Jag är sämre på anonym kritik än jag skulle vilja vara. Jag vill vara så där jävulskt nonchalant och obekymrad som Katrin Zytomierska är. Men det är jag inte, och därför känner jag ett behov av "upprättelse" precis NU, 23.57 långfredag den 22 april. Självklart har alla dåliga dagar på jobbet, detta ursäktar dock inte att man tillsammans med en annan kollega grimaserar över en patients huvud! Ja, "jävligt jobbig patient" är ett påhittat uttryck av mig, men jag har jobbat länge nog inom vården att jag törs lova att det är ett förekommande uttryck. Det gäller inte bara förvirrade damer och farbröder utan även patienter som kräver sina rättigheter. Mitt språk är ofta fult, en ful ovana jag har för att kraftfullt påvisa någonting, oftast något negativt. Att mormor flyttades var förmodligen positivt både för henne och medpatienter. Som anhörig kändes det dock som att grimaserna nu kunde fortsätta i det fördolda, bara en känsla... Finns inget tvivel om att vi är där för patienterna och de som gör sitt jobb behöver heller inte ta åt sig av mina fula ord. Jag påpekar gång på gång i mina texter att det jag skriver inte gäller alla! Jag ogillar generaliserande. Även solen har sina fläckar, så även jag, men jag har aldrig nervärderat en patient! Även om jag nästan kissar på mig över kritik är jag glad för den. Men jag tycker det är läskigt om någon ogillar mig för något jag skriver, särskilt när det är någon anonym :(