Jag vet att genusentusiaster hatar det ordet, pojkflicka, men jag har ingen bättre beskrivning på Klara.
Noll intresse för gymnastiken däremot kallar hon sig stolt för hockeytjej.
På fötterna har hon helst Viktors gamla gympaskor och på tv ser hon helst Clone Wars.
Idag var vi på stan för att inhandla en hatt till hattparaden på förskolan, Klara vägrar blommor, Hello Kitty och annat duttenutt.
Nedan ser ni hennes val, direkt från "pojkavdelningen" på Kappahl,
Något stolt var jag allt när hon så bestämt bestämde sig och folk omkring drog på mungiporna :)
Inte för att det har med rubriken att göra, men det måste så klart nämnas;
Klara kan sedan ca tre veckor tillbaka cykla utan stödhjul!
En sån där dag då man får saker gjord.
Så som att lära Klara cykla - check.
Först på liten cykel sen på den stora.
En mäkta stolt tjej undrar vad hon nu ska lära sig; "nu kan jag ju både simma och cykla och åka skridskor och knyta skosnören!"
För min egen del har jag efter 32 års fostran äntligen lärt mig konsten att rulla lakan stenhårt, precis som på mammas gata.
Åh, du måste vara så stolt mamma!
Och tänk vad plats man får i garderoben!
Sen har jag tagit fram pyttesmå kläder som jag inte begriper vad de ska användas till, ska det verkligen komma en unge som kan ha de där dockliknande tygstyckena?!
Det har varit en mycket bra söndag förutom morgonen, då jag i vanlig ordning sedan några veckor, mådde illa och var helt utan kraft.
Hoppas er söndag också varit av godo.
Jag är alldeles lugn igen nu.
Kom på att jag själv hade ett snabbt växande födelsemärke under en TÅ som hade massor med svarta prickar i sig för några år sedan och det var då ingenting.
Allt annorlunda är inte av ondo om man säger så.
Jag har så svårt att bestämma mig för om jag ska åga oppa på chansen att delta i det där programmet "stafettgästen" i P4!
Nog för att jag är en ordbajsare, men i tal får jag mest tunghäfta.
Ska ta ett beslut idag...
Ante och barnen är på badhuset och jag orkar inte sitta där och glo på dem, ännu mindre bada med dem. Jag vet inte om det beror på latmasken eller tjockmagen, men hemma är jag i alla fall.
Skulle vila tyckte Ante, bara för att jag läste för honom att det stod det i appen på v35 som vi idag går in i.
En bild från igårkväll på den lilla älskade tonårsfemåringen som i bästa Lotta-bråkmakarstil bestämde sig för att flytta hemifrån igår.
Ut gick hon, och sen gick hon lite fram och tillbaka, gömde sig bakom ett träd innan hon till slut flyttade in i Volvon.
Hon somnade ganska ovaggad efter flytten och kanske framförallt episoden dessförinnan som utlöste själva flytten.
Gigantiskt bråk om ingenting där saker flög som projektiler på hennes rum, en del så hårt att de gick sönder.
Inför natten hade hon städat allt igen och som ett litet "förlåt" kanske, fick det mesta av det hon håller kärt sova i hennes säng.
"klara, är det slut?"
"MEN NÄÄ, har jag inre sagt att jag ska säga till när det är slut?! Har du hört att jag har sagt det?!
Va?
Har du hört att jag har sagt att det är slut?!"
Skitförbannad Klara ger sin pappa vad han förtjänar då han för typ tredje gången frågar om barnprogrammet är slut så de kan ut och cykla.
När programmet äntligen är slut säger Klara till, och stänger av tv:n.
Sen säger hon;
"men kom nu då pappa, nu kommer ju jag men inte du"
"jodå jag kommer nu"
"MEN DET GÖÖÖÖR DU JU INTE, DU SITTER JU BARA DÄR VID DATORN OCH KOMMER INTE ALLS!!! "
Älskade lilla obstinata tonårsfemåring!
Studsmattan är uppsatt och inhoppad.
Underliga bajskorvar finns på vår gård.
Premiärgrillat.
Och, men detta är mer ett sommartecken, Klara har badat i älven!
Visserligen helt ofrivilligt då hon matade änder vid älvkanten, men ändå!
I fjällen började Klara leka "dockleken" med skoterhjälmarna.
Vid ett nyligen påbörjat parti memory kommer Klara med cykelhjälm på huvudet.
"vad bra att du har hjälm på dig" säger jag och glömmer att hon inte förstår ironi.
"varför är det bra" frågar Klara.
Jag har ingen vettig förklaring utan hämtar inspiration från nalle puh ligger utspridd på bordet.
"om en bit av himlen skulle ramla ner"
Hon tar av sig hjälmen, döper den till Solhjälm och nu spelar vi alla tre.
Alla sportar utom jag.
Viktor, Hugo och Ante är i stora backen.
Klara i lilla.
Och här sitter jag.
Ibland går det lite bättre än annars...
Det här är så typiskt Klara, vi hittar alltid överraskningar i huset, saker på oförklarliga platser.
Född den 20 juni 2006 på Örnsköldsviks sjukhus (eftersom Sollefteå hade sommarstängt)
En mycket snabb och smidig förlossning där ingen hängde med.
Plötsligt var hon bara ute och möttes av sin mors glada utrop "titta, det är en liten Viktor"
Så när som på en detalj i nedre regionerna var de på pricken lika som nyfödda.
Dagen efter hennes ankomst kom Viktor och Anders upp för att besöka oss. Viktor fick en fin present och stoltheten gick inte att missta!
Besöket slutade med att vi alla följde med hem och lämnade personalen undrandes om vi inte trivdes, vilket vi gjorde men hemma är hemma!
Klara har även hon varit ett extremt lättskött barn precis som sin bror har hon sovit nätterna igenom och varit nöjd vad än vi hittat på.
Som att bo i husvagn hennes första halvår på grund av husrenoveringar.
Förutom att jag drabbades av mjölkstockning gick det bra.
Förändringen från att ha ett barn till två kunde dock vara en aning tärande.
Viktor kändes krävande samtidigt som Klara tycktes få en livslång roll som "påhäng".
Förmodligen ett alldeles normalt förlopp som med tiden gett sig.
Klara är i största grad en egen individ med mycket bestämd vilja och ett sjuhelsikes humör.
Hon somnar lätt som en plätt och är otroligt trögväckt på morgonen.
Ofta är hon sur, men ännu oftare glad och otroligt charmerande.
Är hon sur är det ganska lätt att få henne på god fot igen, inte alls långsur som sin äldre bror.
Länge var maten vår största oro med Klara.
Jag kallade henne världens yngsta anorektiker. Hon åt i stort sett ingenting, varje måltid var en stressig kamp.
Vi kunde sitta i över en timme och truga i henne.
När hon förra året, fem år gammal opererade halsmandlarna vände det.
Nu äter hon som om hon ska ta igen allt hon missat. Hon är verkligen en piggare tjej med mer energi till ALLT!
Hon leker och leker och leker, spelar gärna sällskapsspel där hon knäpper alla på fingrarna i memory.
Hon älskar att åka slalom och fort går det!
Efter en helt misslyckad satsning på gymnastik har vi förstått att det är lite av en pojkflicka vi har (ett hatat begrepp bland genuspedagoger, men det beskriver henne väldigt bra)
Hon är en stolt deltagare av skridskoskolan och kallar sig hockeytjej.
Hon vägrar hårflätor, hårspännen eller hästsvanser.
Däremot älskar hon att klä sig i klänningar, ju mer paljetter desto bättre...
Favoritmat är Tacos! Men även kebab, pannkaka och precis som Viktor; italiensk kycklingpasta.
Hon trivs bra på dagis även om hon jublar betydligt mer när hon får vara ledig och slappa med mig.
Förskoleklass glädjer hon sig riktigt mycket till.
Den här kategorin kommer fyllas med saker hon säger, saker hon gör och saker jag tycker passar in.
Bra för framtiden :)
