I mitt jobb ser jag en hel del.

I mitt jobb hör jag en hel del.

Ofta är både det jag ser och det jag hör otrevliga fakta på hur vissa männsikors livssituation är, men också tragiska fakta om hur vårt samhälle ser ut.

Till exempel äldrevården.

Visst låter det bra med kategoriboende, demensboende och äldreboende, men jag har lite problem med den här sortens boende.

Jag tycker det luktar dödsångest, institution och urin, inte så där gott nybakt och nytvättat som i ett vanligt hem där en mormor inte gör annat än bakar bullar och tvättar mamelucker hela dagarna.

Nu kan förmodligen inte de äldre som bor på ett sånt här hem baka bullar hela dagarna, och personalen, ja de har ju inte tid.

Så bulldoft går bort, och ersätts istället av kisslukt och handspritsodör.

Jag tycker också det är obehagligt att se de äldre uppställda vid köksborden i väntan på att få hjälp i säng, i väntan på sin tur till omvårdnad och sällskap.

Sällskap som varar exakt så lång tid det tar att lägga någon från rullstol till säng.

Sen är det bara att vänta igen.

Det bästa som kan hända är att två gamla tanter, inte långt från de äldres egen ålder, kommer och spelar dåliga gitarrackord och sjunger falskt.

Eller att få komma "ut" till samlingssalen och leka kyrka då prästen kommer på besök.

Det här är mina fördomar, kom ihåg det.

Dock är de inte långt från verkligheten eftersom jag själv under drygt ett års tid arbetade på ett boende med ett klatchigt namn som givetvis slutade på GÅRD.

Sen har jag ju de erfarenheter jag upplever nu, med mitt nuvarande yrke på ambulansen.

Som här för kvällen:

En undersköterska jag bara kan drömma om att det ska finnas fler av då det är dags för mig att ligga i HD-stol, berättar om deras arbetssituation som fruktansvärd. Dels på grund av inkompetent ledning och dels på grund av en man.

En äldre herre som på äldre dagar diagnosticeras med psykiska besvär och till råga på det är dement. Han sätter skräck i såväl "grannar" som personal på boendet då han löper amok på kvällar och nätter, tar stryptag på vem han än ser eller slåss och försöker kväva med sin käpp.

"Är detta rätt boende för honom?" frågar jag den underbara undersköterskan.

"Absolut" svarar hon "han är dement och detta är ett demensboende, men vi har inte personal så vi räcker till för att hantera de situationer han skapar"

Tragiskt.

Men inte lika tragiskt som på de boenden där det inte är de äldre som gör hemska saker, utan personalen.

Som det boendet söderut som bara i dagarna blev anmälda av en timvikare (BRA JOBBAT) för att de slagit vad om när en palliativ dam skulle dö och då hon gjorde det klädde de ut henne i solglasögon och spelade Allan.

Totalt vidrigt respektlöst.

Tyvärr händer det sådana vidriga saker över hela Sverige, på alla hem där det jobbar personal som glömmer att det är människor de har att göra med även om människorna inte kan tala för sig eller torka sig själv efter ett toabesök.

Den här typen av personal, menar jag bestämt, finns för att kraven på de som jobbar med våra äldre faktiskt inte alls är några krav.

Vem som helst kan få jobb på ett äldreboende, vem som helst! Med det inte sagt att alla som jobbar där är opassande, guldkornen är många men ändå för få.

Jag vill inte hamna där pigg nog att känna att det fortfarande luktar urin och handsprit och att personalen avskyr sitt jobb.

Jag vill inte äta på bestämda tider och aldrig erbjudas något mer spännande än 3% mjölk till den färdigtuggade maten.

Nä ge mig en pava vin, en låda romerska bågar, kompetent personal med männsikan i fokus (inte rökpauser och skvaller i fikarummet).

Ge mig en HI-FI-utrustning och ett par hörlurar (för grannarnas skull) och rätten att bestämma över mig själv så länge jag KAN, så kanske jag kan tänka mig ett liv tills jag dör.

Jag har tänkt att jag skulle ta och börja meditera.
Det ser så rofyllt ut, även om den klassiska skräddarställningen känns lite påfrestande för oviga höfter.
Jag skulle vilja kunna använda mig av meditation för att hitta lugn i stressiga situationer, typ när barnen vägrar förstå att det INTE är bra att kunna reklamen på Cartoon Network utantill!
När de vägrar förstå att just den kunskapen är en väldigt stark motivering till vårt, som föräldrar, gemensamma beslut om CN-förbud.
DÅ (t.ex.) skulle jag vilja kunna fokusera på andningen och den mentala bilden av att heeeela kroppen är en lunga(?!)
Jo, det var så de sa i min nya app, meditationsappen.
"tänk dig din kropp som en lunga" sas det med dov röst där man hör varje irriterande slemkluckande i gommen eftersom det är så himla tyst i bakgrunden.
Jag testade den idag, appen.
Medan jag låg på spikmattan...
Och då slog det mig att man inte kan bruka två filosofier på en och samma gång, hur tidseffektiv jag än vill vara.
För det första kan man inte inta skräddarställning på en spikmatta och för det andra så finns det alldeles för mycket fysisk smärta för att kunna tänka på hur fan jag andas!
Men det var värt ett försök...

Nu består ju Falun av sååå mycket mer än en koppargruva, bland annat en ofärdig skateboardpark och mysiga hus.

För att inte tala om den mysiga stadskärnan!!!

Men det finns inga bilder på den, så gruvan får symbolisera Falun i min blogg.

Jag kan döpa inlägget till "fjällvandring 2011" eftersom jag är fullkomligt övertygad att det kommer komma fler vandringar, fler titlar men med annat årtal.

Det här är bland det absolut bästa vi har gjort!

Kartstudier och kompassundervisning, helt lönlöst eftersom jag inte kan ta in lärdom jag kan ha nytta av:

Starten:

Hmmm, lite udda kanske, men nyheten om att Blixtarna är i FINAL i kvarterscupen var mycket välkommet!!!

Den här snyggingen med skärrad blick, följde oss en bit på vägen:

Min man är en gentleman! Mina skor är bra men tål inte väta ovan vrist och sådan väta förekom ett antal gånger på denna tur:

Efter 6,5 timmar i fjälluft:

Idag har vi haft utbildning på jobbet.

Tvättmaskinsutbildning.

Det här är inte vilken tvättmaskin som helst, naturligtvis.

Den är speciellt anpassad för vår verksamhet, med allt vad det kan tänkas innebära av såväl blodstänk, spyor och andra kroppsliga vätskor vi helst inte vill tänka på vid matbordet.

Ännu mindre vill vi gå runt med det på våra arbetskläder och bära eventuella smittor mellan olika patienter.

SÅ, denna tvättmaskin ska hjälpa oss eliminera denna olustiga risk.

Naturligtvis kräver en sådan tvättmaskin sin man att manövrera, och därför kom det en man och demonstrerade den.

Mannen talar om tvättmaskinen som om det var en kär vän eller kanske rent av ett barn som han nu satte på fri fot i stora världen.

Världens bästa barn, naturligtvis.

Han är "du" med maskinen och medan jag står och undrar om inte instruktionerna som står uppe PÅ maskinen är ungefär exakt samma som de han står och babblar om, har han ömt tryckt på dess knappar 1000 gånger.

Jag vågar mig på en kvalificerad gissning att maskinen som demonstreras av en man, också är konstruerad av en man.

Den har nämligen sugrör som suger upp tvättmedel ur dunkar per automatik när man tryckt på två ynka knappar.

Den doserar själv mängden tvätt och sköljmedel, något som den demonstrerande mannen framhävde som det BÄSTA av allt.

"Ni behöver aldrig hälla i tvättmedel!!"

Jag känner mig lite bortkommen för jag har aldrig känt något större problem att faktiskt själv dosera vare sig tvättmedel eller sköljmedel...

"Har ni några frågor?"

"ja, är det du eller din fru som sköter tvätten hemma?"

Ombedd av Ante att överspela lite på min könsroll begav jag mig efter skolstartslämnandet till verkstaden.

Det gick inte riktigt som planerat, hur nu det var?!

Framför mig står en allt annat än bortkommen kvinna och symboliserar jämlikheten med sitt professionella snack om överfyllda dunkar och att det minsann INTE är dörren det läcker in från.

Hon benämner sitt registreringsnummer med "kryss, Adam, Martin"

Jag står bakom och tänker på hur mycket tid jag lade på makeup imorse...

Så blir det min tur och det skiter sig redan på frågan vad som är problemet.

Eller egentligen skiter det sig inte, jag är ju precis så bimboaktig som planerat, men det blir liksom FÖR dumt.

"eeeeh, ja få se... JO jag får inte upp dörren, alltså den på sidan eeeeh alltså passagerardörren." (HA jag kunde en term!)

Planen; att de direkt skulle kasta sig ut i bilen och fixa det, helst på 30 sekunder eftersom Klaras tålamod redan passerat gränsen för vad MITT tålamod kan hantera.

"Du kan få en tid på torsdag." kallt, koncist.

"Regnummer?"

"Eeeeh" GÅR och tittar efter.

• vattenflaskor
• karthållare till cykeln
• studera kartan
• vara på plats minst två timmar innan för kartgenomgång och andra förberedelser.

Min första reaktion på meddelandet om vad som sägs och förmodligen sagts många gånger förr om kvinnor på min arbetsplats, var att basunera ut skrikiga ord om griniga gamla gubbar.

”Så länge vi kvinnor klarar testerna, ofta med betydligt bättre resultat, ska griniga gamla gubbar bara vara så goda och hålla käften om sina åsikter om vårt vara eller icke vara på VÅR arbetsplats.”

Nåt sånt skulle det kunna se ut.

Men så tänker jag att de(?) naturligtvis har rätt till sin åsikt.

Även om den inte bygger på fakta om att vår fysik skulle begränsa oss i vårt arbete, utan snarare på ett föråldrat tänk på HUR vi ska utföra våra arbetsuppgifter: ”köra fort, bära tungt”

Ett riktigt machoyrke som nu besudlas med det tvivelaktiga könet KVINNOR.

De(?) HAR rätt till sin åsikt, även om jag gärna skulle vilja att de(?) erfarenhetsmässigt redogjorde för SAMTLIGA tillfällen då jag icke räckt till...

Själv kan jag inte komma på ett enda, men så är det lätt att bli hemmablind och självgod också.

Anders Behring Breivik har också rätt till sin åsikt, inte sagt att den är riktigt klok (vilket ger en slående likhet) men ändå rätt att tycka...

Så svaret på inledningsfrågan är given.

JA! alla har rätt till sin åsikt, men hur man sprider den bör prövas.

Etiskt, moraliskt, realistiskt och lagligt.

DET är MIN åsikt.

Om jag längtar tillbaka till jobbet?

(n)JAAAAAAAAAAAAAAA!!