Hur kan man hata sin kropp så mycket när den bär på något så fint?!

Jag tog mig i kragen, jag bytte om.
Och inte bara det, jag tränade!
Först en halvtimme på bandet, överraskande lätt, höjde både tempo och lutning flera gånger.
Sedan styrketräning av axlar, biceps, bröst och lite mage.

Känslan efteråt var underbar, som om JAG var tillbaka, nästan som om jag aldrig slutat.
Men jag hann bara till duschen så var den känslan borta.
Herrejävlar vad fet jag är, och då är det ändå 4 månader kvar!

Försöker i mitt inre på mitt naiva sätt att fördela dessa kilon:
Bröst + 3 kilo
Bebis = 500 g
Allt annat som hör den till = 1 kilo
Vätska = resterande kilon som jag inte törs kolla hur många jag kommit upp i.

Sen blir jag förbannad på mig själv för att jag tillåter mig att lyssna på alla som säger "passa på, det rinner av när du ammar"
FAN vad jag har passat på!
Och jag kan garantera er att det där jävla avrinnandet är en fet jävla myt!

Jag HAR faktiskt viss erfarenhet i ämnet, typ två ganger, och inte ens en av de gångerna har kilona "rasat" av.

Det hjälper inte så mycket när folk säger "det finns inga vackra gravida" heller...

Och inte heller när de säger "naaaw men tänk på vad du har att se fram emot!"

Nä ingenting hjälper, det är BARA skit just nu att med möda ta sig ur bilen, att med stort besvär ta på sig sockarna, att fundera på om inkontinensskydd är bättre än trosskydd, att överväga om man ska raka även magen nu och att bli väckt flera gånger per natt av att man stör när man snarkar.
Och då VETA att allt kommer bli sjuttiotre gånger värre...

Å andra sidan är det fantastiskt att känna sparkar och kullerbyttor, att se på Viktor och Klara och tänka på hur otroligt värt allt det är!

Ja jo jag är nog lite ambivalent...