Årgångsjämlikhet
Vi ska få så mycket mat vi mäktar stoppa i oss hos Anders faster och hennes make.
Det är väldigt trevligt av dem att bjuda oss på mat, det är väldigt trevligt att vara där, de är väldigt trevliga människor.
Jag vet av erfarenhet att maten kommer dukas på bordet av Antes faster, resterna och disken kommer dukas av från bordet av Antes faster.
Antes faster kommer vara den som står i köket och diskar.
Hon kommer vara den som genast efter förrätten dukar fram varmrätten och genast därefter efterrätten.
När man äntligen slår sig ner i soffan och jäser ut den överfyllda magen, kommer hon duka fram kaffe och SJU sorters kakor.
När vi druckit kaffet kommer hon duka av. Igen.
Vad som har hänt innan vi kom och vad som händer efter att vi hjärtligt tackat för maten och beger oss hemåt, vet jag inte.
Men den ojämlika stämning som råder så länge vi är i huset känner jag mycket väl till, och jag känner mycket väl igen den från andra tillfällen av middagar hos andra hjärtliga människor.
Det är inte så att Antes faster tycks ha något emot den här arbetsordningen.
Hon tycks inte besvärad av att medan vi andra sitter går hon uppskattningsvis 3000 steg, missar så väl samtalsämnen som mat.
Men hon bara ler, så där hjärtligt som damer i hennes generation gör.
Det är så svårt att försöka se bakom leendet och luska ut om hon verkligen på riktigt tycker att det här är OK.
Däremot blir jag fruktansvärt besvärad.
Inte alls för att deras jämlikhet tycks obefintlig utan för min egen tankegång om att jag som KVINNA måste erbjuda mig att hjälpa henne i köket.
Jag fullkomligt hatar känslan av att deras generation anser det vara folkvett att som kvinna erbjuda hjälp i köket!!
Jag tänker ge mig på en "tyst" protest, unna mig att vara gäst och i tysthet anse att hur deras könsroller är fördelade inte har något som helst med mig att göra.
Antingen kommer min "protest" inte uppfattas överhuvudtaget, eller så är jag en sanslöst bortskämd jäntunge.
Ante behöver inte sitta och analysera det här, han sitter säkert i all sin manlighet.
Känner igen mig hur väl som helst. Ibland har jag i protest gett f*n i att hjälpa till vilket har lett till frågan från min så kallade MAN; varför hjälpte du inte till?!! Men va f*n vare som sa att inte HAN kunde hjälpa till??? Men som vanligt är man där och frågar: Kan jag hjälpa till med något och blir lika generad varje gång dom äldre damerna säger att: Nä sitt du, jag gör det här. Men plockar lite på måfå gör man ju ändå :) Hoppas att Ni får en trevlig och god middag.
Vet ni, jag tror faktiskt inte att de äldre damerna förväntar sig någon hjälp alls. Men om ni unga tjejer gör det är det "normalt" och om era män gör det är de fantastiska underbarn. Sorry!!
Säger hon som är mittemellan en äldre dam utan förväntad hjälp i köket och en yngre som tar jämlikhet överallt (??) för självklart. Och gör bara det hon vill, men tacksamt tar emot all hjälp oavsett vem som erbjuder den...
Jodå, ni yngre brudar är bara normala om ni hjälper till, medan era män är fantastiska underbarn om de gör detsamma. Sedan förväntar sig nog inte äldre damer någon hjälp alls i köket som är deras revir. Hoppas jag.
Säger hon som är mittemellan att göra allt själv och att ta jämlikhet för självklart - överallt. Men jag tar tacksamt emot all hjälp oavsett vem som erbjuder den och gör aldrig mer än jag har lust med själv. Sådeså!
Känner igen detta så mycket!
Hos svärisarna är det ett fullständigt normalt mönster, normala 45-åriga karlar ramlar ner i mammas soffa och glömmer bort hur man gör när man dukar och vi svärdöttrar trängs i köket....
Går man och sätter sej känner man sej sjukt onyttig och får för sej att man få blickar från de andra damerna! (Vilket man nog inte får, men helvete, vad köns-tänket sitter djupt rotat!!!)
Ja guuud vad man känner igen sig. Brukar nästa få ryta till åt svärmor och säga att hon ska sätta sig ner och äta hon också.
