Av andra och även av mig själv.

När jag får höra hur diskutionerna går och det går upp för mig att helt fel människor har tagit hårt åt sig av mina fula ord, blir jag bekymrad och en aning brydd.
För mig är det alltid självklart vad jag menar i mina inlägg, vilket inte alls är konstigt då det är jag som skriver dem.
Kanske är det därför författare har en korrekturläsare!?
För att hitta fällorna man själv inte ser.

Under snart en veckas tid har jag dagligen fått höra om olika folks åsikter om mitt inlägg om mormor.
Både gott och ont, men till största del har jag fått höra sånt som gör mig brydd.
Jag tänker; "men vad är det med dem!? varför reagerar de så hårt?! varför tar de åt sig så hemskt!? varför faller den tyngsta kritiken tillbaka på MIG!?"

Så efter att ha hört, ryktesvägen, vad folk jag alltid gillat tycker och tänker om MIG måste jag be Ante korrekturläsa.
Ante hittar direkt tre fällor där det mycket riktigt KAN tolkas som om jag generaliserar ALLA undersköterskor som jävligt sura och bittra.
När han läser det på sitt sätt hör jag också det.

Jag är missförstådd.

Jag HAR dock erfarenhet av ämnet och jag HAR denna åsikt.
MEN FÖR HUNDRÅNDE GÅNGEN; det gäller inte A L L A undersköterskor!!!

Det gäller ett fåtal och ni som inte behöver ta åt er bör heller inte göra det och bör heller inte fälla ut varenda liten försvarstagg ni besitter.
Det enda jag säger är sanningen, som JAG ser den utifrån de erfarenheter JAG faktiskt har och utifrån vad medpatienten berättade för mig.

Mina nära och kära säger, "men Stina släpp nu och skit i det där!".
Men det kan jag inte då jag varje dag blir påmind om det.
Det verkar som om jag har retat upp en hel jävla attackstyrka, till viss del i onödan.

Förutom mina väl hårda ord är det bra att debatten kommit upp, det tror jag verkligen. Känsligare ämne finns knappast och knappast viktigare heller.
Hur vi bemöter varandra är något man lägger vikt på redan i förskolan och förhoppningsvis även hemmavid.

Ute skrev om det i sin kommentar. "Det är en påminnelse till ALLA som jobbar inom vården att tänka på... även sjuksöterskor och läkare"


Avslutar med systers kommentar:
Em om Levande debatt:

Bästa kollegor!
Kul att ni läser systers blogg :) Om ni läst den förut så vet ni att Stina skriver ärligt, snabbt och rått. Detta är något som vi (hennes läsare) älskar och hyllar henne för. Detta är HENNES forum där hon skriver sina privata tankar, upplevelser och åsikter. Min sambo brukar säga "sug inte åt dej mer än du tål" och det är något jag nu vill säga vidare.. Jag tror att ni vet vilka som absolut INTE ska suga åt sej och jag vet att alla har bättre och sämre dagar. Varken Stina eller någon annan av oss är missnöjd över den vård mormor hann få hos er tvärtom jättenöjda, vilket framgick när jag pratade med dr och er närmaste chef. Det var faktiskt så att vi gick den "rätta" vägen och framförde vad vi av en slump fick höra till avdchefen. Detta inte för att ställa er alla i dålig dager utan för att belysa hur denna pat upplevde vårdtiden. Tyvärr så är det tredje gången jag hör om liknande situationer och DET är anmärkningsvärt. Denna gång var det mormor, en människa de flesta av er vet står mej mycket nära, som var patienten jag fick höra om. Tänk er själva.. Stina var snabb att skriva usk eftersom medpat sa biträden men det kan lika gärna handla om ssk så stirra er inte blind på vilka som var blå/röda usk denna dag. Som sagt ingen vill svartmåla någon speciell och jag var tydlig med chefen att jag inte ville veta vilka det handlade om, det var inte poängen med samtalet utan poängen var att belysa hur vi upplevs ibland. Tack för ordet!

Inte så jävla mycket prinsessa nu... 
 

Jag tycker att man visst får ha "dåliga dagar" på jobbet MEN INGEN ska behöva lida av att man har en dålig dag. Det får man hålla för sig själv. Om man upplever sina arbetsförhållanden så dåliga att det går ut över andra männsikor som behöver just din hjälp då måste man göra något åt det.

Om en person har kört in i din bil, svurit högt åt dig, bitit dig i tummen, kissat ner dina byxor, kräkts över armen, inte lämnat dig i fred ens för två minuter så kan det vara som så att denna människa ha en anledning över sitt beteende. Vem har rätten att välja den person som ska få ett trevligt bemötande för man har precis fått fika, men nästa som kommer ger man ett dåligt bemötande för man går snart av sitt pass och har inte tid.

"Som jag vill bli bemött, möter jag andra" Något jag personligen försöker eftersträva. Å jag lär mig mycket på varje möte.

Ett leende kostar inte mycket, inte en hälsning heller, lyssna, en lätt klapp, ögonkontakt är inte så svårt. Visst är det stressigt på våra jobb men detta tar som minst 30 sekunder. Man kanske kan välja att koncentrera sig på annat än att prata över huvudet på andra och titta på den man hjälper istället?

Vad som förvånar mig är hur Du kan framföra kritik på detta sätt utan att först personligen ta reda på vad som egentligen hänt? Du har valt att lyssna på tredje part utan att först konfrontera de personer som varit involverade i vården av din mormor. Då du själv arbetat på en vårdavdelning, och vet att man som vårdare ibland kan få ta obefogad kritik, borde det vara en självklarhet! En aning oproffessionellt kan jag tycka.
Sedan kan man undra varför Du som anhörig inte fanns hos din mormor, höll hennes hand och gång på gång svarade på hennes upprepade frågor?
Det som kanske är mest illa är att Du målar upp en bild för allmänheten om hur man blir behandlad på Sollefteå sjukhus, "vårt fina sjukhus" har jag för mig att du sa en gång. Men eftersom Du anser att vård/omvårdnad är något man endast uppsöker i absoluta nödfall kanske det är lika bra att vi river bygget. Då får vi alla, oavsett vem, åka till Sundsvalls sjukhus...och hoppas på gott bemötande!

Det här är min mormor.
Förmodligen världens bästa mormor.
Fast med handen på hjärtat vet jag för lite om det.
Jag är tyvärr ett typiskt storhelgsbarnbarn.
Det är en sådan där insikt som kommer svida i märgen och gräva milslånga grottor i samvetet när det är för sent att göra någonting åt det.

Just nu ligger min mormor på sjukhuset.
Hon har träffat alla instanser; mina suveräna kollegor, snabbt och bra omhändertagande akutpersonal, superkompetent IVA-personal, fokuserad OP-personal och slöa jävla bittra undersköterskor på avd.

Min mormor är född på 20-talet och tillhör således den högaktningsfulla generationen som faktiskt varit med om allt.
Hon tillhör också den generationen som numera sållar sina minnen och som tydligt visar att det finns hållpunkter i våra liv som är lite mer värda att samla på.

Min mormor är med andra ord en aning virrig.
En flytande sjukhusmiljö där det inte är säkert att man vaknar på samma ställe som man somnade, blir för henne ännu mer förvirrande.

Min mormor blir vad man fult nog kallar "en jobbig patient".

Det är långt ifrån all vårdpersonal som är kompetent nog eller har folkvett nog att vårda en sådan "jobbig patient"
Tyvärr spelar det ingen roll, för trots årsvis av påpekanden om viss personals olämplighet gör man som konflikträdd chef inte ett skit åt saken.

Idag fick jag berättat för mig hur man behandlar min mormor på avd(?) Sollefteå sjukhus.
Den som klargjorde saken för mig var en annan patient, som delat sal med mormor och som nu fick transport av mig och min käre kollega till ett annat sjukhus.

Hon vittnar om hur personalen stått på varsin sida om henne, babblat om än det ena än det andra och totalt ignorerat hennes förvirrade rop på hjälp.
Istället för att ge mormor ett leende av bekräftelse på att de åtminstone hör henne, ger de varandra miner som tydligtvisar hur jävulsk jobbig de tycker att mormor är.
Mormor frågar:
"varför svarar ni mig inte?"
Och de svarar inte utan går därifrån...

När min storasyster kommer för att besöka henne, säger mormor:
"jag tror att jag har gjort någonting fel, att jag har varit dum för de är så arga på mig, Emma, kan du gå och be dem om ursäkt?"
Det här har damen vi transporterade berättat, inte Emma.
Damen vi transporterade tyckte det hela var fruktansvärt obehagligt och hon ville så gärna säga till Emma att det mormor berättade var sant, samtidigt ville hon inte lägga sig i andras affärer. (vi måste trots allt komma ihåg vilket land vi befinner oss i...)

Mamma har nu berättat för mig att mormor fått ett enkelrum eftersom hon var så orolig, med sjukhusspråk: en jävligt jobbig patient.
Med mitt språk; min mormor.
Min gamla mormor som visserligen råkat radera delar av minneskortet, men som aldrig någonsin skulle göra en fluga förnär och som likt ett barn inte riktigt kan förstå var, när, hur, och varför.
Jag önskar att jag kunde veta att de flyttat henne för att i lugn och ro kunna sitta vid hennes sida och gång på gång svara på hennes upprepade frågor och att de i lugn och ro vill hålla hennes hand och vara ett litet hårstrå av trygghet att greppa tag i.
Tyvärr vet jag att man flyttar henne av andra orsaker.

Det är min mormor nu, imorgon är det någon annans mormor, farmor, morfar, mamma, pappa, syster eller bror.
De olämpliga "resurserna" i vården kommer alltid finnas där och göra oss jävligt påminda om att VÅRD/OMVÅRDNAD, det är fasen ingenting man uppsöker om man inte är i absolut nödläge.

Med tanke på titeln skulle det här kunna vara ett inlägg som handlar om vilken utomordentligt enastående perfekt ambulanssjuksköterska jag är, men det vore en smula för självgott för min smak.

Dock finns det ingen tvekan om att jag har tillräckligt med yrkesstolthet för att framhäva mig själv OCH mina kollegor som de utomordentligt enastående perfekta gäng vi faktiskt är.

Men det här inlägget ska inte handla om oss.
Det handlar om de ryggradslösa undersköterskor och vårdbiträden som finns.
Som jag sååå många andra uppretade gånger här på bloggen sagt, säger jag igen, detta gäller långt ifrån ALLA, de som eventuellt tar åt sig; bra!

Jag är så trött på att möta vårdbiträden och undersköterskor som inte finner ens ett uns av stolthet i sitt yrke.
Om de skulle lägga lika mycket energi på att reklamföra sitt jobb som det viktiga jobb det är, som de gör på att spy galla över den usla betalningen och det otacksamma klimatet, så kanske det skulle locka fler till att söka sig till ett arbete inom äldrevården.

I över en halvtimme har jag stått och lyssnat på två gnatande kärringar som suckar då larmet går och som klagar över att de inte har något vilrum utan halva natten måste sitta i två sunkiga fotöljer som dessutom de boende också brukar sitta i!!
Jag har så många svordomar i mitt huvud så jag blir lite yr.
De ska väl för fasen inte ha ett vilrum då de har arbetstid?!
Och då någon boende larmar så är det väl för fasen deras förbannade plikt att kolla upp vad ropet på hjälp gäller?!

Jag tror och känner mig ganska säker på att det inte är jobbet i sig som avskräcker många från att jobba på äldreboenden, det är de bittra kollegorna som gör att man får gåshud längs ryggraden.
Att varje arbetspass få öronen fulla med skitsnack om hur jävla synd det är om denna yrkeskategori får väl vilken muntergök som helst på fall.

Klaga över den usla lönen och det tunga jobbet (som jag VET att det är), men förvänta er för fan inte att få fler kollegor eller löneök då ni inte kan visa yrkesstolthet!!

Det finns något som heter lojalitetsplikt, vilket visserligen gäller mot sin arbetsgivare, men jag tycker nog att man får ta och tänka till lite här.
Arbetsgivare är VI, vi unga vars föräldrar och mor/farföräldrar bor på de ställen ni hatar att jobba på och som ni spyr galla över runt hela byn.

det är inte synd om er, ni har bara ingen yrkesstolthet...

Så kan man ju inte säga, för fan vad jag skulle ångra mig om jag förolyckades, kom till s:t Per med ångerfyllda tårar i ögonen och fick ett hånleende till svar.

Men jag gillar inte äldreboenden, jag avskyr instutitionskänslan, den ger mig gåshud ända in i märgen.

Jag har jobbat där, i samhällets avloppskanal.
Jag har sett vad jag skulle vilja kalla misär och i vissa fruktansvärda fall, vanvård.
Jag har tydliga vidriga bilder på näthinnan från när en kollega med öppen dörr till en boende torkar honom i baken och samtidigt skäller ut honom för att han gjort ner sig.

Min erfarenhet sträcker sig inte längre än till detta enda boende, som för övrigt inte finns längre, och jag törs verkligen inte påstå att det ser likt ut överallt.
Jag hoppas att det inte ser likt ut överallt, men skräckexempel har ju tyvärr poppat upp i media från olika delar av landet.

Nu för tiden kommer jag i kontakt med äldreboenden när vi jobbar Västrapassen med ambulansen.
Då fungerar vi förutom som ambulanssjuksköterskor även som distriktssköterskor och kommunsköterskor.
Nu och då har vi ärenden in på äldreboenden och gåshuden kommer direkt.
Det sitter en gammal här och en gammal där, TV:n visar det digitala grundutbudet på hög volym, någon sitter med hakan i bröstet och snarkar, en annan luktar UVI och en tredje försöker hitta hem.


Jag tänker bara; här vill jag aldrig bo, SÄTT MIG ALDRIG HÄR!
Sen hejar jag på dem alla med ett leende och vetskapen om att min grön/gula uppsyn gör dem än mer förvirrade.

De eldsjälar som verkligen passar för att arbeta med att sätta guldkant på livets slutskede, beundrar jag, egentligen behöver man inte vara eldsjäl, även om det är önskvärt. Många gånger skulle det räcka med att folk bara SKÖTER SITT JOBB!

De som inte passar för att omhänderta våra föräldrar, mor- och farföräldrar, våra föregångare, vår visdom och vår uppfostran, avskyr jag! (lika väl som jag avskyr olämplig personal inom skola och barnomsorg!)

När allt fungerar som det SKA, är det givetvis en bra och nödvändig lösning med äldreboenden.
Ättestupa som är ett förlegat alternativ, är förmodligen inte lagligt längre och inte särskilt humant heller.
Nä, äldrevården är bra, men den måste fungera.

Varför den inte fungerar sitter i den mänskliga faktorn, som vi så ofta förlåter för att den är just mänsklig, men ett misstag är inget misstag när det följer ett mönster. 

Förmodligen handlar mycket om ekonomi...

Nu har man byggt ett demenscentrum, med röda toaletter och olikfärgade dörrar.
Det är bra!
Nu satsar man på äldrevården och det är ju skitbra.
Men även detta är bara bra om det fungerar som det SKA!

När jag läser min gode bloggväns blogg om hennes nära insikt i satsningen förstår man att även om tanken är god, är handlingen fatal.
Baksidan av satsningen skrivs det inte om i tidningen, och knappast vågar någon yttra sig med risken att få stämpeln "otacksam" sittande i pannan ända tills s:t Per hånler vid porten.

Men så är det, när allt inte fungerar som det SKA, så blir det alltid tredje part som blir lidande.
En man med ett flyttlass inkastad i en tillfällig bostad, utan den hjälp man utlovades men tack och lov med beundransvärda anhöriga i sin närhet!
Hoppas hans granne har samma tur...


foto; Anna Malmberg, suverän fotograf