jag gillar barnfilmer men det här är bland det värsta jag någonsin sett.
Mer förutsägbart än senast lästa Anna Jansson, fler nuttiga repliker än i Prinsessans dagbok (blogg) och en historia som inte bygger på nånting annat än taskig fantasi och rosa.


Menlöst.

Klara OCH Viktor sitter dock fängslade, precis som sig bör.

Äntligen blev jag less på choklad, för stunden i alla fall.
Jag har försökt bli less i två dagar nu, utan framgång.
Istället för kräklust har chokladen skapat någon slags merlust, efter ostkrokar!
Nu sitter jag på jobbet och har VRÄKT i mig choklad, givetvis romerska bågar.
Låtsas att det har varit min lunch...

Bredvid mig ligger dagens tidning där jag alltid faller över formuleringar som får mig både att skratta och irriteras över mitt pretentiösa sätt att läsa.

Ett roligt uttalande från poliskonstapeln noteras:
"Vi har även mottagit fler anmälningar om stöld från sjukhuset nu i dagarna. Det verkar som om någon varit där."
Detta är visserligen ett citat, och kan inte beskyllas redigeraren (om de nu har någon sådan på TÅ) men visst är det roligt!?
Det verkar som om någon varit där...

Visserligen är Sollefteå sjukhus ett litet litet pyttepyttelitet nästan osynligt och dessutom helt meningslöst sjukhus, men nog fasen rör det sig hundratals människor där varje dag.
I veckan har det dessutom rört sig extra mycket folk där eftersom Härnösandare och Sundsvallsbor vallfärdat hit då O-du-stores JÄÄÄÄTTTESTORA superduperduktiga LÄNSsjukhus varit fullbelagt...

För övrigt:

På tisdag åker pappa och mamma till Danmark, jag längtar så jag blir galen tills vi också åker dit!!!

Era uppskattade kommentarer till trots är jag inte helt genomnöjd med I-phone-tolkningen av mitt hår.
Jag tycker mästerfotografen Klara fick fram nyanserna på ett bättre sätt.

Det går åt det röda och det är det som är så fantastiskt underbart magiskt!
Till hösten har Annika lovat mig ännu mera rött!

Anton Hedman

 har efter ett förståeligt firande tillbringat natten i polisens fyllecell.
"Vad ska jag säga? Jag var full, men jag har inte gjort mig skyldig till något brott"

Kissie

som plastikopererat allt man kan tänkas tillåta som plastikkirurg och som bantar (!) med barnmat säger i Debatt att hon inte valt att vara förebild, och bryr sig således inte om sin roll som sådan.
Att hon är en av Sveriges populäraste bloggar relaterar hon inte till att småtjejer skulle se upp till henne...

Mikael Persbrandt

som togs på bar gärning snortandes kokain, försvarar sig med det världsvana uttrycket "det var inte ens en hel lina"
Nu kliver han av som ambassadör för UNICEF.

Magnus Hedman

som inte "förstod" att den rumänska tjejen fick betalt för sina tjänster utan trodde att kändisskapet föder lustar hos tjejer som han inte hade samvete att motstå

Stina Holmberg

Dryga 30 (var tvungen att fråga sin man om hur gammal hon blir i år) moonar på sin 30-årsfest, kan mycket väl tänka sig att dricka öl på en tisdag, säger med hysterisk ton "VAD DUKTIG DU ÄR" och tänker "skynda på för helvete vi är sen!!" när barnen cyklar till skolan, tycker att Drakborgen är som att befinna sig i helvetet, irriterar sig på vågen som inte visar rätt siffror, inte minns namnen på sina vänners barn, minns ännu sämre deras födelsedagar och födelseår med för den delen. Som försöker betala 250 kronor för tre pizzor och nästan skäller ut bagaren som hävdar att det bara blir 150:-, leder ett kvarterslag trots att hon aldrig själv spelat fotboll, skvallrar för fröken när knivar och piller dyker upp i skolan, kräks av blodpudding och köper färsk kyckling för att hon aldrig har middagsplanerna klara i tid till att tina den frysta.


Hur viktigt är det med förebilder?

Till en början tyckte jag att det var upprörande men det är ändå bara barn som i all välmening utväxlat välvilja med varandra.
Tjejen i klassen ville förmodligen inte försöka få Viktors organ att svikta genom att lura i honom överdoser Ibuprofen.
Hon gav förmodligen inte tabletterna till honom för att han skulle krossa dem och snorta pulvret för att leka knarkare.
Hon gav honom tabletterna för att hon ville vara snäll.
Viktor tog emot dem för att han fick dem.
Enkelt.

MEN, frågan om varför en 7-åring går omkring med läkemedel i sin skolväska kvarstår, och den frågan äger inte jag.
Därför vidarebefordrar jag frågan till lärarna.

Minutrarna efter att vi kommit hem från fritids ringer fröken, och då har hon redan pratat med fadern som inte hade en aning om nånting.
Förmodligen finns en logisk förklaring.

Nu finns vetskapen både hos personal och föräldrar och det tycker jag är bra.

Du som nu tycker att det är fel väg att gå då man tar frågan med lärarna istället för föräldrarna, kan du utveckla?!

Jag vet med bestämdhet att sådan kommunikation definitivt kan leda till onödig ovänskap!
Det är skolans jobb och ansvar, då våra barn befinner sig där, att hålla reda på vad barnen tar sig för (så gott det nu går i klasser fyllda till bristningsgränsen)
Med det har jag INTE sagt att det är skolans uppgift att uppfostra barnen, för det tycker jag verkligen inte.
MEN koll vet jag att de vill ha, och börjar vi föra någon sorts anklagande, ifrågasättande kommunikation föräldrar emellan och lämna skolpersonalen utanför tappar de ju den kollen, samtidigt som det uppstår en olustig stämning mellan föräldrarna.

Det ska gå rätt till, eller hur!!


Den sneda tanden är äntligen på väg ut!!

Så kom den till slut, bilden i tidningen!
Alla nyfikna tanter som tjatat på svärmor och mamma, kan nu stilla sitt sinne. Sicken bra dag för dem!
Här är den, http://familjeannonser.allehanda.se/contentShowAd.aspx?cgProductId=4509357

Jag köper INTE bortförklaringar som att krig får folk att göra konstiga saker, eller att han skulle har varit tvingad av överordnade att utföra dessa vidriga handlingar.
Jag köper det inte alls!
Jag får bekräftat att jag inte ska köpa det, när jag kan läsa att han erkänner, i sammanhanget lindriga brott, men inte en enda rad finns att läsa om att han säger sig vara tvungen av någon med högre militär position att utföra tortyr, skenavrättningar och sexuella övergrepp.
Man har ett val.

Lätt att säga då jag aldrig varit i samma situation, men OM jag hade det och jag hade varit tvingad av högre makter, skulle jag med bestämdhet hävdat det i rätten.

Hur det än må vara lider jag med hans oskyldiga barn.
Må de kunna gå vidare och få ett lyckligt liv utan fördömande blickar och kommentarer från inskränkta människor som inte kan skilja på sak och person!

Jo, mirre, det var min middag.
Behövdes inte mer efter en rejäl lunch på Nipan.

Vikla vinklar föddes ur tanken på hur mycket småsaker som egentligen är stora, bara det att de glöms bort i en så stor värld där flodvågor och kärnkraftverk liksom äter sig in i oss och får oss att vara tacksamma över hur bra vi har det.

Det är så klart bra att man kan få känna så, man behöver ju heller inte leta efter saker att vara förförat förbannad över, men de små sakerna kan bli ofantliga i sin egen lilla värld och eftersom man inte vill "klaga" har de osagda sakerna en förmåga att växa sig större.

Till exempel:

En vän till mig berättade om hur hans dotter kommit hem två dagar från förskolan och berättat att hon inte fått lov att äta något mellanmål.
Anledningen till det var att hon inte hade ätit upp sin lunch.
Då föräldrarna konfronterar personalen med vad deras femåriga dotter berättat, får de bekräftat att det är så.
"Barnen ska lära sig att äta upp det de tar för sig" löd förklaringen.
Föräldrarna frågar då om barnet själv får välja vad hon vill ta för sig av, och får då ett nekande svar.
"Vi uppmanar barnet att prova av allt"

Jag blir helt sjuklig av förfäran när jag hör sånt här så jag mailade rektorn för den icke angivna förskolan.
Väldigt snabbt fick jag svar om att hon liksom jag ansåg det vara förfärligt och hon skulle genast prata med personalen och återkomma till mig.
Ikväll 20.15 fick jag ytterligare ett svar, den beundransvärda människan sitter alltså och sliter sitt hår även kvällstid för att bringa klarhet.
Dessvärre hade hon inget annat svar än att hon pratat med personalen och fått deras version, hon skulle nu vilja att "min" förälder kontaktar henne så att hon kan utreda fallet ordentligt.

Jag måste ge henne en eloge för att hon så snabbt och på så enstaka indicier svarade mig.
Jag hoppas nu att de kommer till rätta med denna icke tradiotionella förskolepedagogik.

Jag har en ny kategori i mitt kategorifält.
Ett litet test för att pröva mina vingar inför kommande utbildning, OM jag kommer in vill säga :)

Vikla vinklar... heter den och än så länge har jag bara ett inlägg och en idé.
Idén sjösattes i dag genom att jag skickade ett mail till en rektor.
Jag inväntar spänt svar, sen får vi se vad det blir av det hela.

Har ni några idéer till inlägg i kategorin?!
Finns det någonting ni undrar över, något som stör er eller har ni bara en idé?
Hör gärna av er, om ni inte vill skriva om det här så kan ni maila mig på slassen@hotmail.com