Vikla Vinklar: Förskoleverksamhet
Vikla vinklar föddes ur tanken på hur mycket småsaker som egentligen är stora, bara det att de glöms bort i en så stor värld där flodvågor och kärnkraftverk liksom äter sig in i oss och får oss att vara tacksamma över hur bra vi har det.
Det är så klart bra att man kan få känna så, man behöver ju heller inte leta efter saker att vara förförat förbannad över, men de små sakerna kan bli ofantliga i sin egen lilla värld och eftersom man inte vill "klaga" har de osagda sakerna en förmåga att växa sig större.
Till exempel:
En vän till mig berättade om hur hans dotter kommit hem två dagar från förskolan och berättat att hon inte fått lov att äta något mellanmål.
Anledningen till det var att hon inte hade ätit upp sin lunch.
Då föräldrarna konfronterar personalen med vad deras femåriga dotter berättat, får de bekräftat att det är så.
"Barnen ska lära sig att äta upp det de tar för sig" löd förklaringen.
Föräldrarna frågar då om barnet själv får välja vad hon vill ta för sig av, och får då ett nekande svar.
"Vi uppmanar barnet att prova av allt"
Jag blir helt sjuklig av förfäran när jag hör sånt här så jag mailade rektorn för den icke angivna förskolan.
Väldigt snabbt fick jag svar om att hon liksom jag ansåg det vara förfärligt och hon skulle genast prata med personalen och återkomma till mig.
Ikväll 20.15 fick jag ytterligare ett svar, den beundransvärda människan sitter alltså och sliter sitt hår även kvällstid för att bringa klarhet.
Dessvärre hade hon inget annat svar än att hon pratat med personalen och fått deras version, hon skulle nu vilja att "min" förälder kontaktar henne så att hon kan utreda fallet ordentligt.
Jag måste ge henne en eloge för att hon så snabbt och på så enstaka indicier svarade mig.
Jag hoppas nu att de kommer till rätta med denna icke tradiotionella förskolepedagogik.
Årgångsjämlikhet
Vi ska få så mycket mat vi mäktar stoppa i oss hos Anders faster och hennes make.
Det är väldigt trevligt av dem att bjuda oss på mat, det är väldigt trevligt att vara där, de är väldigt trevliga människor.
Jag vet av erfarenhet att maten kommer dukas på bordet av Antes faster, resterna och disken kommer dukas av från bordet av Antes faster.
Antes faster kommer vara den som står i köket och diskar.
Hon kommer vara den som genast efter förrätten dukar fram varmrätten och genast därefter efterrätten.
När man äntligen slår sig ner i soffan och jäser ut den överfyllda magen, kommer hon duka fram kaffe och SJU sorters kakor.
När vi druckit kaffet kommer hon duka av. Igen.
Vad som har hänt innan vi kom och vad som händer efter att vi hjärtligt tackat för maten och beger oss hemåt, vet jag inte.
Men den ojämlika stämning som råder så länge vi är i huset känner jag mycket väl till, och jag känner mycket väl igen den från andra tillfällen av middagar hos andra hjärtliga människor.
Det är inte så att Antes faster tycks ha något emot den här arbetsordningen.
Hon tycks inte besvärad av att medan vi andra sitter går hon uppskattningsvis 3000 steg, missar så väl samtalsämnen som mat.
Men hon bara ler, så där hjärtligt som damer i hennes generation gör.
Det är så svårt att försöka se bakom leendet och luska ut om hon verkligen på riktigt tycker att det här är OK.
Däremot blir jag fruktansvärt besvärad.
Inte alls för att deras jämlikhet tycks obefintlig utan för min egen tankegång om att jag som KVINNA måste erbjuda mig att hjälpa henne i köket.
Jag fullkomligt hatar känslan av att deras generation anser det vara folkvett att som kvinna erbjuda hjälp i köket!!
Jag tänker ge mig på en "tyst" protest, unna mig att vara gäst och i tysthet anse att hur deras könsroller är fördelade inte har något som helst med mig att göra.
Antingen kommer min "protest" inte uppfattas överhuvudtaget, eller så är jag en sanslöst bortskämd jäntunge.
Ante behöver inte sitta och analysera det här, han sitter säkert i all sin manlighet.
