Ante: Jag köpte chilipeppar, ärtbockar, salladshuvud och basilika-FRÖN idag.
Stinta: Törs jag fråga varför?
Ante: Du har ju sagt att du vill börja odla, så jag tänkte att då köper jag väl då.
Stinta: Var det inte så att jag sa att blommorna måste sättas om?
Ante: Nu har jag köpt det i alla fall...

14.25 ringde Ante och väckte mig.
Jag vaknar av att telefonen durrar på ett sätt som inte alls passar in i drömmen, som jag har glömt vad den handlade om...
Han och barnen är inte i huset, så mycket har jag listat ut och om jag verkligen skulle anstränga mig kanske jag skulle komma på att det pratats om slalombacken vid något tillfälle.

Senast jag var vaken hörde jag Ante säga till barnen att de fick vara lite tysta eftersom jag sover.
Sen sover jag igen.

Jag grips nästan av en smula panik över att jag sovit bort heeeela dagen, för det ÄR ju så fint väder.
Att jag har jobbat hela natten och verkligen behöver sova spelar inte så stor roll, för det ÄR ju så fint väder.
Ante tycker att det är dags att kliva upp nu och föreslår att jag tar en promenad till backen, för det ÄR ju så fint väder!

Jag får en tonårings obstinata tankar och en idé om att gå hem till mamma för att be henne skriva en lapp om att jag inte alls behöver delta i dagens arrangemang eftersom jag har mens.
En sån lapp var värd många kronor under skoltidens alldeles för många friluftsdagar.
Men kan hon hjälpa mig när gympafröken är min man?!

JAG VILL INTE GÅ UT!
Jag orkar inte gå ut.
Jag är trött och vill bara att den här jobbhelgen ska vara över.
Jag skiter fullständigt i hur bra väder det är idag, jag räknar kallt med att det fina vädret kommer fortsätta ända fram till November.
D-vitamin finns på burk och nu går jag och lägger mig igen, på spikmattan den här gången.


Ibland plockar jag bilder ur arkivet, utan anledning...

ÅH fy fan vad jag skäms nuuuuu då!!!

Jag är en gris, en solstolebokande gris.
Faktum är att jag är så grisig att jag till och med fick stressmage bara av att tänka på solstolarna som måste bokas varje morgon för att resten av dagen skulle bli lugn.
Gick dit exakt 0700 när poolen öppnade, lade till en början bara dit hotellets handdukar, men fransmännen är banala, de skiter i sånt.
Det enda som gällde var personliga saker, så jag släpade ner både badringar, Harry Potterboken, pysselhäfte, solhattar och simpuffar för att verkligen förtydliga min bokning.

Men det var inte så det började.
I början var det frid och fröjd, ett coollugnt runtprovande var vi trivdes bäst och var det fanns plats.
Men i och med att vi hittat vårat ställe blir jag fruktansvärt reviragressiv.
Om jag inte får min plats ska fan ingen annan ha den heller.

Nu är det inte en sådan människa jag vill att mina barn ska se upp till och inte sån jag är egentligen...
Jag skämdes verkligen den första morgonen jag bokat.
Så den andra morgonen FRÅGADE jag poolkillen om man fick boka, och han sa njaejaja-var-äter-ni-frukost-jasså-på-hotellets-buffé-ja-då-går-det-bra!

Alltså hade jag bett om lov och skammen var inte lika stor.

De sista dagarna märkte jag dock att några andra semestergris tagit steget ännu längre.
Dessa grisar betalade nämligen personalen för att boka deras platser och precis som du skriver Åsa, kom de inte ner till poolen förräns långt efter lunch.

I jämförelse med dem är jag bara en gullig kulting med magsår.

MIN plats med godkännande från poolkillen:

För många år sedan fick jag en symaskin i julklapp av min svärmor.
Du får ursäkta mig fina Marianne, men till en början visste jag inte om det var en hatgåva som länge skulle stå och håna mig för mina bristande hemkunskaper som en blivande fru bör ha, eller om du faktsikt ville vara snäll.

Ett par år gjorde den i alla fall sitt allra bästa för att håna mig.
Trots att jag gömt undan den i garderoben bland alla de där kläderna som också hånar mig när jag öppnar dörren dit till.
Antingen är de trasiga och borde lagas med maskinjäveln, eller också  är de för små och borde antingen kastas eller tvångsmässigt påföras och om jag mot förmodan skulle rymmas i dem igen borde jag vara tvungen att gå i dem trots att de passerat modebranchens bäst-före-datum med råge bara för att jag envisats med att spara dem.

Men jag gillade ändå att skryta om att jag faktiskt ägde en symaskin, det ger ju hiskeliga vuxenoäng och historien behöver inte alltid förtälja om jag använder den eller ej.
Ibland tog jag faktiskt fram den och bar den till hallen, då någon skulle komma och låna den.
Det kändes alltid bra att jag kunde berätta för svärmor att den visst blir använd.

Men så hände det att jag fick lust.
Lust att sy, att skapa och få det fint utan att behöva be mamma om hjälp.
Dags att bli vuxen på riktigt och förtjäna alla vuxenpoäng som symaskinen redan gett mig bara genom att ägas.
Mija, hon som bestämmer i Bygglov och pratar lite skånska, är stor del av min nypåkomna lust.

Ett antal gardiner har det blivit nu, slarvigt gjorda så klart men som fyller sin funktion och höjer mysfaktorn.
Nu har jag som ni kunnat se avancerat i graderna och börjat sy kuddfodral!

Igår kväll sydde jag nya köksgardiner, på ett avancerat sätt med vikta kanter som viktes igen, för att slippa zickzack-söm tydligen...
Jag sydde på någon plastik remsa som gör att gardinerna veckar sig så där proffsigt snyggt, och det är INTE fusk eftersom även mamma kan tänka sig att använda det, och hon fuskar aldrig.

Sen blev det ett kuddfodral till kökssoffan också, i samma tyg, vilket ger en så vuxen helhet att det gränsar till att likna PRO`s klubbstuga vid boulebanan.

Under hela min process med strykjärn, nålande, måttande och syande, pratar jag Mija-språk och leker TV-inspelning.

Jag hade jättekul och fint blev det!

Nästa projekt involverar jag Ante i, han får leka Matte och renovera sovrummet, så leker jag Mija och piffar till det hela när han är klar.
Ta mej tusan, där kan det bli ett överkast också!

Med betoning på INTERNATIONELLA, tack!

Läser en hel TÅ tillägnad kvinnodagen, krönikörer på rad som delger sin åsikt i ämnet.
Jag kan bli så trött på det, men det är naturligtvis bara för att jag inte förstår bättre.

Auno vill avpersonligfiera jämlikheten och menar att det är något vi INTE ska ha en personlig åsikt om utan det ska vara inpräntat från förskoleåldern, (helst innan) att jämlikhet mellan pojkar och flickor är självklart.
Att alla kan ha blåa kläder, eller rosa, att dockor är coolt och bilar gulliga.

Läser sedan vidare och kommer till sista sidan där fyra briljanta människor får besvara frågor, precis som varje dag, men idag handlar det givetvis om kvinnodagen.
Två kvinnor och två karlar. Karlarna vet knappt vad det är och kunde inte bry sig mindre, en kvinna tycker det är viktigt och den andra inte.

Det finns många orättvisor i världen, bland annat kvinnosynen framförallt i arabvärlden, om jag nu med mitt oförstånd får dra alla över en kam...
Det beror på deras religion.

Att få dem att ändra tolkningen av Koranen känns ungefär som att få människor att sluta förbruka olja.

I Sverige stör vi oss på orättvisa löner, vilket jag PERSONLIGEN tycker är upp till var och en.
Framförallt är det upp till kvinnorna som alldeles själva är stor del av sina "förtryckta" löner och arbeten.
Som jag sagt tidigare; finns det ingen stolthet i sitt yrke finns heller ingen anledning och absolut inget jävlaranamma att förändra andras syn på vad sitt dagliga slit.

Dessutom är kvinnor så jävla mesiga att de nöjer sig med vilda protester i fikarummet och skitsnack bakom ryggar i stället för att resa på sig och säga STOPP.
Kvinnor hoppar till och med över toalettbesök för att de tror att de är så jävla oumbärliga.
Vårdförbundet var tvungen att driva en kampanj i höstas för att sjuksköterskor överhuvudtaget skulle ta lunch!
Kan ni någonsin föreställa er det på en manlig arbetsplats?!
Där pissar man när man är pinknödig och äter när man är hungrig, punkt.

Sedan pratas det om kvinnomisshandel, vilket jag absolut vill påstå aldrig någonsin kommer förändras hur jämlika vi än blir!
På vilket sätt ska vi bli jämlika på det området?
Ska vi börja slå männen kanske?
För övrigt förekommer det redan...

Sjuka människor kommer det finnas gott om i all evighet, om att det är mestadels män råder ingen tvekan, men jag törs nog ändå påstå i min okunskap att vi är på god väg att bli väldigt jämlika här.
En nyligen avslöjad pedofilhärva avslöjade att det förekom en majoritet av kvinnor.

Nä, jag fattar inte vad det är vi vill, i Sverige alltså, och kanske det är därför som fettisdag och även pannkaksdagen infaller på samma dag som kvinnodagen.
Pannkaka verkar vara det enda karlar i alla åldrar faktiskt kan tillaga och hur gött är det inte för ständigt bantande kvinnor att ha en ursäkt att äta bullar med grädde en hel dag, dessutom på deras alldeles egna kvinnodag!

Jag är lyckligt likgiltig över alltihop.
Pannkakor äter vi ofta, semlor finns att köpa redan i december och vill man kan man baka dem året om.
Om vi nu inte har fullt upp med att baka cup-cakes (MUFFINS på svenska) vilket är den senaste trenden och enligt Marcus Birro det e n d a vi kvinnor vill hålla på med...

Till sist citerar jag ännu ett år bäste Grefven; "Vi har kommit jävligt långt i jämställdhet, då det behövs en internationell kvinnodag"

Och vilken dag har vi gett mannen då?
De övriga 364 eller...

Oj, nu släppte jag en fis.


Den absolut obotlige icke-feministen

Jag, Klara och Viktor.
Vi hostar ikapp och snoret flödar.
Febertoppar och feberdalar.

Varje gång jag hostar tror jag att bröstkorgen ska gå sönder, halsen är tjock och det går nästan inte att prata.
Ibland kommer det upp stora vita klumpar i munnen från bronkerna (det är klart jag tror att det finns ett intresse av att veta det...)
Det är just en finfin start på sportlovet.

Helgen har varit en aning sjuk men ändå fylld av aktiviteter.
I lördags var det kalas hos Charlie, Viktor och Klara uppträdde friskt och fick lov att delta till deras stora glädje.
På kvällen kom familjen kalas hit och det gjorde även Fors.
Middag och hockey, mys och pys.

Datorn lever fortfarande sitt eget outgrundliga liv och mitt Iphone 4 fodral som jag nyss inhandlat för 200!! kr är spårlöst borta.
Det händer konstiga saker i huset...

Det är tre veckor sedan vi åkte hem från Thailand, det syns att vi bleknar och det känns i humöret att sommardosen tagit slut.
Jag längtar tillbaka så jag nästan blir galen!

Idag ska jag göra ett deperat försök till Tackkort.
Bättre sent än aldrig brukar det heta...

Har inte berättat "sagan" om bröllopet än heller, inte ens vilka låtar som spelades...
Har inte visat alla bilder heller, varken från bröllop eller Thailand, shit vad stressad jag blir nu!!!

Det här är min kommentar på ett av NovaMarias inlägg.

Helt vidrigt!
Och vem ska vi skylla på?
Som vanligt, föräldrarna!
Vår generation är så fruktansvärt självförgyllande, vi solar oss bruna mitt i isiga vintern, för det är "snyggt" med solbränna, vi tokbantar, för det är "snyggt" att vara smal, vi shoppar och klickar hem accesoarer och kläder, och sedan köper vi minikopior till våra barn för vi tycker det ser så roligt och gulligt ut när de är minikopior av oss
(dessutom finns det inte så många alternativ i handeln)
På tv rullar topmodel och andra såpor där man röstar ut varandra och mobbar offentligt utan hämningar.
Bloggarna publicerar "dagens outfit" och var och varannan vecka handlar texten på löpsedlarna om utseende.

Att barn blir utseendemedvetna och kanske till och med fixerade är inte alls konstigt.

ALLT ALLT ALLT våra barn gör och säger, är VI ansvariga för.
Det kallas uppfostran.

Tillägg i mitt inlägg: ALLA vuxna delar ett ansvar för ALLA barn.
Om mitt barn bär sig dumt åt, vill jag veta det.
Vi får aldrig vara rädda att "tjalla" och vi får heller aldrig vara rädda att säga ifrån till andras barn.

Skriv ditt andra-namn tillsammans med din mammas efternamn som ogift, skriv även vad du som barn ville bli när du blev stor.

Det här är en uppmaning på facebook, en ganska rolig lek tycker jag och skulle svara på den.
Magdalena Larsson blev namnet, men vad jag ville bli blev svårare.
Jag gjorde ett tafatt försök att fråga Anders om jag någonsin hade nämnt för honom vad jag hade för visioner som barn.

Alltså ni vet de där; astronaut, polis, sångerska osv.
De där drömmarna som är så nyttiga för barn att ha, ett sunt tänk om att man faktiskt kan bli precis vad man vill.

De där drömmarna vi glömmer bort sen när begränsningarna börjar infinna sig och vi blir medvetna om vad självförtroende är för något.
Då våra föräldrar tjatar på oss att vi visst kan bli vad vi vill, men vi vet att de ljuger bara för att de vill att vi ska prestera så gott vi bara kan i skolan.
Då vi börjar tänka att framtiden är någonting som ligger jäääääättelåååångt borta och vem som ska på vilken fest och hur vi ska lyckas sno sprit ur barskåpet utan att någon märker det, är viktigare.

Ante visste inte av att jag hade sagt något specifikt men han hade träffat en pensionerad polis som hade berättat för honom att jag ville bli polis när jag var yngre. 
Så vitt jag vet var det någon gång i början av 2000-talet då jag läste upp betyg på komvux och sökte polishögskolan men gallrades ut redan i ansökan eftersom jag inte lyckats muta optikern till att förfalska min synundersökning...
Inte direkt vad jag kallar barndomsdröm.

NÄ, vad jag minns ingick inte ett yrke i mina visioner.
Jag brukade låsa dörren till mitt rum, stoppa en kudde eller tre under tröjan och leka gravid och VUXEN.
Anledningen till att jag låste dörren var förmodligen att min ålder var relativt hög för att leka den sortens rollspel med min spegelbild (som var stor eftersom jag hade fått en spegelvägg, den där förskräckliga 80-talets svar på fondvägg)

Vad jag kan minnas så var det vuxen jag allra helst ville bli, och det kunde inte gå fort nog även om jag säkerligen visade ett antal gånger att jag inte alls var särskilt mogen.

DET kunde jag ju inte gärna skriva på facebook, så jag använde mig av 2000-talets vision av yrkeskarriär i stället.
Polis.
 
Nu tror ni att jag har blivit alldeles knäpp, eftersom jag för ett tag sedan skrev ett inlägg om mina drömmars gata och mitt mål att jobba på ambulansen.
Men jo då det kom.
Det kom när jag blev antagen till den allra sista av mina listade sökningar till högskola.
Först kom beteendevetare, sedan socionom, sedan lärare och till slut slängde jag in en till sjuksköterske också, då med siktet bestämt inställt på ambulans (blåljus som blåljus liksom)

Vad ville DU bli, och vad blev du?

Hade ett fint inlägg på G igår, lilla killen Emil fyllde 4 år.
Han skulle hedras med ett rim och en fin bild när internet gav vika. 
Bilden kan ni få men rimmet har passerat minnet, så det blir ni utan.
Grattis i efterskott lille du!

Och hur gick det att sy nu då?!
BRA, jag är så sjukt duktig och frymt nöjd!
Gardinerna var lätt som en plätt när jag väl listat ut hur jag skulle få tråden att förflyttas till den lilla tomma spolen som ska bli undertråd.
En hel ramsa svordomar dränkt i hög musik gjorde att jag till slut lyckades.

Viktor hade valt rött med Kalle Anka, så nu är hans rum om möjligt ännu mörkare och färgblandat än tidigare, SNÄLLA Ante köp vita tapeter och kom hem, så hjälper jag dig!!!

Klara valde vitt med rosa hästar, går bra till det trista sju år gamla gula, men fortfarande hade det varit såååå mycket bättre med vita väggar och garderober med rosa stjärnor...


När jag köpte tyget babblade försäljaren på om mönsterpassning och annat jag inte begriper mig på.
Det kändes precis som på syslöjden när fröken gång på gång blev besviken på min bristande kunskap i nål och tråd.
Det enda jag kunde bistå med var bredden på fönstren, men det fanns ju såååå många fler frågor hon ville ha svar på.
Vilken typ av gardiner, kappa eller längder, smala eller breda bla bla BLA!!!
Barnen fick bestämma...
Hästarna då, krävde tydligen avancerad mönsterpassning så en bit i mitten av mina önskade längder fick klippas bort och hon föreslog då att jag skulle sy ett kuddfordal av det.
"mmmm" sa jag och trängde undan tårarna av misslyckande som redan nu infann sig.
Ge mig tyghelvetet, låt mig betala hiskeliga summor för det och släpp ut mig ur klassrummet, jag menar butiken, NU!!!

Så när jag väl sitter där och syr tänker jag att självklart ska Klara, som dessutom är sjuk, få ett kuddfodral.
Jag ska till och med stoppa en kudde genom ett hål i det!
Internet som då fortfarande fungerade bra, blev som vanligt räddningen, googlar "att sy ett kuddfodral" och upp kommer typ 3 miljoner träffar.

Här är kudden :)

HA!!
MVG!!!

Mina tofflor kom igår;

Underbara!

Lilla sjuka Bella, 39,7:


Angående bilden, är ni läskigt nära :) dessvärre inget pris i antågande men som sagt, ni fick öva er fantasi.

Idag ska jag rensa, överallt...överallt