Hela världen var ett inferno av orättvisor!
Det är ett helvete!
För mig givetvis, med mitt givmilda, sprängfyllda modershjärta som begränsas av normer och jantejäveln.
Men också för barnen.
Så mycket att vilja ha och så gärna de vill ha ALLT, men så lite lite lite de kan få bara så där...
Mina barn är dock väldigt duktiga, de lägger sig aldrig ner och skriker på golvet eller gör andra horribla teaterföreställningar för att visa hur jävulusiskt gärna de vill ha en pryl.
Fast på nåt sätt tror jag det hade varit lättare att tackla, jag hade absolut kunnat efterapa dem eller i vredesmod burit dem i örat ut ur butiken.
Mina barn står liksom bara där med sina stora kattungeögon och blinkar.
Lääääänge kan de stå och titta, önska och fundera, blinka ibland och titta vädjande på mig.
Och då ska jag stå där och säga, "NÄ DEN ÄR FÖR DYYYYYYYYR" helst högt så alla kan höra och tänka "varför gick hon hit med barnen?!"
Ja, varför går man in i en leksaksbutik med sina barn överhuvudtaget?!
Jag får för mig att det är lite tabu att köpa leksaker till sina barn om det inte finns en given anledning så som jul eller födelsedag.
Det verkar fasen vara värre än att köpa lördagsgodis på måndag..... tisdag....... onsdag...... torsdag (fredag har vi väl ändå åkejat 2011 vá?)
Jag har gjort det några gånger, sagt att kom så åker vi på leksaksaffären.
Och då har jag menat i syfte att handla, inte i syfte att tortera dem genom att de ska se vad som skulle kunna bli deras om vi inte bodde i ett land där man inte får vara förmer än någon annan.
Men det som har hänt då, är att jag skäms när jag kommer till kassan, och när de frågar med samma unitona stämma om paketinslagning som om jag vill ha kvitto, har jag mycket god lust att svara "JA, slå in det för det är en PRESENT" (korsar fingrarna och hoppas att barnen håller käften)
Episoden igår handlar om att jag och min man tänkte oss att anordna ett kalas för blivande sjuåringen.
Vi hade tänkt oss att bjuda hela klassen. (NÄ vi har ingen diagnos på det)
För att alla ska kunna gå på kalas utan att först måsta gå in i den plågsamma leksaksbutiken hade vi tänkt ha ett presentfritt kalas.
Detta av tre anledningar:
1. Alla har inte råd, vilket säger en jävla massa om välfärdssystemet som moderaterna sakta och säkert utplånar.
2. Många blir bjudna på MÅNGA kalas på ett år, och även om man köper en skitsak för en skitsumma så tror jag "lyxfällan" är beredda att hålla med mig om att många bäckar små blir till en stor å osv.
3. mer "skit" som ligger och skräpar i rummen
OK den sista anledningen var strikt egoistisk och väldigt orättvis.
Vår deal med Viktor var att vi skriver presentfritt på inbjudningarna och sedan får han välja en alldeles egen present till sig själv på leksaksaffären, utan att vi skäms och utan att vi stirrar oss blinda på prislappen.
Han tyckte det var en bra idé ända tills vi skrev inbjudningarna.
Då blev hela världen ett inferno av orättvisor och när han började googla på BRIS fick jag se mig besegrad av mitt mammahjärta.
Klart grabben ska få paket!
Så vi skrev ingenting och folk får helt enkelt göra som de vill.
MEN, igårkväll ångrade han sig.
Han ångrade sig så att han höll på att gå sönder!
Ända till klockan 23.20 då han somnade, ångrade han sig.
Han var helt förstörd av ånger (och en väl sen fotbollsmatch)
Men det är för sent att ångra sig, inbjudningarna är beställda och kommer troligtvis idag.
Dessutom måste man lära sig att ta konsekvenserna av ett beslut.
Precis som VI måste göra då vi irriterar oss på hur våra barn beter sig i en leksaksaffär.
Tanke: Skulle man kunna skapa en trend i att ge ett gåvobrev från någon organisation typ Majblomman eller något sånt?!
Ojojoj vad jag önskar vi bodde närmare så att vi kunde sitta vid köksbordet med en kopp te och diskutera detta... Det finns ju så många aspekter, vinklar och sidor på myntet (näe myntet har ju egentligen bara två, men ändå)!
Om vi ger våra barn ALLT (det materiella) som de tror att de behöver för att bli lyckligast i världen så berättar vi ju för våra barn att lycka det kan minnsann köpas för pengar. Samtidigt tycker jag att det är förljuget att inte erkänna att vår värld är ett kommersiellt inferno där handel, varor och "attha" spelar en stor roll. Om denna roll är huvudrollen eller birollen i våra liv besämmer ju VI, vi vuxna. Våra barn kan inte bestämma hur mycket saker dom ska ha utan det är ju du och jag som leder våra barn i den riktning vi tror är bäst. Det betyder ju inte att lite extra "skräp" i rummen kommer att göra våra barn till osympatiska smådjävlar med gravt utvecklad shop-o-holic innan 10-årsålder! Det är ju KUL med paket! Jag älskar paket :D Samtidigt kan jag oxå bäva för "kalas-eran" som komma skall, med (förväntad) hysteri kring presentköp (som jag kommer att känna lite skuld inför då jag oxå vet att ALLA INTE HAR RÅD) och tuffa teman med kanoner som skjuter godis och sjörövare som hänger i träden..... Det senare var min fantasi som skenade.
Skänka pengar gillar jag verkligen! Men med flera års insikt i företagens gåvogivande till sina anställda/kunder och löst folk man vill ha på sin sida, så ser jag att de allra flesta verkar förvänta sig att få en sak (även om det är skräp som blir liggande på rummet). Vi är ovana (nu är jag snäll..) att få malariamedicin till barn i Afrika eller utbildning till kvinnor i Afganistan eller hjälp till utsatta barn i Sverige som inte har råd att åka på skolutflykt.... VI ÄR VUXNA och vI BESTÄMMER hur vår närmaste och mest avlägsna värld ska se ut. Detta kan vi kanske förmedla till våra barn!?
P&K till Viktor och Klaras allra bästa mamma!
Tänk att man kan göra en höna av en fjäder, obekväma beslut är något man måste ta som förälder, därmed inte sagt att det är rätt eller fel. Varför inte göra en gemensam födelsedag för hela klassen??
Handlar det verkligen bara om obekväma beslut Grefven? Vissa ggr reflekterar man mer än andra ggr över hur samhället ser ut.. Sedan bestämmer man om det är idag jag ska rädda världen eller om jag skjuter på det till helgen ;)
Det där har jag oxå tänkt på!! Iza väljer oftast en liten leksak istället för godis på helgen och dom frågar ALLTID om den ska slås in!!! Nu har det börjat bli lite tjatigt då vi är där några lördagar i månaden så ibland säger jag JA bara för att!! Men jag håller med, Iza är precis lika. Lägger sug inte heller ner och skriker utan frågar en gång och sedan tittar hon lite ledsamt om det verkligen är något hon vill ha. Och oftast hittar dom ju åt det dyraste, såklart..... Får alltid lite lätt ångest när vi ska dit!
Visst vill man ge det bästa till sina barn, men barnen måste få längta till saker. Kanske spara ihop pengar och själv köpa den dyra saken, då lär de sig också värdet av pengar redan i ett tidigt skede. Jag kanske är hjärtlös, men jag har väldigt sällan den känslan när jag är på en leksaksaffär. Man kan inte ge dem allt de pekar på. Och visst är det väl så att de redan har OFANTLIGT mycket leksaker och spel och idrottsgrejer och böcker och filmer etc. hemma redan. En väldigt liten procent av det används.. Ett i-landsproblem...
med obekvämt beslut (ett bekvämt beslut är att aldrig gå in med barn i en leksaksaffär eller att handla det dom pekar på) Sara, menar jag ett beslut som gör barn tårögd ledsna, hjärtesmärta osv. men som man måste ta som förälder, om man räddar världen vill jag låta vara osagt.
