Så dimper Amelia ner i brevlådan.
Jag trodde de hade glömt mig eftersom det senaste numret hittade mig på Videoteket, men nej då, nu kom den igen.
Tacksamt, men skamset.
Dokument om fattigdom bland barnen i Sverige fyller sidorna 98-104.

Känns jävligt löjligt nu att ha skrivit inlägget "pengarna ska rulla"...

252 000 barn är fattiga i Sverige och de allra flesta av dem lever med sin ensamstående mamma som jobbar inom vården, eller är av utländsk härkomst.
Det är också inom vården den största löneklyftan finns, 28% löneskillnad mellan män och kvinnor.
Nu känns det löjligt att ha skrivit inlägget "internationella kvinnodagen" också...

Författaren till artikeln i Amelia skriver att han skäms då han bjuder en av de fattiga kvinnorna på lunch på hans favoritrestaurang.
Jag skäms också.
Jag skäms att jag inte behövde invänta barnbidraget för att ge Viktor nya handskar och jacka.
Jag skäms att jag så ofta "unnar" mig saker.
Till exempel de nya köksgardinerna.
När jag inhandlar tyget berättar butiksinnehavaren att en gammal dam flera gånger varit inne och tittat på just det tyget, men med formuleringen  "Anders Borg är inte snäll, han ger oss för lite pengar", avvaktar hon till nästa pensionsutbetalning.

Vi tillbringar tre veckor i Thailand och jag kräks nästan av skam över att vi turister försvarar vårt löjliga prutande om enstaka kronor med att Thailändarna tar illa upp om vi INTE prutar.

Jag är rik på både pengar, semesterdagar, föräldraledighet och onödiga prylar.
Rik är för visso relativt, men med mina mått mätt, och förmodligen med 252 000 barns mått likaså.

Jag gnäller över att sovrummet är det enda rum som inte renoverats.
På ICA slinker det alltid ner mat som aldrig tillagas, och merparten av våra rester åker direkt ner i soporna.
Vi komposterar inte ens...

Garderoben är proppfull av kläder jag inte behagar använda och barnen väljer mellan att spela Playstation 2 och Nintendo DS.
Skulle de mot förmodan bli less på det kan de alltid se någon av sina hundratals filmer, eller så kan de spela på datorn.

Då jag skulle börja min karriär som ledare för fotbollskvartesen gick jag på en introduktionsdag av arrangörerna.
I allra sista minuten kom information (av en annan mamma) om något som heter maskrosbarnen.
OM vi ledare kände till fattiga barn kunde vi rekommendera att dessa sökte stöd i denna förening för att kunna delta i sommarens matcher.
Fotbollsskor, benskydd, matchdräkt, anmälningsavgift.
Jag ringde aldrig runt och sa "hej är ni fattiga kan ni alltid ringa maskrosbarnen, kom gärna med anmälan senast nästa vecka för sedan reser vi på flådig semester och vältrar oss i lyxkonsumtion, OK hej då"

Jag visste inte vem jag skulle ringa till, ingen pratar om sin fattigdom och enligt artikeln beror det på att skammen är för stor.
Skammen att inte kunna ge sitt barn allt det vill ha och allt man vill ge.

Varför har vi skapat oss detta konsumtionssamhälle?
Varför nöjer sig våra barn inte med vilka kläder och prylar som helst?

Igår ville chefen att jag skulle skriva på ett nytt anställningsavtal.
Ett avtal som ger mig betydligt större ansvar och avsevärt fler arbetsuppgifter.
Tror ni att jag är berättigad till högre lön?

Neee.
Vilket tog fram kvinnorättsaktivisten i mig, som egentligen inte finns.
"Jag skriver inte på någonting om jag inte får lön för det som nu krävs av mig". PUNKT.

Kvinnor i vården, även om det nu inte specifikt gäller mig trots att jag befinner mig på en totalt mansdominerad arbetsplats, tjänar (som sagt) upp till 28!% lägre än männen.
Jag tänker inte, trots skammen över att jag redan lever gott, foga mig till den statistiken.
Och egentligen har jag ingen som helst lust att skämmas över det.

Men medveten om att könslika sitter och grämer sig över att grannarna planerar sommarsemestern med allt vi-gör-mer-än-er-OCH-har-både-husvagn-och-sommarstuga-gnat, skäms jag ändå.
Jag blir helt kluven.

Ska jag stå på mig med olika lön för OLIKA arbete eller ska jag vara tacksam att våra barn inte är två av de 252 000 fattiga?!

Kan jag hjälpa?
Fysiskt, ekonomiskt, demonstrativt?
Eller ska jag zappa över till Top Model igen...

Till sist; jävla satans moderater som skapar klassamhället!
Jo det gör dem!
Sänkt skatt åt de redan välbärgade, på bekostnad av de som redan har sämre villkor.
Jävla satans stroppnissar i vidrigt blåa färger!
Det är i alla fall en sak jag KAN göra och faktiskt gör, jag röstar RÖTT!!!