Mormor
Det här är min mormor.
Förmodligen världens bästa mormor.
Fast med handen på hjärtat vet jag för lite om det.
Jag är tyvärr ett typiskt storhelgsbarnbarn.
Det är en sådan där insikt som kommer svida i märgen och gräva milslånga grottor i samvetet när det är för sent att göra någonting åt det.
Just nu ligger min mormor på sjukhuset.
Hon har träffat alla instanser; mina suveräna kollegor, snabbt och bra omhändertagande akutpersonal, superkompetent IVA-personal, fokuserad OP-personal och slöa jävla bittra undersköterskor på avd.
Min mormor är född på 20-talet och tillhör således den högaktningsfulla generationen som faktiskt varit med om allt.
Hon tillhör också den generationen som numera sållar sina minnen och som tydligt visar att det finns hållpunkter i våra liv som är lite mer värda att samla på.
Min mormor är med andra ord en aning virrig.
En flytande sjukhusmiljö där det inte är säkert att man vaknar på samma ställe som man somnade, blir för henne ännu mer förvirrande.
Min mormor blir vad man fult nog kallar "en jobbig patient".
Det är långt ifrån all vårdpersonal som är kompetent nog eller har folkvett nog att vårda en sådan "jobbig patient"
Tyvärr spelar det ingen roll, för trots årsvis av påpekanden om viss personals olämplighet gör man som konflikträdd chef inte ett skit åt saken.
Idag fick jag berättat för mig hur man behandlar min mormor på avd(?) Sollefteå sjukhus.
Den som klargjorde saken för mig var en annan patient, som delat sal med mormor och som nu fick transport av mig och min käre kollega till ett annat sjukhus.
Hon vittnar om hur personalen stått på varsin sida om henne, babblat om än det ena än det andra och totalt ignorerat hennes förvirrade rop på hjälp.
Istället för att ge mormor ett leende av bekräftelse på att de åtminstone hör henne, ger de varandra miner som tydligtvisar hur jävulsk jobbig de tycker att mormor är.
Mormor frågar:
"varför svarar ni mig inte?"
Och de svarar inte utan går därifrån...
När min storasyster kommer för att besöka henne, säger mormor:
"jag tror att jag har gjort någonting fel, att jag har varit dum för de är så arga på mig, Emma, kan du gå och be dem om ursäkt?"
Det här har damen vi transporterade berättat, inte Emma.
Damen vi transporterade tyckte det hela var fruktansvärt obehagligt och hon ville så gärna säga till Emma att det mormor berättade var sant, samtidigt ville hon inte lägga sig i andras affärer. (vi måste trots allt komma ihåg vilket land vi befinner oss i...)
Mamma har nu berättat för mig att mormor fått ett enkelrum eftersom hon var så orolig, med sjukhusspråk: en jävligt jobbig patient.
Med mitt språk; min mormor.
Min gamla mormor som visserligen råkat radera delar av minneskortet, men som aldrig någonsin skulle göra en fluga förnär och som likt ett barn inte riktigt kan förstå var, när, hur, och varför.
Jag önskar att jag kunde veta att de flyttat henne för att i lugn och ro kunna sitta vid hennes sida och gång på gång svara på hennes upprepade frågor och att de i lugn och ro vill hålla hennes hand och vara ett litet hårstrå av trygghet att greppa tag i.
Tyvärr vet jag att man flyttar henne av andra orsaker.
Det är min mormor nu, imorgon är det någon annans mormor, farmor, morfar, mamma, pappa, syster eller bror.
De olämpliga "resurserna" i vården kommer alltid finnas där och göra oss jävligt påminda om att VÅRD/OMVÅRDNAD, det är fasen ingenting man uppsöker om man inte är i absolut nödläge.
Fy fan!!! Hur kan dessa människor sova om nätterna??!! Jag blir så jäkla upprörd över sånt här. Sparka dom där bitterfitterna och ge dom som vill hjälpa dom äldre chansen istället!! Usch!!
Som vanligt Stina, otroligt bra skrivit!!
Till ämnet, det gör ont att läsa det du skriver och det som gör mig upprör är att dessa människor som jobbar inom vården och beter sig på detta sätt faktiskt själva valt yrket! Detta får mig att fundera varför man inte skolar om sig om det nu är så himla jobbigt att ta hand om patienterna som faktiskt gör så att de får lön.
Alla har vi dagar då vi är skitless på våra jobb men det får ALDRIG gå ut över kunden (i detta fall patienten).
Hoppas det löser sig med din mormor... att hon får den vård hon är värd!
Åh din goa mormor... Den sötaste raraste lilla tant man kan tänka sig (hade äran att ta hand om henne någon natt - och hon var långt ifrån "jobbig" - tvärtom, en riktig raring)! Svider i hjärtat när jag läser vad du skriver :( :( :(
Jag arbetar ju som du vet som Uska.. och jag känner mig oerhört glad över att jag får ha min gulliga ( virriga) mormor boende på den avdelning som jag jobbar på.. så har det varit i några år nu..att VETA att mormor har det ba, varenda dag ! jag tycker det är fruktansvärt att din mormor blivit behandlad på detta viset.. jättetrist ! ha en fin påskhelg på er Tjingeling! Vicks
Jag har själv hotat att kasta ut en undersköterska genom fönstret och jag skulle inte öppna det heller.Hon var grymt (DUM) mot min syster som var döende.MEN jag dömer inte alla uskor.Jag beklagar men framför din kritik till läkaren som är ansvarig.Det tar nog bäst.Men mormor skall bli frisk så hon kommer hem.Glad Påsk så gott ni kan.
Jag dömer helller inte alla undersköterskor och jag hoppas jag inte har stött mig nu med de som inte behöver ta åt sig.
Jag har dock själv jobbat på avd och har bittra erfarenheter av hur det fungerar...
MEN som sagt det gäller inte ALLA.
Nu åker jag dit till ronden!!!!!
Som vanligt så skriver du suveränt Stina..., du berör mig verkligen!!!
Får en klump i magen och tårarna bränner när jag läser det här inlägget om din mormor - och tyvärr är det väl så det ser ut...
Det gör en ont när ens nära och kära blir behandlade så här men din mormor hade nu turen att ni fick vetskapen om hur hon behandlats och att ni reagerar och agerar!
Hoppas att allt löser sig till det bästa!
Underbart skrivit som alltid Stina och jag hoppas verkligen att det ordnar sig för din Mormor. Jätte Kram till Er alla och en Glad Påsk önskar jag Er
man ska vara frisk för att orka vara sjuk, som det heter. hemskt när människor som din mormor inte orkar eller vågar säga ifrån. och vad händer om patienten inte har anhöriga som strider för hans eller hennes rätt?... total utsatthet för personer som inte kan agera professionellt.
ibland glöms det bort att vi har med människor att göra... människor med känslor.
Det var inte svårt att agera så nu hoppas jag att vederbörande får vad de ska ha annars tar jag en omgång till!
Alla har dåliga dagar på jobbet, och jag tror att vi alla som jobbar inom vården har bemött patienter på ett sätt som vi inte bör någon gång i våra yrkesliv. Tycker att du bör tänka dig för Stina innan du skriver vissa saker, det är fula ord!
Jag är sjuksköterska och har träffat åtskilliga förvirrade damer och herrar genom åren men aldrig tänkt på dem som "jävligt jobbiga". Det är inte sjukhusspråk Stina, det är dina ord. Däremot kan jag absolut erkänna att mitt bemötande inte alltid varit det bästa. Kan det inte vara så att din mormor flyttades tll enkelsal dels för att själv få lugn och ro, dels för att de andra pat. på salen skulle få lugn och ro? Alla som vistas på sjukhus är där för att tillfriskna och hur det än är försöker vi göra det bästa för alla och ta hänsyn till alla. Tack för ordet!
Varsågod för ordet "en med insyn"
Fula ord är min specialité, i mitt språk. Och jo då jag tänker mig för, annars hade jag hängt ut både namn och arbetsplats också... Tackar för omtanken dock :)
önskar att du som betonar mitt namn två ggr skulle våga skriva ditt, inte för att man måste men det är alltid trevligare om jag inte behöver känna det som om jag kommunicerar med en okänd misstyckare
Ursäkta mig, men jag måste få tillägga att jag tycker att det är mer ok att tänka "jävligt jobbiga" än att ha ett dåligt bemötande. För tankar det har man för sig själv (om man inte yttrar dem) men ett bemötande delar man, och i ett dåligt bemötande så agerar man negativt och någon annan som inte förtjänar det tar illa vid sig... Och jobbar man med människor så har man också tagit på sig att göra allt för att männsikan man möter ska "vad som än händer" så ska man bli trevligt bemött. Jätteviktigt speciellt när det gäller där folk kan känna sig underlägsna som i detta fall. En som är utbildad mot någon som söker hjälp... "Ajabaja moster maja..." Visst kan man ha dåliga dagar på jobbet men det får aldrig gå ut över andra.
Jag är glad att ditt inlägg, har blivit en debatt, vissa saker måste man säga även om de är otrolig dåliga, för hur har man annars en chans att förbättra om man inte lyfta upp det. Jag tycker det är en påminnelse till ALLA (läkare,ssk,usk) som jobbar inom vården att den som man vårdar kan vara din mormor/farmor...(ditt barn!) Jag accepterar inte "dåliga dagar" på jobbet, vart är proffesionaliteten??? Hoppas det händer nånting!
Hoppas att alla som blint håller med Stina och "inte accepterar dåliga dagar på jobbet" vet vad de talar om. Jag respekterar deras åsikter om de jobbar inom vården och vet hur oerhört stressigt och påfrestande det kan vara. Vissa dagar har man kanske inte hunnit äta lunch och knappt suttit, detta för att försöka göra allt så bra för pat. som möjligt, men det resulterar i trötthet och det i sin tur kanske resulterar i att man blir lättirriterad. Har man jobbat inom vården och påstår att man alltid bemöter patienter precis som man ska så ljuger man!! Någon sådan vårdpersonal existerar inte, så är det bara.
Jag tycker att man visst får ha "dåliga dagar" på jobbet MEN INGEN ska behöva lida av att man har en dålig dag. Det får man hålla för sig själv. Om man upplever sina arbetsförhållanden så dåliga att det går ut över andra männsikor som behöver just din hjälp då måste man göra något åt det.
Om en person har kört in i din bil, svurit högt åt dig, bitit dig i tummen, kissat ner dina byxor, kräkts över armen, inte lämnat dig i fred ens för två minuter så kan det vara som så att denna människa ha en anledning över sitt beteende. Vem har rätten att välja den person som ska få ett trevligt bemötande för man har precis fått fika, men nästa som kommer ger man ett dåligt bemötande för man går snart av sitt pass och har inte tid.
"Som jag vill bli bemött, möter jag andra" Något jag personligen försöker eftersträva. Å jag lär mig mycket på varje möte.
Ett leende kostar inte mycket, inte en hälsning heller, lyssna, en lätt klapp, ögonkontakt är inte så svårt. Visst är det stressigt på våra jobb men detta tar som minst 30 sekunder. Man kanske kan välja att koncentrera sig på annat än att prata över huvudet på andra och titta på den man hjälper istället?
Vad som förvånar mig är hur Du kan framföra kritik på detta sätt utan att först personligen ta reda på vad som egentligen hänt? Du har valt att lyssna på tredje part utan att först konfrontera de personer som varit involverade i vården av din mormor. Då du själv arbetat på en vårdavdelning, och vet att man som vårdare ibland kan få ta obefogad kritik, borde det vara en självklarhet! En aning oproffessionellt kan jag tycka.
Sedan kan man undra varför Du som anhörig inte fanns hos din mormor, höll hennes hand och gång på gång svarade på hennes upprepade frågor?
Det som kanske är mest illa är att Du målar upp en bild för allmänheten om hur man blir behandlad på Sollefteå sjukhus, "vårt fina sjukhus" har jag för mig att du sa en gång. Men eftersom Du anser att vård/omvårdnad är något man endast uppsöker i absoluta nödfall kanske det är lika bra att vi river bygget. Då får vi alla, oavsett vem, åka till Sundsvalls sjukhus...och hoppas på gott bemötande!
Oj vilken debatt det blidde Stina!
En viktig sådan.
Ingen är felfri, men i vår professionella yrkesroll har vi vissa skyldigheter. Visst, som personal hamnar man ofta i kontakt med människor som man normalt sett inte skulle komma överens med / umgås med / prata med i "vanliga livet" - men har man väl klivit i foppatofflorna och satt på sig namnskylten MÅSTE man ha ett proffsigt bemötande. Detta oavsett vad man tycker, tänker, känner... Oavsett om man har en dålig hårdag, krockat med sopbilen eller råkat tappa vinstlotten för vinden...
Vad var det vi lärde oss i skolbänken? "Alla är unika, alla har rätt till lika vård och behandling".
Ja du Stina. Bästa vittnet är medpatienter :-)de har inget att förlora på att vara ärliga :-) och det är ju inte direkt första gången de är kritiska....
Nä inte första gången, o vad som tyvärr verkar vara fokus på avd just nu är att måla anh som uppviglare istället för att fundera över hur det kommer sej att medpatienter o andra upplever detta. Kan det vara så att det behövs en förändring?
på doktorsguiden.se
utvärderas läkare.
på mitt jobb utvärderas vi lärare av våra elever
(digitala utvärderingar som sen ligger till grund för lönesamtalen)
kritiken svider ibland, men är utvecklande!
Kristina, om jag förstår dig rätt har du svårt för utvärderingar för att de kan vara FÖR kritiska? (om jag har missförstått dig ber jag om ursäkt.) Det är risker man får ta om man verkligen vill veta vad folk tycker och tänker. Visst kan jag som lärare enstaka gånger inse att eleven kanske har svårt att skilja på sak och person (besvikelse över t ex ett provresultat, omdöme eller liknande), men då känner ju JAG den tryggheten i mig själv och hetsar inte upp mig i onödan. Alltsomoftast har dock kritiken varit relevant... och jag hade inte velat vara utan den, så här i efterhand.
Ojet, du har missförstått.. Kanske dax att det händer något då det inte är första gången pat eller medpat berättar liknande händelser..
Det är helt otroligt att diskutera situationen som beskrivits och samtidigt tala om "en dålig dag på jobbet"! Jag har haft mååånga dåliga dagar på jobbet men jag har aldrig låtit det gå ut över en kund och behandlat dem ovärdigt och respektlöst!
I grunden handlar det om respekt för andra människor tycker jag, sjuka eller friska, gamla eller unga, inte om man jobbar med för dålig lön, pressat schema osv. Att inte ens svara en gammal tant, oavsett om det är hundrade gången hon frågar, är sjukt ovärdigt!
